Jag gillar gamla saker, det spelar egentligen ingen roll vad det är. På bilden kan ni skåda en gammeldags rökmask, den visade sig vara aningen anonym så jag vet inte årtalet den användes under, men jag kan ändå konstatera att den ser äldre ut än jag själv, och att jag gillar den mer än rökmaskerna som används idag.

Det är så med det mesta för mig, när jag ser en bild av en vardaglig situation för fyrtio år sedan tycker jag att den är betydligt mer intresseväckande än en liknade bild tagen igår. Jag tycker till och med att mjölkpaketen var snyggare för blott 20 år sedan.

Besöket i föremålsarkivet som mina kära vänner Lina och Sara (bloggande här på heltid) tog mig till gjorde mig lycklig, detta Mekka för sakälskande.

Jag vill inte fastna under en dåtid, men jag vill heller inte bli bunden till att ständigt följa vår samtid. Jag kan störa mig något grymt på personer som är besatta av ett speciellt årtionde, som bara bär autentiska kläder för tiden och får mig att smått börja undra om till och med konservburkarna i dennes hem är daterade med klänningen.

Uppdateringen med samtiden finner jag nödvändig men det behöver inte vara lika med köptvång på allt nytt du ser. Det som är så underbart med föremålsarkivet är att det inte bara finns saker från en tid, det finns saker från alla tider, det finns allt. Till och med mjölkpaket och rökmasker.

Kläder, prylar, saker, ting.

Konsumtion är en ständigt återkommande och ibland lite känslig fråga.

Vissa älskar att införskaffa nya saker, andra skyr det som svininfluensan. En dag på Ullared låter som att komma till helvettet och provrum är en av de värsta platserna man kan vara på.

Andra ser barnarbete, giftutsläpp och miljöproblem i varje liten pryl och ballerinastrumpa.

För konsumtion är ju så komplext. Personligen tycker jag faktiskt om grejer och kläder, men jag får alltid så dåligt samvete när jag har köpt dem.

Slit&släng-kulturen är ju ganska kass och vårt eviga konsumerande påfrestar jordens resurser och miljö något ofantligt.

Varorna ska produceras så billigt som möjligt vilket resulterar i att produktionen byggs upp i länder där schysta arbetsvillkor och drägliga löner är långt borta.

För att hålla en ekonomisk tillväxt förväntas vi konsumera och konsumera. Varor och pengar i omlopp till jordens undergångskrasch.

Sen har vi också det känslomässiga problemet med att äga saker. Saker går ofta sönder eller tappas bort. Och när saker som vi har någon form av tycka-om-förhållande till försvinner är det lätt att man känner sig lite olycklig. Ju starkare band och ofta dyrare pryl desto mer olycka. Så bättre vore det kanske att köra på den buddistiska linjen och inte äga saker. Eller åtminstone att inte ha några känslomässiga band till sina prytlar.

I mitt fall, som har några saker jag verkligen tycker om, tex mina skor, min mac som denna från museet (fast inte tillverkad 1986 och inte tidigare ägd av Olle Hallberg) och något 2-handfynd, kommer då frågan om det inte är värt att riskera lite ledsamhet vid eventuell förlust bara för att få ha den där ganska fina känslan av att verkligen tycka om en ägodel?

Jag svarar nog ja.

Saker och kläder är kul, men kanske måste vi sträva efter att köpa lite färre saker som vi verkligen tycker om istället för att köpa skit som vi inte gillar och som slutar på en soptipp i ett afrikansk U-land?

Jag tror inte jag är den enda som äger 5 jackor, säkert 10 väskor och alldeles för många skor. Förr, vilket jag baserar på filmer jag sett, så ägde man det som behövdes. En jacka som passade alla väder precis som antagligen skorna gjorde. Idag finns det skor för alla tillfällen och väder och jag tror inte jag är den enda som äger för mycket saker egentligen. Ändå fortsätter jag köpa t.ex. nya skor, visst är det roligt med nytt men när jag tänker på det är det klart att det är onödigt…

Jag har valt väskan på bilden för att den är gammal (1950), påminner om en leksaksväska jag hade när jag var liten men även för att en person skulle kunna ha en sån på stan idag. Det jag menar är att saker från ”förr” kan passa även nu. Egentligen räcker det kanske att kolla hemma hos morfar och mormor efter en ny väska istället för att köpa en ny? Gammalt är snyggt och modernt idag.

