… att uppfinna hjulet var ju en riktigt bra nyhet. Fantastiskt smart uttänkt även fast det är svårt att föreställa sig att det skulle varit en utmaning att komma på idén att ah vad mycket bättre ett hjul rullar än den här fyrkantiga stenen!

 

Det skulle vara en riktig bragd om Sörmlands Museum hade kommit över ett av de första exemplaren av hjulet, 5500 år gammalt från Mesopotamien, nuvarande Irak. Jag kunde dock inte hittat något sådant tyvärr, men jag hittade dock denna ganska rostiga, men söta, trehjulingen. Inte en racer precis (skulle själv inte vilja åka snabbt på den i alla fall) men nog så häftig att cykla runt på. Vem som har cyklat på den är dock oklart, det kan vara vem som helst som var född i vid 1900-talets början och som kunde cykla. Detta för tankarna tillbaka till tiden då hjulet uppfanns.

 

Vad hade man hjulet till egentligen om man inte kunde cykla, ha en cykel att cykla på eller något annat fordon? Det kanske inte var så bra nyhet på den tiden kan det nu tyckas… Det första hjulet tros ha använts som drejskiva av keramiker. Bra nyhet för dem! Flera krukor, visserligen inga cyklar men krukor!

 

Varför säger då att inga nyheter är bra nyheter? Ordspråk förklaras lättast med hjälp av andra ordspråk och i det här fallet med att den enes bröd är den andres död. Med detta menas inte att det var många som dog av att t.ex. få en drejskiva i skallen (kan mycket väl ha varit så, jag vet inte hur många säkerhetsansvariga det fanns då) utan att det som gynnar någon oftast ställer till det lite för en annan. Goda nyheter för alltså alltid med sig någonting ont, vilket inte behöver vara stort, men det finns inga perfekta nyheter. Det finns således inte heller några nyheter som endast, endast är dåliga heller. Allting händer av en anledning som så många filosofer sagt genom tiderna.

 

 

En telefonlista från 1960-tal som troligtvis tillhört Eskilstuna lasarett i syfte att underlätta den inbördes rådande kommunikationen på sjukhuset.

Jag tror inte på "no news is good news"-begreppet.
Jag tror inte på att samhället skulle se bättre ut utan nyheter.
Utan ny-händelser.
Utan förändring, kaos och debatt.
Saker och ting behöver hända.
Annars händer ingenting alls.
Logiskt?

Precis som telefonlistan underlättade kommunikationen på Eskilstuna lasarett så underlättar nyhetsforumen kommunikationen lokalt och globalt. Skapar yta för debatt och kritisk granskning av just dagsaktuella HÄNDELSER.
Och utan dessa händelser skapas inte tillfällen för diskussion.
Ny-händelser måste få äga rum och de måste få bearbetas.
Annars stagnerar samhällsutvecklingen och det tror jag är direkt farligt.

No news is worse news.
Utan nyheter, ingen progression.

 

”Inga nyheter är bra nyheter” är ju bara ett talesätt som vi använder oss av i stunder då vi kanske bara får höra dåliga nyheter, eller när vi bläddrar igenom tidningen och läser allt ont som händer i världen. Just då kanske man tänker precis exakt så.

Men enligt mig så stämmer inte talesättet alltid. Det är ju faktiskt skillnad på nyhet och nyhet.  Nyheter som spelas upp på radion, läses i tidningarna eller syns på tvn är inte de enda nyheterna som förekommer runt omkring oss. Utan en nyhet kan ju även vara nått som någon berättar för dig. Tillexempel när du får reda på Doktorn att din cancer är försvunnen, det om något är en bra nyhet! Eller när chefen kallar in dig på möte och berättar att du blivit befordrad. Lika väl som när man sitter där nervöst i skolbänken och inväntar resultat på det där super svåra historia provet och helt plötsligt får du ett C, eller kanske till och med ett A i betyg. Det var faktiskt det första tanken som slog mig som jag själv kunde relatera till.

Just därför har jag valt den här gamla skolbänken, längst fram på bänken är det en grop för att lägga pennor i, praktiskt! Så ser de inte ut idag. Skolbänken är tillverkad på Tranås Skolmöbler, den användes och gavs in av Västra Skolan här i Nyköping.

Så det finns bra nyheter också, men det finns väldigt många dåliga med. Men just därför stämmer inte talesättet alltid, ofta kanske, men inte alltid.

