Elektroniska spel finns överallt idag. Sedan 1990-talet har elektroniska spel blivit en populär aktivitet och eftersom jag är uppvuxen med denna utveckling kan jag egentligen inte se hur mycket det påverkat oss jämfört med tidigare. Visst att vi blir lite latare och vissa av oss kanske får fyrkantiga ögon, men det är samtidigt himla fantastiskt vad vi människor kan skapa egentligen. Sedan hur vi, fram för allt ungdomar, använder dessa skapelser är upp till oss, men jag tycker det är himla fascinerande var man kan åstadkomma.

Jag har aldrig varit någon som spelar särskilt mycket, jag äger ett X-box och har spelat mycket Playstation, men skjutspel  bilspel eller.. ja, andra spel, har aldrig varit riktigt min grej. Jag föredrar sällskapsspel, som Monopol, Alfapet eller olika varianter av kortspel. Det är mer socialt och man får en helt annan gemenskap.

Det vi ser på bilden är ett monopolspel från 1960-talet tillverkad av AB Alga. Det ser himla gammalt ut jämfört med det som ligger i skåpet under min TV, men jag tror minsann att detta spel gav samma gemenskap som mitt gör idag.

Framför datorskärmen finns hela världen.

Jag kan skapa mina egna absurda familjer och bygga surrealistiska hus, ha makten över människors livshistorier.

Jag kan vara född med kontroll över drakar i en helt annan tidsålder än denna.

Jag kan vara krigshjälte på en tropisk ö och skjuta onda slavhandlare med specialutrustade vapen.

Jag kan hjälpa prinsessor med förberedelser inför bal, eller skrämma leksaker på Monsters Inc.

Det finns möjligheter. Det finns fantastisk grafik som tar en till platser man annars aldrig skulle få se. Det är otroligt roligt och spännande att spela ett riktigt bra datorspel med en fängslande story!

Det är som att kliva ut ifrån sig själv och sitt ynkliga liv och bli någon annan en stund, som att titta i spegeln och se den där krigshjälten med tatueringar och vapen i hand. Och jag tycker inte att det är fel att känna så, så länge det finns kontroll.

Så länge man bara spelar lite då och då i lagom mängd och inte missar verkligheten. Så länge man kan ställa sig framför spegeln igen och se sig själv och ingen annan framför den.

Då är spel awesome!

Jag vet inte vem den vackra spegeln har tillhört, eller vart den kommer ifrån, men dess första ägare hade nog inte en tanke på att datorer eller spel i de formerna skulle uppfinnas. Inte heller att spegeln i sig skulle kunna kopplas till detta.

Det bästa med tv- och datorspel är att man bjuds in till en helt annan värld. När jag var liten var Pettson och Findus snickarbod och underjordiska gångar mitt bästa alternativa universum. Senare blev det Sims, men nu har jag ett nytt, lite för mig oväntat påhittat favoritställe.

Det var min pojkvän som introducerade mig till det, till Assassins Creed 2. Spelet där du kastastas tillbaks till 1400-talets Italien och får vara Assassinon Ezio. En italiensk snubbe med lönnknivar, fightingskills och en stark vilja att ta kål på tempelriddarna. Lönnknivarna är byggda av självaste Leonardo DaVinci! Den här fällkniven är tyvärr inte gjord av den världsberömde konstnären och uppfinnaren, vem som faktiskt har smidit den är oklart. Den har en gång i tiden förmodligen tillhört A.F.S Persson, då det är detta som är stämplat på skaftet. Vid senare tillfälle har den hamnat i händerna på Th Winborg som var den som lämnade kniven till museet.

Men även fast det är väldigt kul att med Ezio hoppa runt på hustaken i Florens och lönnmörda tempelriddaren så hoppas jag verkligen inte att denna kniv någonsin har använts till något ting som Ezio skulle använt den till!

Roger Alderstrand växte upp i Eskilstuna med sina föräldrar. Sedan läste han till högstadielärare i Uppsala, undervisade i ämnena svenska och religionskunskap.

Han lämnade cittran, det svarta stränginstrumentet på bilden, till museet. Då skrev han; ”Av min musikaliska mormor fick jag en skönt klingande, tiosträngad cittra och ett eländigt, svårspelat piano i bordsstorlek – allt för att uppmuntra mitt spelande.”

Jag tänker att spela är att skapa.

Oavsett vad man spelar och hur man spelar det.

Just i den stunden när en orkester för sjuttiotusonde gången spelar Brahms 3:a, så spelar det ingen roll att det är för sjuttiotusonde gången. Det händer alltid något nytt. Det är ömöjligt att känna precis samma känslor varje gång, vid exakt samma taktslag utan att modifiera tanken. Men att bara spela, det är att skapa.

När minecraftspelaren lyfter hackan och dyker djupt ner i ett svart hål. Gräver sig igenom ett virtuellt universum och spelar sig igenom en utomkroppslig sfär där allting är möjligt.

Min relation till spelen, de virtuella, tekniska, elektroniska spelen är skev. Att styra ett skepp genom asteroidstormar, sno kött i medeltidsspel eller hinna fånga så mycket guldmynt som möjligt på en minut, fungerar inte med mig. Kombinationen dåligt tålamod och dålig spelmotorik undanhåller mig många segrar över mina spelintresserade vänner som tjoar över sina enkla vinster.