Egentligen är inte jag någon som ska skriva sånt här, då jag ibland köper onödiga saker och som sagt äger för många jackor då jag bara kan bära en i taget. Men när jag tänker på det hela är konsumtionen idag överdriven, inte minst av mig.

När jag var liten ville jag samla på precis allting. Det var fina stenar, frimärken och 50-öringar. När jag växte upp och blev runt 10 år så var grodor det djur jag tyckte mest om, och precis som alla andra gjorde, och vissa fortfarande gör, så samlade jag på mitt favoritdjur. Idag har jag väl ungefär 5 olika porslinsstatyer i mitt rum och ungefär samma antal gosedjur. Mer än så blev det inte. Jag var ingen särskilt bra samlare.

Jag kan förstå ”det roliga” i att ha något man tycker om i en massa olika färger och former. Till ett visst antal. Nackdelen med att fästa sig vid materiella ting är ju att man faktiskt blir mer och mer beroende ju mer fantastiska saker man ser och tar vid vilket kan ge konsekvenser, både ekonomiska och psykiska. Rätt självklart så går det ju pengar åt i princip ingenting, det du köper är ingenting du behöver utan något du vill ha endast för att du fäst dig vid det, och ett sådant beteende kan leda till att det faktiskt blir en sjukdom.

Jag har aldrig förstått mig på människorna som lider av detta, som programmen ”Extrema samlare”eller ”Samlandet förstör mitt liv”. Jag kan verkligen inte förstå att det kan leda till ett sådant stort problem, att man hela tiden känner kravet av att ha nya saker omkring sig. Och detta problem leder till en stor konsumtion och ett stort problem. Denna brunmålade älg från 1957 är en souvenir från Jämtland och den skulle säkert stå fint i någon älg-samlares skåp. Eller i en låda hos någon extrem-samlare.

Ibland blir jag aningen förundrad över att hela världen bygger på att vi, människorna, konsumerar av varandra. 

Handlar, köper, snor.

Äter upp, använder sönder, förbrukar.

Handlar nytt.

Allting bygger på att någon vill ha något,

som produceras av en säljare,

som tjänar pengar på att någon vill ha något,

som använder pengarna som köparen använt, för att konsumera själv.

Och allting går runt i ett enda stort köpochsäljsystem.

Lite förvirrande.

Som denna reaskylt från Börjes.

Med den här vill Börje Ohlsson att vi ska lockas till att köpa de varor som han har över, för att han sen ska kunna köpa in nytt. För att någon annan ska konsumera.

Och tänk reor.

Tänk hur många reaskyltar som denna har gjorts, tänk hur mycket struntsaker som människor köper.

Tänk vad mycket onödiga prylar som ligger och skräpar världen över, bara för att någon.. bett om det.

Men kanske insett att det inte var ett sånt stort behov trots allt.

Saker. Hur många onödiga köp har man inte gjort? För att unna sig, för att man tycker något är fint, för att man tror att man behöver det. Det är så mycket så jag får svindel.

Hur blev vår lilla värld såhär?

Och allting som slängs? Tänk om en jättesoptipp öppnas, där allas för många gamla hm-skor ligger och skräpar, eller mcdonalds-leksaker, eller nån hemmafrus juicycoutore-dresser.

Allt skulle kunna bli ett enda stort sakberg.

Bara för att människor lever för att konsumera,

köpa sälja för glatta livet. Och sen slänga.