 

 

Om du var riktigt sugen på choklad men inte hade råd med en chokladkaka, skulle du då sno en? En man på 53 år hade ett övermäktigt sug efter choklad då han försökte sno 68 chokladkakor i en matbutik i Halmstad och försökt smita förbi kassorna utan att betala! Vad skulle han ha gjort med chokladkakorna? Min första tanke var att han måste ha haft en fru som var gravid och hade ett extremt stort sug på choklad. Värdet på chokladkakorna översteg 1000 kronor och mannen som åkte fast får nu avtjäna en och en halv månad i fängelset. Var det överdrivet eller förtjänade han det? I vilket fall som helst är ett brott alltid ett brott och i Sverige måste man sona för dem.

 

En Chokladkartong (Marabou "Söderhavsflirt) med motiv av Robert Högfeldt. Motivet visar en sjöman som lockas av en söderhavsflicka. Först innehöll asken choklad tillverkad av företaget Marabou. Sedan när asken blev tom återanvändes den till en minnes ask där visor och verser fick placeras. Asken innehåller 20 tryckta och handskrivna dokument från Karin Rådells utbildningstid vid Faluns länslasarett. Bland dessa finns visor såsom luciasånger, barnsjukhuset 1935, Svanen, Myrarnas land, Dalarnas ungdomsmarsch mm. Men även Kyrkosångs- och allsångsprogram och teckningar. En chokladask som blev återanvänd på ett mycket konstnärligt vis.

 

Ett ganska vanligt uttryck som du säkert både hört och sagt.  När jag var liten kunde jag leka i flera timmar oavbrutet. Det enda som behövdes var lite fantasi och det fanns det gott om.  Vips så var jag igång och lekte, nöjd och glad. Hoppa, springa, klättra. Sjunga, skrika, skratta. Mina föräldrar måste ha varit tacksamma över de lugna stunderna emellanåt när jag roade mig själv.  Lugnet före stormen, för det oundvikliga väntade alltid. Efter tystnaden kom det oundvikliga: jag hade gjort illa mig, jag hade haft sönder något eller blivit arg.

 

Nu några år senare är det min storebror som ger mening till uttrycket. När Vincent ringer så vet man att det har hänt något. Det kan vara allt ifrån ett brutet lillfinger för att han har slagit sin näve så hårt han kan in i en vägg (”för skojs skull”) till att han har haft sönder en lampa när han testat sitt luftgevär inomhus (”jag sköt bara med papperskulor, så det var inte mitt fel”).  Jodå, en hel del konstiga sms och telefonsamtal har jag och mina föräldrar fått från min bror. Som den där gången när det låg ett brev i brevlådan från ett sjukhus i Schweiz och jag fick läsa upp det för min bror eftersom jag, tillskillnad från honom, läser tyska i skolan. Jag förstod visserligen inte alla detaljer men att han hade blivit sydd några stygn i benet eftersom han hade haft ett djupt sår eller ”tief Wunde” som det stod.

 

En annan gång hade han bestämt sig för att smälta metaller. Idén resulterade i läskiga och variga brännsår på hans armar. Då är det bra att ha idrottslärare till föräldrar som kan plocka fram förbandslådan och plåstra ihop oss barn. Vår låda är inte tillverkad 1952 och har inte spenderat sina dagar i Strängnäs hos Kabi-Fermenta men principen är densamma.

 

 

 

Just i denna stund sitter jag vid min lilla skrivbordshörna på mitt rum, framför den där datorn som jag skulle försöka avvärja mig ifrån, med cirka en miljard flikar öppna på Chrome, ett flertal halvskrivna Worddokument och en lista på iTunes som är fullproppad med the Beatles.

 

Att säga att det är fullt upp är en ganska passande beskrivning.

 

På Beatles-listan spelas nu Blackbird och jag trycker genast två gånger på repeat.

 

Det här är en låt som omedelbart får mig att tänka på dåliga nyheter. Blackbird, en av de finaste låtar som jag känner till väcker upp en känsla som är allt annat än härlig inom mig. Men ändå lyssnar jag på den, om och om och om igen. Och efter ett tag tänker jag inte längre på det där dåliga, det där man inte vill tänka på, utan fokuserar helt på den rogivande melodin, på Paul McCartneys lugna röst och på fågelkvittret i bakgrunden.

 

Koltrastens vingar må vara brutna men det är inte koltrasten, är det vad jag försöker säga?

 

Fin är den alla fall, och jag kan lyssna på den hur många gånger som helst. Och sen några till.

