När jag skriver lajv i world kommer det upp en röd markering under ordet och de föreslår istället larv.
Jag tycker det är komiskt eftersom många finner lajv ohyggligt larvigt.

Bilden föreställer Daniel Smedberg i stenålderskläder med träklubba och bilden är tagen 1919. Daniel Smedberg var en av de två arbetslösa män som deltog i det stenåldersexperiment som ägde rum under några MÅNADER under sommaren detta år vid Rockelstads ägor.
Ernst Klein som hade idén till experimentet var journalist och jobbade senare på museum.

Ernst Klein var skaparen till ett lajv.
Det tog plats på Rockelstads ägor.
Temat var stenålder.
Och allt skulle vara mycket realistiskt.

Min storebror är lajvare och jag har gått från att tycka att det är töntigt till häftigt i perioder, men en sak tycker jag är säker.
Människor i allmänhet borde leka mer.
Fantasin får inte försvinna bara för att man blir äldre!
Att använda sin fantasi är inte larvigt.

 

 

 

 

 

En brasa sprakar i kakelungnen.

Chokladen sjuder på spisen.

En morfar som lyfter upp sitt barnbarn i knät och sätter sig tillrätta i fåtöljen framför elden.

Upprymdheten och spänningen i ögonen på barnet.

Morfar som börjar berätta en saga, levande och fantsifull.

Bilder och scener målas fram i huvudet på barnet och morfar fortsätter att berätta med sin varma och lugna röst.

 

Att få en saga berättad för sig är något av det bästa som finns.

När någon med fantasins hjälp tar en bort till en annan värld

Fint <3

 

Kaklungsnsluckorna ät tillverkade 1967 vid Nyköpings mässingsbruk och togs till museet från ett rivningshus.

 

 

För mig så är fantasin ofta den där barnsliga charmen som ibland bubblar upp till ytan, som ser allting ur ett annat perspektiv eller som ger ett vardagligt objekt ett helt nytt liv.

När man var liten – eller åtminstone mindre – var fantasin obegränsad, men allteftersom man sedan blir äldre så minskar denna fantasi gradvis och blir begränsad. Då fantasin gav ett så stor intryck på ens barndom fungerar den som ett sätt för oss att minnas den tid då allt var så enkelt, den tid då vi var barn och en kotte fungerade utmärkt som underhållning. Fantasin blir som ett ankare till vår barndom, den håller oss kvar och ger livet den där barnsliga charmen som vi alla älskar så.

När man sedan får egna barn tror jag att man återfinner en del av den där förlorade fantasin, man får återse den magifyllda värld man såg som barn genom att umgås med sitt eget. Allt detta genom simpelheten av förmågan att kunna inbilla sig saker, genom att få vad som helst att bli just vad som helst.

Ankaret på bilden tillhörde Evald Sundström, jag tror dock att han använde detta ankare till något annat än att hålla fast vid sin barndom. Ankaret på bilden, som är av typen skötankare, är handsmitt och tillverkat av järn. Likt de flesta andra ankaren användes detta till fiske men symbolisera lite fint veckans tema och denna text genom att vara ett bokstavligt ankare.

 

 

 

En tvådelad, beige klänning i shantungsiden som användes under 1900-talet. Jag skulle beskriva den som tråkig. Den ser alldeles för enkel och stilren ut och helt enkel, tråkig. Precis som min fantasi. Tråkig. Enformig. Okreativ och oinspirerad.

När jag ska ut med kameran runt halsen blir det oftast trettio nya bilder på samma gamla blomma som växer på samma ställe den gjort i den tre senaste åren. Kanske får en bättre vinkel denna gång, eller ett snyggare skärpedjup. Vill egentligen bara banka vett i huvudet på mig själv och se saker och ting på ett annat sätt. Blommor, grenar, träd och landskap. Det är alltid samma sak och jag hittar aldrig något nytt att knäppa bilder på.

Det är samma sak i skolan. ”Skriv en påhittad saga”. Alla andra börjar vässa pennor och kladda ihop idéer medan mitt huvud står still. ”Jaha, det var en gång… en… eh…”. Jag är så himla dålig på att komma på saker och ting, och försöka komma på lite nya kreativa saker att skriva om eller att fota. Ska försöka samla på mig lite kreativitet och galenskap denna sommar, så jag kan komma tillbaka till skolan med en massa påhittade sagofigurer och till en blogg full med intressanta bilder!

