1969 donerade Gwendolen Fleetwood (1888 – 1976) ett stort arkivskåp till Sörmlands Museum. Det var ett arkivskåp som innehöll mycket! Det var fotografier, dokument, dagböcker, manus och teckningar plus en hel del till. Allt detta hade tillkommit under flera generationer hos familjen Fleetwood. Jag kunde räkna till över ett 30-tal stora mappar vilka endast innehöll brev. Otroligt många brev, och av att bedöma de brev jag såg, så var de i mycket fint skick. Det är helt otroligt hur mycket som skulle gå att ta del av om man läste alla dessa brev.

 

Att donera en stor samling som denna från släkten Fleetwood är enligt mig mycket generöst även fast man inte ger bort föremålen så att man aldrig får se dem igen. Jag undrar lite hur jag skulle göra ifall jag, i framtiden, vill dela med mig till offentligheten av vad jag skrivit till personer i den ålder jag är nu. Ett fysiskt brev till en vän har jag knappt sänt. Kanske blir det så att det i framtiden doneras gamla mobiltelefoner fyllda med information om olika saker. Ett format jag tror skulle vara rätt ointressant idag men när dagens mobiltelefon blir en antikvitet så tror jag att det skulle vara högst intressant att i ett arkiv leta bland mobiltelefoner och läsa innehållet, om möjligt såklart. Det blir då ett format som framtiden inte förmodligen kommer att använda i vardagen.

 

På Sörmlands Museums hemsida går det att läsa många historier och fakta kring bl.a. släkten Fleetwood. Många av dessa finner jag mycket intressanta. Här kan du läsa mer.

4:e augusti 1955, Washington D.C.

Tack för hälsningar på två vackra kort!

Hoppas ni haft trevligt i jättestaden!

Anns adress är: 3723 Appleton Str., N. W.

Här är svalt (22°) idag och vi njuter.

Bon voyage

Hälsn.

Vera

 

Vykortet på bilden är adresserat till Anna Johansson, född i Ripsa 1903 men vid tillfället hon fick vykortet skickat till sig så var det ett hotell i New York som var hennes temporära adress. Anna, som var utbildad lärarinna, begav sig nämligen under början av 1950-talet ut på ett flertal utlandsresor och utifrån hennes pass vet man att hon besökte så väl England som Tyskland, Kanada som USA.

 

Den fjärde augusti 1955 befann hon sig alltså i New York, väldigt långt borta från hemtrakten i Sörmland. Höga tallar byttes ut mot skyskrapor, den lugna hembygden mot den livliga ”jättestaden”. Anna hade rest med Svenska Amerikalinjen över Atlanten till det land där hennes bror 37 år tidigare gick bort. Brodern Knut som emigrerade till Amerika och senare tog värvning som soldat men som dog i en olycka innan han ens kom ut i kriget, vars bortgång – eller försäkringspengarna från hans bortgång – troligen var det som gjorde det möjligt för Anna att få en utbildning.

 

Jag kan tänka mig att hennes resa var fylld av blandade känslor. Att få besöka ett främmande land med främmande städer är något åtminstone jag får en energikick av och Anna kände säkert likadant, för att säga att städer som New York inte är intrycksfulla och uppiggande skulle vara att ljuga. Samtidigt så måste tankarna på hennes brors bortgång ha varit ständigt närvarande under hela resan, men kanske fick Anna genom resan ett avslut då hon fick ett tillfälle att säga hejdå till sin bror.

 

För att läsa mer om lärarinnan Anna Johansson och även om hur en samling blir till kan ni klicka här.

 

Om ni istället vill läsa mer om Annas bror Knut kan ni klicka här för att komma till webbutställningen ”Spåren efter Knut”.

 

 

På denna bild ser ni ett foto på Ruth och Karl Johan Nilsson när de gifter sig den 23 maj 1945. På bilden finns Karls Johan Nilssons tidningsurklipp, dagböcker, en kartbild ur hans almanacka, brev och de resväskor samlingen låg i då det skänktes till museet 2010.

