Analyser, rapporter, prov, duggor, uppgifter, skrivningar, projekt.

Jag blir så trött. Trött av att det är så mycket som jag måste göra!

Det tråkiga är att många ämnen är jätteintressanta, men då det är såna stora mängder uppgifter att allt jag vill göra är att gömma mig under ett täcke, försvinner det lite ur fokus.

 

Under lovet var jag i Polen. Det var underbart, bara komma bort från allt, inte tänka på skolan och bara ha roligt. Sånt behövs verkligen!

Innan lovet var jag som en liten zombie, men nu känner jag betydligt piggare och mycket gladare. Pigg och lycklig så att jag har kraft att kravla mig ut från den hög av böcker och uppgifter som dunsar ner på mitt huvud!

 

I Polen fanns wódka att hitta i vart och vartannat skyltfönster. Precis som Polackerna tar ett litet glas vodka ibland (ofta!) tog nog även Ingrid Alderstrand en snapps i det här lilla glaset när det begav sig!

 

 

När jag såg flackandet i denna norrpilens riktning tänkte jag på mig själv. Studenten känns undefär som en tickande BOMB!
Kommer ni ihåg nedräkningen i “Tillbaka till vintergatan”
Tio
NIo
Åtta
Sju
Sex
Fem
Fyra
Tre
Två
Ett
Noll! Med läskig rymdisk röst.

Det nya avsnittet stundade. Vad skulle hända, vågar vi verkligen fortsätta titta?
Vågar vi bli vuxna? Klarar vi verkligen av att bli det på egen hand?
Kommer min kompassnål visa den raka vägen mot norr och visa vilken väg jag är ämnad att göra.

Kompassen har gjort samma vandring som jag är på väg att göra. 1930 gick den i Norra skolan, 2005 kom den till Magasinet. Jag undrar om kompassnålen alltid vart så svajig eller om den snart är påväg någon annanstans.

 

 

När jag såg denna väska färgad med stark grön och med röda hörn blev jag glad. Jag tänkte direkt på Pippi av någon anledning och sedan på den gången hon hjälpte tjuvarna att sno guld från hennes egna skattkista. Av någon anledning blir jag alltid glad av nostalgi. Jag hade en underbar tid som liten med mycket fantasi och levde därför i en magisk värld och längtar alltid tillbaka dit. En värld då det fanns drakar, dinosaurier och andra fantastiska under. Det är otroligt hur en väska från 1940, vilket var under en hemskare tid, kan väcka härliga känslor idag.


Resväskan påminde mig även om mitt stora behov av en semester där man bara kan ligga och lata sig varje dag. Det kanske låter som något meningslöst men det är något jag uppskattar i mitt stressfulla liv då jag både har två jobb och en tuff skola. Fastän det är jag som valt mitt liv vill jag ändå ta en paus ibland, komma bort från allt, även saker som kan göra en glad. Bara bort. Långt, långt bort. Man kan alltid önska sig ting men inte alltid få dem. Fast man kan arbeta sig till dessa ting genom att spara. Och när väntan varit lång uppskattar man de upplevelserna mer.  
 

 

 

Alltså, mitt schema detta år är underbart. Jag är ledig varje måndag, har projektarbete till 11 på onsdagar och de övriga dagarna läser jag de ämnena jag absolut vill lära mig. Det är liksom inte jobbigt att vara i skolan, att sitta framför datorn att koda och att skriva ner alla anteckningar. Det är kul. Jag tycker skolan är KUL och jag har hur mycket tid över som helst till allt det där man tycker att man aldrig får tid till.

Men ändå så känner jag mig så himla stressad. Tiden går alldeles för fort och det känns som att jag inte hinner med någonting. Förra onsdagen slutade jag som sagt 11 och var inte hemma förrän halv 5 och kände att jag inte ens hunnit med hälften av det jag ville göra den dagen när jag kom hem. Det går inte ihop. Jag är rörig och för mycket och jag vet verkligen inte hur det här kan ske med tanke på att ingenting jag gör känns särskilt tungt eller stressat.

Jag behöver mer tid på dygnet. That's it. En massa timmar mer skulle inte skada. Detta golvur kommer från Stigtomta och är tillverkat av furu. Hade varit fint om denna klocka och alla andra hade några extra klockslag så vi stressade människor hinner med allt vi vill göra.

 

 

Usch och fy och tvi och blä.

 

Det är egentligen det enda sättet som jag kan uttrycka mina känslor just nu, med dessa fyra ynkliga ord. För det är precis så jag känner. Jag känner mig begravd i saker som behöver göras (ärligt talat borde jag inte ens skriva detta inlägg vid denna precisa tidpunkt) och jag har helt enkelt inte energin till att göra allt.

 

Jag vill ha höstlov.

 

Idag (läs: för ett par veckor sedan) i skolan gick vi igenom hur vår matspjälkning fungerar. Vi ritade åh så vackra människor i våra böcker och fascinerades över köttbullens långa resa till ändtarmen. Vår lärare nämnde då lite tafatt i slutet av lektionen att om vi hade tur skulle vi få dissekera lamm efter lovet.

 

”Vad mysigt att få gräva runt med någon sorts kniv i ett lamms mage” tänkte jag inte då.

 

Det är väl lite mina känslor till det som speglas i mitt val av föremål för detta tema. För en likartad skolplansch som denna från Västra skolan skulle mycket väl kunna hänga över mig om några veckor när jag står där och dissekerar. Mysigt. Jag slipper i alla fall att blåsa in luft i lammets lungor, det fick frivilliga göra i högstadiet – minns att en av tjejerna andades in och fick lamm i munnen. Ännu mysigare.

 

Så usch och fy och tvi och blä täcker nog det hela ganska exakt.

 

 

 

Jag citerar södermanlands museums beskrivning av föremålet jag fotat.
Skolplansch av kartong med baksidan täckt av brunt omslagspapper och framsidan av ett offsettryck. Bilden visar hudens uppbyggnad i mycket stor förstoring.

Huden.
Idag är en sådan dag när jag trivs i mig.
I min hudkostym.
Allting är sinnlig ro och stillsam lycka och när jag ser på huden i mikroperspektiv så ser jag färgerna på planschen.
Tänker:
Jaha.
Okej.
Det hela blir abstrakt konst.
Hela min kropp är täckt av denna abstrakta konst som projiceras framför mig på en kvadratmeter kartong.
Jag har alla de där färgerna i min kropp.
Eller på min kropp?
Är huden i eller på kroppen?
Eller både och?

Oavsett.
Min hud är min hud.
Jag är jag.
Livet är komplext.
Huden är komplex.
Ändå.
Trivs jag bra idag.