Men jag avundas de människor som spelar på riktigt. Som löser problem helt sonika och räddar världen gång på gång i ett annat universum. Det innebär ju att de skulle kunna genomföra samma sak i verkligheten också. Lösa problem. Rädda världen. Skapandet i spelandet är världsviktigt.

Lite skrämmande är det ändå att tänka på hur våldsrelaterade spel kan förflytta våldet in på den mellanmänskliga arenan. Det önskar nog ingen.

Jag vill ändå upprepa mig.

Att spela är att skapa.

Musik, datorspel, sällskapsspel.

Tillsammans eller ensamma.

Någonting händer när allting är möjligt.

När allting är obehindrat.

Vi behöver få känna det, ofta.

Friheten.

Jag har alltid haft lätt att lära mig spela alla slags elektroniska spel och detta förmodligen för att jag har en hel släkt som är väldigt intresserade av just dessa spel. Jag själv började spela Super Mario när jag var två/tre år gammal, redan då gav jag ett löfte om att gifta mig med Mario, å andra sidan så lovade jag även pingu och månen att jag skulle gifta mig med dem så det var förmodligen inget seriöst. Från då till nu, idag spelar jag ett mobilspel som jag finner är ytterst beroendeframkallande! Det var Marika som också bloggar för Sörmlands museum som introducerade mig för spelet och nu kan jag inte få nog av det - jag drömmer till och med om spelet! Mitt beroende har gått så långt så att när jag inte har något för mig och inte sitter och spelar så tänker jag på olika drag som jag kan göra.

Så vad går spelet ut på? Jo det är en massa färgglada godisbitar som man ska dra ihop till tre i rad och sedan försvinner den raden och nya kommer ned och för varje bana finns olika uppdrag och det blir bara svårare och svårare. Jag har många gånger tänkt sluta men så har det icke blivit. Spelet heter Candy Crush och går att ladda ned till både Android och iphone.

Denna hacka visar hur man hackar sönder alla godisbitar och sedan hur lycklig man blir när man klarat banan! Hackan är handgjord och använd av Eskil Johansson som bodde i Ålö och Källskären.

Jag är fullkomligt urusel på tv-spel. Nej, stryk det där ... jag är fullkomligt urusel på alla elektroniska spel. Jag är så dålig att jag skäms. Poff, pang, käftsmäll och sen är jag död. Efter ett antal förluster sitter jag och tjurar i ett hörn resten av kvällen för att jag är en sådan dålig förlorare, något som uppenbarligen inte är en lyckad kombination.

Så ja, det här med skicklighet när det kommer till elektroniska spel är väl inte något som jag har i blodet. Jag skyller allt på mina gener, det måste ju vara något fel med dem. Någon DNA-bit som uteblivits eller något sådant, gett plats för något annat. För en elektroniska-spel-skicklighets-gen är definitivt något som existerar, och jag har den inte. 

Det finns dock en anledning till att jag har valt en skyddsdräkt från Hot Cell Laboratoriet i Studsvik denna vecka. Denna grodmansdräkt är till för engångsbruk och förses med luft utifrån så att ett övertryck skapas i dräkten och den skyddande luftbarriären förhindrar direkt kontakt med radioaktivitet.

Och Radioactive är en superbra låt med Imagine Dragons som är med i reklamen för det nya – eller nu har det kanske gått så lång tid att det inte anses vara nytt längre – spelet Assassin's Creed III. Det var något som gjorde mig lite så där härligt glad för några månader sedan, då när jag satt där i soffan och plötsligt fick höra ljudet av en av mina favoritlåtar komma ifrån teven. Det i kombination med en cool reklam gjorde mig lite sugen på att prova spelet men den tanken schasade jag iväg lite lagom snabbt. För som sagt, jag skulle bara dö och bli tjurig.

Vad ska vi kalla den fiktive arbetaren på NK´s verkstäder?
Björn kanske?
Eller är Ragnar bättre?
Ja, Ragnar tycker jag låter lämpligt.
Han jobbar som sagt på NK´s verkstäder i Nyköping och snickrar möbler hela dagarna.
Till jobbet, stämpla in sig. Från jobbet, stämpla ur.
Allt påbörjas samt avslutas vid stämpeluret.
Utstämpling betyder fritid för Ragnar och fritid betyder?!

Ja, vad betydde egentligen fritid för arbetarna som tillverkade möbler till Nordiska kompaniet? De som kom och gick till verkstaden under åren 1904-1973.
Idag kanske Ragnar motsvarighet skulle heta Micke och dra från fabriken direkt till datorspelet.
Men till vilken värld for Ragnar för verklighetsflykt?
För är inte verklighetsflykt lite av meningen med spel? Jag är själv inte någon ”gamer”, men jag kan tänka mig att de där sagovärldarna med kampen goda och onda eller strategispel med ett uttänkt syfte kan vara en nödvändig avkoppling från verkligheten våndor för vissa.

Fiktive Ragnar kanske söp, slogs, planerade blommor, ympade äppelträd, samlade frimärken eller läste Strindberg på sin fritid, innan datorspelens tid det är upp till oss att fantisera om.