Förr i tiden var det ju så man kommunicerade, genom brev. Då fanns inte sms, telefon-samtal eller mail. Utan då satte man sig vid köksbordet, tog papper och penna och började skriva för hand. Men det var ju faktiskt det enda sättet man hade för att kunna nå varandra och hålla kontakten med de som bodde en bra bit bort.

Det var så mycket mer personligt förr, enligt mig är det mycket finare att skicka ett handskrivet vykort än ett tråkigt mail med lite smilisar. Det går otroligt mycket snabbare att skicka iväg ett sms eller ringa ett enkelt samtal än att sätta sig ner och skriva ett brev för hand, köpa frimärken och sedan skicka det och hoppas att det kommer fram inom cirka 3 dagar.

Snacka om vilket utveckling som skett sedan dess, alla olika tekniska saker människan uppfunnit för att göra det så enkelt och snabbt för oss som möjligt. Allt för att vi ska slippa vänta, inte alls som förr. Snacka om utveckling från ett handskrivet brev till ett sms.

 

 

Läs texten på bilden ovan.
Hur hjärtesmärtig är den inte?
Och hur många av oss känner inte igen oss?
Pennan i handen, bekännelsedags men smärtan för tung att lyfta ut i text.
Det fastnar bara i huvudet och maler.

Texten ryms i en dagbok skriven av en ung tjej bosatt i Gnesta på 90-talet.
Det finns flera dagböcker i arkivet i en särskild samling som arkivet samlade in från just unga människor i Gnesta.
Och alla böcker är som små brev till framtiden.
Alla som skrev visste om att de skulle arkiveras och finnas tillhanda för andras läsning långt fram i tiden.
I alla böcker finns små hälsningar till oss, till framtidens människor.
Och tusentals frågor om vad vi innehåller, om vad framtiden rymmer.

Jag minns att jag också fått skriva brev till framtiden.
När jag började årskurs 6 fick jag skriva till mitt framtida jag.
Berätta om mina önskningar och drömmar och säga hej till mig själv lite extra.
På avslutningsdagen i 9:an öppnade jag brevet.
Jag var då framtiden som hälsade tillbaka till mitt förflutna.

Jag älskar brev.
Pappret, bläcket, orden, kuvertet, känslorna, kommunikationen.

 

 

 

För länge sedan, innan teknologins tid, skrev man och skickade sina kärleksbrev i fina kuvert som sedan förvarades i fina askar, inbundna och tryggt förvarade. Det fanns en viss romantik som ej existerar idag. Förr var man tvungen att först lära känna personen man hade förälskat sig i innan man skickade sitt kärleksbrev eftersom man var tvungen att veta personens adress. Man kunde även skicka kärleksbrev utan att veta så mycket mer om personen än adressen utan att den som fick brevet blev äcklad eller avskräckt.

 

Idag skickar man sina kärleksförklaringar över Internet. Det enda du egentligen behöver veta om personen för att kunna kontakta honom/henne är vilka vänner han/hon umgås med. Sedan känner du igen honom/henne på grund av hens profilbild och voilá, där har du din förälskelse. Och efter att du skickat ett kärleksmeddelande till din förälskelse och du inte känner personen, så blir du stämplad som en ytterst konstig människa som förföljer folk. Otroligt oromantiskt, men även förståligt. Eftersom det har blivit enklare för alla att få reda på personlig information genom Internet så bör man vara mer på sin vakt, för sin egen säkerhets skull.

 

Jag som är en ung tjej i dagens samhälle tittar tillbaka i tiden, på den tid innan teknologin fanns. Jag känner hur jag längtar efter att få ett handskrivet brev i brevlådan där en kille förklarar sin kärlek till mig, istället för ett meddelande i min Facebook-inkorg. Samma tanke ligger ju bakom de två olika teknikerna, men det förstnämnda känns bara så otroligt personligt och romantiskt. Så ta mig tillbaka, bara för en dag! Så jag kan springa ut till brevlådan istället för till min dator...

