Jag har haft den stora lyxen att bo nära min farmor och farfar under min uppväxt. Vilket inneburit en härlig dos av övernattningar, pannkakor, kortspel, promenader och bullar... massor av bullar! Både farmor och farfar har arbetat som lärare, precis som deras tre söner sen valde att göra. Jag har alltså varit omringad av lärare hela mitt liv. Detta har haft sina fördelar och nackdelar. En av förmånerna är givetvis alla de historier som min farmor berättat om sitt yrke, om klasserna och skolan. Inför det här inlägget genomförde jag en liten intervju med farmor, Gerd Carlfjord, om hur läraryrket förändrats under hennes tid som lärare.

För min farmor började resan i Norrköping. En biologilärare från realskolan peppade farmor att söka till seminariet, vilket hon också gjorde och kom in. Varför det var just lärare hon så gärna ville bli minns hon inte. Men det fanns inte så många alternativ för kvinnor som ville läsa vidare på den tiden. Antingen blev man lärare eller sjuksköterska, brukar farmor säga. 

Lärarutbildningen låg i Linköping. Det sämsta med utbildningen var kravet på att alla blivande lärare skulle kunna spela orgel. Något som min farmor nog aldrig bemästrade helt. Fast allt var inte på blodigt allvar heller. Psykologilektorn sa bland annat  "Ut och roa er nu flickor. För jobb finns det alltid."  Och menade på att det alltid kommer att finnas elever att undervisa, så betygen var inte det viktigaste för de blivande lärarna.

År1956 när min farmor var 21 år började hon arbeta som Folkskolelärare. (Det som några år senare kom att heta mellanstadielärare.) Som mellanstadielärare gällde det att veta "Lite om allt!". Så allmänbildningen kom på köpet. Det allra första jobbet var passande nog här i Sörmland, på Västra skolan i Nyköping. Under de första åren som farmor var lärare, var aga i skolan fortfarande tillåtet. En av de första sakerna hon fick höra av en äldre kollega när hon började jobba på Västra skolan var att hon alltid kunde skicka ungarna till honom om de var jobbiga, så skulle han ta hand om dem.

Som nyexaminerad lärare njöt farmor av friheten i klassrummet. Hon kunde bestämma allt själv, planera dagens schema och umgås med eleverna. Att få lön kändes häftigt och barnen var väldigt tillgivna. Efter varje rast ställdes de upp på led på skolgården innan de fick gå in. Det sämsta med skolan på den tiden var antagligen lokalerna och bänkarna. Samarbetet mellan lärarna var också mycket mindre, i stort sett obefintligt. Några individuella studieplaner eller speciallärare var inte heller att tala om. I början av karriären sa eleverna ”ni” och ”fröken” istället för att som senare använda ”du” och förnamnet. Extra arbetsuppgifter som låg utanför undervisningsområdet dök också upp de sista åren. Som att beställa pennor och böcker. En riktigt tråkig och tidskrävande uppgift, enligt min farmor.

Den sista skolan farmor jobbade på var Släbroskolan i Oppeby. Hon brukar säga att hon började med en liten klass på 28 elever och slutade med en stor på 25. Klasserna blev alltså betydligt mindre under hennes år som lärare. I början kunde det vara 37 elever i en klass. Även om yrket hann förändras mycket under årens lopp var det alltid lika kul. På frågan om hon är nöjd med sitt yrkesval, svarar hon snabbt ”Oh ja mycket nöjd och inte bara med juni, juli, augusti. Utan med allt.” 

Min farfar, Sonny, är uppvuxen i Oxelösund, nu bor han och farmor ute på landet. De har en bild inramad som står i ett glasskåp från deras bröllop. Jag skrattar nästan varje gång jag ser den för han är lik sig själv, men det är fortfarande 60-tal och han ser ut som någonting hämtat ur ‘Ondskan’ (trots att den utspelar sig på 50-talet).

Mina minnen av farfar är att han alltid är smutsig, trots att det bara är om händerna. Det är ändå så att jag blir förvånad varje gång jag ser honom för ja, även farfar duschar och håller sig ren. Oftast är han oljig och svart om fingrarna när han pillat med någon del. Något filter eller liknande.

Nu är han ganska gammal, kroppen och hjärtat orkar inte riktigt med allt han vill, och han orkar inte längre mecka. Men farfar är alltid Mullemeck.

Bilden är på en elev vid Yrkesskolan i Nyköping, tagen 1964. Det är inte min farfar, men det är nästan så att det skulle kunnat vara det. Jag vet inte exakt varför farfar var min första tanke när jag såg bilden, jag har bara sett honom svetsa någon gång, men så blev det ändå. Min första tanke när jag såg bilden var farfar.

Min mormor har bott i Nyköping nästan hela sitt. Iallafall sen hon fick min mamma. Det är ganska sjukt att tänka sig att när Olle Hagelroth tog den här bilden på Stora Torget i Nyköping så var mormor 33 år. Hon födde min mamma två år senare, 1963. Om jag tittar på den här bilden så kopplar jag inte ihop den med min mormor alls. Hon hör till nu för mig och bilden hör till då. För mig är hon den vithåriga mormor som handlar på Ica Maxi. När jag ser den här bilden så tänker jag att det var så längesen. Det var då. Förretiden. Men min mormor var 33 år när den här bilden togs.

Det är fascinerande hur snabbt tiden går och hur snabbt allting förändras. Jag undrar vad mina barnbarn kommer tänka om tiden som jag växte upp i.

Inte för att det har med något att göra men jag måste bara påpeka att medan jag skriver det här så anas en viss trötthet som i många fall kan leda till en smått dålig text. På tal om text, min mormor var sekreterare. Det var tydligen en ganska lång och krånglig utbildning bara för att lära sig att skriva med skrivmaskin. Tänk idag. Det första man lär sig som unge i det här samhället är att använda ett tangentbord på telefonen.

”Mormor-Nyköping” och ”Moa-Nyköping”. Det är nog olika städer, och även om jag egentligen tycker att mormor hör till mitt Nyköping så har jag kommit fram att hon får vara med i båda. Då blir det väl ”Mormor-Nyköping” och ”Moa/Mormor-Nyköping” egentligen men det ser så kladdigt ut.

Hur som helst, poängen är:

1.       Våra mormödrar levde i vad vi kallar ”då”.

2.       Historien förändras supersnabbt.

3.       Jag är en aning sovande.

4.       Och sist men inte minst, jag älskar min mormor.