Tänk

Dessa tre äggkoppar är något som jag känner igen. Jag har inga sådana, men liknande. Dock fick jag dem inte som gåva av en vän som Ingrid fick (före detta ägare). Stackars Ingrid Alderstrand som fick dessa tre äggkopparna av plast år 1983 av hennes son Roger Alderstrand… Jag kan själv erkänna att när jag var liten så köpte jag kanske inte de presenter som skulle göra mina föräldrar glada utan det jag tyckte var snyggt. Det gjorde nog även Roger som gav bort äggkoppar som liknar äggskal! Presenterna som jag köpte var inte så mycket bättre. Jag minns att jag gav pappa en rosa ljusstake en gång som var gjord av glas. Det var den finaste ljusstaken jag någonsin sett, men nu såhär i efterhand inser jag att rosa var ju min favoritfärg och ljusstaken passade mycket bättre i mitt rum än i resten av lägenheten.

Nog om mitt och Rogers tänkande. Inför Påsken känner nog de flesta nästan samma sak som inför julen; stress över konsumtion! På Påsken, precis som på julen, så ska man äta mycket av allt och då menar jag allt från väldigt mycket godis till ännu mera köttbullar! För att man ska kunna proppa i sig så mycket mat och godis måste man ju även köpa alltihop.

Pynt ska köpas, ägg ska målas och påskäggen ska gömmas.

Men om man tar bort tanken från oss och att vi ska stressa osv. så är detta "the golden time" för företagen som producerar påskägg, godis mm. De får in en hel del inkomster runt påsken vilket är bra för dem men för miljön då? När företagen måste producera mer så måste de även ha mer råvaror att förbruka! Hur många jular och påskar tror ni att det ska gå innan alla råvaror tar slut? Jag gissar att det inte är så många kvar som det redan varit.

Även då högtiderna påverkar miljön dåligt i många fall så finns det dem som sparar. Min familj köper aldrig nya påskägg, de behåller dem som blivit över från året innan. Eftersom jag har fyra syskon så kommer det ju in väldigt många påskägg som vi sedan kan spara eller ge tillbaka till dem vi fick påskäggen av.

I min text så verkar det nästan som om jag hatar högtider för att de tär på miljön, men det är inte sant. Högtider är tider då familj och släkt träffas och har det mysigt, alla äter tills de storknar och skrattar!

Men det jag tror är allra bäst, är när man sitter och äter sitt ägg ur sin hemskt fula äggkopp gjord av plast!

"Älskling ska vi inte köpa en kakelugn i miniatyr från 1850 att ställa på vår kakelugn i autentisk storlek?"
"Jo, det gör vi, så tänder vi ett litet värmeljus i, för att symbolisera dem små eldarna." "Så håller vi kärleken vid liv. Vi symboliserar den."

Åh. Vardagsromantiken.
Detta luddiga begrepp som egentligen skulle kunna appliceras på vad som helst.
Du kan implementera vardagsromantik i en glasskål, ett träningspass.
Vanligast ses den nog som dem där stunderna när du och din eventuella livskamrat slår er ner i soffan och säger fina saker, fast det är måndag.

Jag skulle vilja sätta vardagsromantiken i solsystemet med konsumtionen.
Tänk så många fina köksredskap du köpt för att kanske göra matlagningen lite roligare.
Alla filmer du köpt till resan för dem där gyllene kvällarna.
Klädesplaggen du planterat små drömmar och förhoppningar om framtiden i.
Som ska få dig att må så bra när dem smeker din hud och framhäver dina ögon.
Tänk alla små pestoburkar, salamibitar och diverse baguetter som åkt ner i varukorgen för att framkalla dessa lyxigt romantiska stunder.

Alla saker du köpt. Som skulle göra allting lite lättare, finare, enklare, bekvämare, godare, stiligare och trevligare.
All denna konsumtion.
För så många fina syften.
Sedan har du ätit upp baguetten. Ballongvispen i rosa är utnött. Den nya kjolen är ditt vardagsplagg. Kritorna till barnen har tagit slut. Mascaran har runnit.
Allt har en vändzon.

Jag skulle inte säga att det är felaktigt att konsumera för mysiga syften.
Ej heller skulle jag vilja förespråka att fästa för mycket av lyckan i vardagsromantiken.
För nykärleken blir tillslut solid och vågig på en och samma gång.
Tiderna förändras och det enda som består är du.
Och den där koftan som du genom alla tider alltid älskat.
Som bär minnen.
Inte dumma förhoppningar.