 

För även om det inte är en låt som kan vända ett dåligt humör till ett glatt fortare än ljusets hastighet så är det något som gradvis börjar ske inom mig, lite i taget för var gång låten spelas. Och jag går från att vara alltifrån frustrerad eller ledsen till att bli lugn, fridfull och känna att livet plötsligt känns så mycket lättare.

 

Det är Blackbird för mig.

 

Och kopplingen till fågelburen på bilden är väl rätt självklar, för även om koltrastar vanligtvis inte hör hemma i fågelburar – som jag inte tror brukar vara av elfenben om de inte tillhör ett dockskåp likt familjen Sparres – så är det samma känsla koltrasten känner när den äntligen kan flyga igen som den instängda fågeln känner när den får flyga ut från sin bur. Frid och frihet. Och känslan av att allt är möjligt.

 

Och det är väl ungefär så det känns när nyheterna är sådär ointressanta – inga naturkatastrofer, finanskriser eller terrorhot – att det egentligen inte har hänt något här i världen. Man känner sig lugn, ser att världen är en rätt fin plats ändå. Ett tryggt och bra ställe, helt enkelt.

 

Men sen kan det ju också vara så att det är den där lugna stunden innan stormen.

 

Man vet inte riktigt när det kommer till nyheter och icke-existerande nyheter.

 

 

 

Jag har alltid tittat på nyheterna, och jag gör det fortfarande varje morgon. Jag tittar alltid in på Aftonbladets mobilapp för att försäkra mig om att jag inte missat något. Om jag får tid över läser jag till och med papperstidningen, tro det eller ej.

 

På grund av detta vet jag inte om jag håller med talesättet ”no news is good news”. Alla skulle nog vara överens om att man bör veta om en farlig förrymd brottsling rör sig i området, eller att en boende på ett äldreboende varit instängd i ett dygn på toaletten. Sådana saker är medborgliga rättigheter att få reda på.

 

Rättigheter, ja, men inte skyldigheter. Det är även alla medborgares rättighet att fullkomligt skita i vad som sägs på nyheterna. Om man helt och hållet saknar intresse för att engagera sig i samhället och inte bryr sig ett dugg om någon annans liv än sitt eget – då har man rätt att strunta i nyheterna.

 

Visst, men jag förundras ändå över personer som inte engagerar sig i nyheter, för även om man endast bryr sig om sig själv så kan ju nyheterna vara viktiga i jakten på självbevarelse. Om det finns giftig gas i luften där man bor, och man är helt frånkopplad från den yttre världen, då riskerar man ju sitt eget skinn.

 

Men, man ska givetvis inte ta talesättet bokstavligt. ”Inga nyheter är bra nyheter”, det gäller inte nyhetsrapporteringen. Man syftar snarare på det faktum att det vore bra om morgondagens tidning inte innehöll nyheten om att en kvinna blivit våldtagen och slagen av sin man. Det vore bra om det inte sades på morgondagens nyhetssändning att trehundra flyktingar omkommit på medelhavet i jakt på ett bättre liv. Det vore bra om en mor och far imorgon inte får nyheten att deras nioåriga son blivit påkörd av en rattfull familjefar i 40-års åldern som inte har något minne av händelsen.

 

Om de sakerna inte fanns bland morgondagens nyheter skulle det vara bra. Inte för att de ignorerades, utan för att de inte inträffade.

 

”No news is good news” är således ett uttryck av hopp om att inte behöva höra om ännu en tragedi. Och visst kan man bli trött av att höra om tragedier dag in och dag ut. Och när man precis börjat tro att allt våld och dödande är över, då inträffar något ännu värre än förut.

 

Det duger dock inte att ignorera nyheterna och på så vis slippa höra om tragedierna. Det duger inte att stänga av ljudet på teven och säga åt barnen att gå ut och leka istället. Alla, både vuxna och barn, måste se den ondska och den orättvisa om finns i världen. Det duger inte att låtsas som om världen är perfekt, för det är den inte. Och det kommer den aldrig att bli så länge vi inte vågar ta i problemen ens med en tång.

 

Skylten ovan från 60-talet, med texten, ”FÖR SJUKHJÄLPSUTBETALNING TAG TURNUMMER”, påminner mig om en situation där inga nyheter skulle kunna ses som goda nyheter. Dagligen måste anhöriga och sjuka ta emot olika nyheter och ibland känns det nog som att inga nyheter hade varit bättre.