 

 

 

I min fantasi är världen en bra plats.
 
Ingen kamp för att överleva, inget starkast vinner.
Inga barn som blir berövade sina fruktstunder för att lära sig gångertabellen.
Inga ungdomar som ifråntas hopp om en rolig framtid.
Ingen kapitalism.
Ingen hets om pengar.
Ingen vriden människosyn.
Inget otrevligt kundbemötande.
Inga religioner som motsäger mänskliga rättigheter.
Ingen massproduktion av mat och ingen girighet.
Inga kostymnissar med resturangrövar som tjänar pengar på att vara idioter.
 
I min fantasi plockar barnen apelsiner från perfekta klätterträd.
Människor ler ärliga leenden och frågar hur man mår av undran och inte som hälsningsfras.
Vi lever i samhällen med färskpressad Dinky-dryck och äter bara närproducerat kött,
där djuren betar i gröna hagar utan vetskap om vad panik och instängdhet är.
Där Majlis Hellberg kan driva en bokhandel och Sigge Hellberg ett mejeri, utan att bli utkonkurrerade.
Utan att behöva köpas upp och flytta produktionen till Kina.
 
I min fantasi respekterar alla människor varandra, som människor och individer.
 
I min fantasi är världen så mycket annorlunda än idag.

 

 

När man växer upp eller när man är stor, när är man vuxen upp och stor?

Är att bli vuxen något man ska längta till, jag menar man ska ju vara vuxen så mycket längre än vad man är barn så ska man egentligen inte vilja bli vuxen när man är liten? När man fyller 18 år ser samhället på en som en vuxen människa som ska kunna klara sig själv, jag håller dock inte med om att åldern har något med hur vuxen man blir. Jag tycker att man har gått in i vuxenlivet när man är mogen och beter sig propert, så för mig låter vuxenlivet som något extremt tråkigt!

Jag älskar att kunna vara barnslig och jag önskar att den lilla fantasin jag har idag kan följa med mig hela livet eftersom jag har förlorat så mycket på vägen hit. När jag var liten hade jag en vild fantasi som ingen kunde tämja - bokstavligen! När någon svarade varför det är viktigt att kunna läsa så svarade jag: för att när man kör bil så och inte kan läsa så kanske man kör in på en väg där det finns en skylt som säger 'fara, kör inte hit' och sen gör man det ändå eftersom man inte kan läsa och efter det blir man uppäten av en vasstand! När jag var liten var jag ett färgglatt litet barn som gärna gjorde precis som jag kände för, jag sa ofta mina tanka högt vilket kunde uppskattas men ofta inte. Människor såg på mig som ett underligt men fantastiskt barn, en unge med vild fantasi.

Fantasi är något som ska uppskattas eftersom det blir mer och mer ovanligt, tycker jag. När man blir vuxen så känns det nästan som om fantasin låses in i en bur, den kan släppas fri men nyckeln är gömd någonstans långt bort och långt ner i marken. En nyckel som är nästan helt omöjlig att finna. Denna blåmålade bur är en fågelbur, hade någon frågat mig 10 år sedan vad det var för något hade jag säkert svarat något som: det är ett hus för små människor som gillar att klättra. Idag säger jag en bur vilket endast bevisar att jag fått mer kunskap men ändå förlorat en stor del av min värdefulla fantasi. Året var 1900 då Martin Nilsson lämnade in denna fågelbur från 1880, kanske var detta stunden då hans fantasi fick bli fri igen eller då han bestämde sig för att aldrig mer låta

den komma ut. Eller så kanske han bara ville lämna in fågelburen så att föremålet kunde bevaras... ingen vet.

 

 

 

För mig är fantasin ett rosa skimmer.
Ett möjligheternas land.
Där nyckeln är kreativitet och mångsidighet och förståelse.
Fantasi kräver inget intellekt.
Den kräver din totala närvaro.
Ditt fina jag.

Vigselkudde synar du på bilden ovan.
En rosa sådan.
Den härstammar från 1700-talet.
Materialet är silke.

Med ett sinne av silke och ett rosa skimmer kan man beskriva den ömmaste av kärlekar.
Precis så vill jag beskriva min kärlek till fantasin.
Tack för att du finns.