 

 

 

Lisbeth är fru och mor. Hon bor i det krigsdrabbade Finland, under andra världskriget. Familjen har ont om pengar och mat, det mesta är ransonerat. Lisbeth skriver med jämna mellanrum brev till sina släktingar i Sverige och berättar om familjens liv. Dessa brev finns idag bevarade på Sörmlandsmuseum. Breven ger en insyn i en enskild familjs livsöde.

 

I ett av breven skildrar Lisbeth familjens lycka när de får äpplen skickade till sig från Sverige. Hon skriver: ”Barnen stod och stirrade och frågade om de verkligen fick äta av dem och både Eric och jag var som barn på julafton. ”. Sedan fortsätter Lisbeth med att berätta om hur de delade med sig av äpplena till sina nära och kära.

 

I ett annat brev berättar hon att Erik, hennes man är död. Han dog av hjärtproblem. Hon beskriver hur hon nu måste hitta ett arbete för att kunna försörja familjen och en ny bostad för att slippa bli hemlös som så många andra familjer blivit.

 

Vi har alla läst om andra världskriget i skolan. Vi vet vad som hände, vem som gjorde vad och vilka som vann. Men känslan kan lätt försvinna bland alla årtal och fakta. När jag läste igenom Lisbeths brev och mötte formuleringar som ”Och nu är jag ensam med barnen, som mistat den bästa, godaste och kärleksfullaste far i världen.” så är det svårt att inte känna. Breven bär inte bara på en historia om kriget och tiden. De bär på känslor, minnen och sinnesstämningar.

 
Här kan du läsa mer om samlingen Finlandsbreven.

Detta brev kommer från en brevsamling kallad Finlandsbreven. Finlandsbreven består av brev skickade mellan släktingar i Sverige och krigsdrabbade Helsingfors under andra världskriget. I breven får man en bild av hur det var att leva med krigets fasor så nära inpå.

 

Just det brev jag valt har tjocka svarta streck över en formulering. Brevet har blivit läst, kontrollerat och censurerat innan det släppts vidare. Denna inskränkning av privatlivet under krigstid kan i moderna ögon i viss mån förstås. Men kan samma sorts övervakning accepteras idag?

 

NSA-skandalen har varit en nyhetsföljetong i flera månader vid det här laget. Och visst har det höjts röster, visst har det marscherats på gatorna. Men inte i en så oerhört stor utsträckning som man kanske initialt hade kunnat tro.

 

De flesta skulle nog instämma i att övervakning av fysisk post inte är moraliskt försvarsbart att utföra som en stat. Förutom, möjligtvis, under krigstider då man kan argumentera att det sker för landets och landets befolknings bästa. Men att ett lands ledning avlyssnar allierade och till och med sina egna medborgare, är det moraliskt försvarsbart?

 

Hursomhelst är det det som har avslöjats. Jag är intresserad av varför inga har fått avgå, varför de kränkta inte krävt rättvisa. En del har gjort det men de är relativt få. Istället har en sorts apati lagt sig över hela debatten. Även fast medier har rapporterat om det och fördömt det, så känns det som att ingen riktigt vill lägga någon energi på det.

 

Jag har själv haft svårt att bli så passionerat arg som jag teoretiskt vet att jag borde bli. ”Så min mejlväxling och internettrafik blir avlyssnad? Jag har inget att dölja.” Så tror jag att jag resonerar. Och jag har inte ändrat mina internetvanor sedan avslöjandet. Vad jag vet kan NSA sitta och se mig nu, och vad bryr jag mig om det?

 

Med eftertanke framkomer dock faran i det hela. De flesta som avlyssnas kanske inte har något att oroa sig för, så länge staten är på medborgarnas sida. Men det är faktiskt inte självklart att staten står på medborgarnas sida. Och om man ger staten makten att kontrollera oss nu, så ger vi dem ett oerhört kraftfullt vapen om de skulle vända sig emot oss sen.

 
Här kan du läsa mer om samlingen Finlandsbreven.