Jag har en sak i mitt rum men jag vill inte ha den där. Men jag måste för att all min dyrbara tid inte ska få sväva bort i någon slags fysiskt inaktiv drömvärld.

Det är samtidigt tur att den finns för annars skulle jag sova bort mer tid än vad jag redan gör. Väckarklockor är som syskon, man kan bli väldigt trött på dem men man klarar sig inte utan dem.

Det värsta med min väckarklocka är att den har en förskräcklig ljudsignal. Ljudsignalen är så aggressiv att jag ibland kan vakna upp och tro att jag tjänstgör inom det militära. Klockan har följt med mig i ungefär fyra år nu och jag har valt att inte byta ut den, då den onekligen gör sitt jobb.

Klockan på bilden var den enda väckarklockan som fanns i museets samling och det har jag, personligen, full förståelse för.

Det blev väldigt mycket tänder på sistone, undrar om det är något slags tecken? Borde jag gå till tandis och kolla mina svaga tänder snart? Kanske är en bra idé, det är ju inte precis så att jag vill ha en sånhärn liggandes på mitt nattduksbord när jag vaknar varje morgon.

Jag antar att de flesta har haft den där jätteläskiga mardrömmen där tänderna ramlar ut. Speciellt framtänderna. En jätteviktig skönhetsgrej som inte så många tänker på varje dag, men som helt plötsligt känns jätteviktig när man råkar ut för hål och andra läskiga grejer. Bara gula tänder kan framkalla komplex, tro mig jag vet.

Så ta hand om tänderna gott folk, inte så fresh med löständer precis.

Egentligen säger väl bilden tillsammans med temat ganska mycket? Jag vill inte ha en två meter hög plasthäst i mitt rum! Inte för att jag egentligen inte gillar hästar, fast det gör jag ju egentligen också, men fatta vad mycket onödig plats den skulle ta!

Hästar är enligt mig lite för oförutsägbara för att jag skulle kunna må bra av att vistas nära dem. För alla har väl hört att man inte ska stå bakom en häst för att det då finns en möjlighet att den sparkar bakut. Hmm jag håller mig till katter tror jag, de gör inte så mycket förutom att ligga och chilla och äta. Hästen på bilden användes i alla fall i en av Sörmlands Museums utställningar, men mycket mer än så vet jag faktiskt inte om den...

Men självklart har jag ju en annan anledning att ha lite småfobi för hästar. Det är faktiskt så att jag gått på ridskola ett antal år och självklart fanns det också en anledning att jag slutade. På den årliga ridavslutning på vad som då blev mitt sista år skulle vi rida utklädda som spöken. Problemet var bara när vi inledde sista varvet då mitt skynke vände sig bak-och-fram vilket resulterade till att jag inte såg någonting och att hästen då kände att jag blev rädd. Och här kommer det oförutsägbara in, då hästen började skena medan jag inte såg ett dugg. Som tur var lyckades jag hålla mig kvar utan att skadas, men psykiskt blev jag vilket då lett till att jag idag är rädd för hästar…

Som sagt, katter passar nog mig bättre…

Vad vill man inte ha i sitt rum? De två mest logiska sakerna borde väl vara grejer som är helt onödiga, som till exempel en traktor, tror inte den skulle fylla någon funktion i mitt rum. Och den andra är nånting läskigt, vilket inte ens behöver en förklaring.

Någonting som alltid skrämt upp mig mycket är att ha porträtt av folk som tavlor. Det är bara obehagligt, känns som om man alltid har någon som kollar på en.

Precis som den här tavlan. Den är för det första svartvit, vilket gör så att mannen på bilden ser ännu mera läskig ut. Sen att mannen också bara stirrar ut på ingenting gör så att det automatiskt känns att han stirrar på mig.

Nu vet jag ioförsig ingenting om mannen på bilden, det enda jag vet är att tavlan kommer från försäkringskassan. Vem vet, han kanske var en riktigt schysst snubbe och inte alls läskig.