Veckan då man fick ta med sig en vän eller familjemedlem tog jag med mig min pappa. Han blev lite förvånad när det visade sig att han skulle få välja ett föremål, för jag hade visst glömt att säga det innan. Men när vi väl började promenera omkring gick det snabbt att hitta något.

När vi gick förbi föremålet som är på bilden stannade pappa upp, för här fanns något han kände igen. Manicken är ett gammalt stämpelur som tidigare varit i bruk vid Sörmlands museum av alla ställen. Just den här modellen utav stämpelur var vanlig och fanns vid pappas allra första jobb på Scania i Södertälje. Jag kan tänka mig minnena som kom tillbaka och jag tycker det var ett alldeles utmärkt val av föremål.

Denna vecka är det ”ta med en vän”-tema på Youthhood. Jag bor ju då i metropolen Trosa och hade därför lite svårt att få med mig en förälder eller vän som ville stanna kvar till kvällen. Som tur var hoppade vår fina projektledare Karin in och valde ett föremål.

Efter en liten sakletarjakt i arkivets många gångar kommer vi tillslut fram till avdelningen ”abnormt mönstrat porslin”. Karin ställer sig frågande till föremålen och väljer denna kitschiga vas. Krusidullerna, utsmyckningarna, motivtet och färgerna utgör en så ful kombination att man nästan måste älska den. Att man sedan även satte blommor av olika form och kulör i den gjorde antagligen inte helhets intrycket bättre. Det är ett smärre mysterium för mig hur man tänkte när vasen köptes till hemmet. ”Älsklig! Titta på den utsökta vasen med den rokoko-dräktklädda pojken med killingar i famnen där borta. Den skulle väll passa utmärkt i salongen?” Hm…

Hur som hels är historien bakom den förra ägaren Bo Hammarskjöld lite intressant. Han föddes 1891 i Uppsala och måste alltså ha fått vasen i arv. Hans pappa var landshövding, ett yrke som också Bo fick senare i livet. Men det roliga är att Bo’s bror hette Dag. Dag Hammarskjöld, FN’s generalsekreterare mellan 1953 och 1961. Överhuvudtaget är släkten ganska känd, pappa Hjalmar, morfar och 3 av de 5 syskonen har en egen Wikipedia sida (ja, det är så jag definierar kändisskap).

Men även då de må ha varit framgångsrika diplomater, jurister och landshövdingar, kan inte smaken i fråga om inredning varit den bästa.

Att ta med en vän (i mitt fall min pappa) var roligt då jag fick visa runt och berätta vad jag lärt mig om olika föremål. ”Det här är en av de första frysarna, här lägger man is så det ska hålla sig kallt.”, ”Öppna här ska du få se, det är en tv.” osv. Jag tycker det är roligt att berätta för andra vad man kan, inte på ett skrytsamt sätt utan bara berätta fakta om t.ex. föremålen på arkivet. Lära andra liksom. Samtidigt som min pappa kunde fakta om visa saker och lärde mig. Kort sagt, lärorik kväll.

Efter många om och men så valde pappa den här tavlan på Nyköpings gamla busstation. ”Den här är cool! Farfar och farmor hängde där.” Var det första han sa när han såg tavlan. ”Wow, var farfar och farmor där.” tänkte jag, som tycker om att relatera till personer när jag läser (eller i detta fall ser) om årtal.

Tyvärr fanns det ingen fakta om när bilden var tagen, och varken pappa eller farfar och farmor visste hur länge busstationen låg där den gjorde (någonstans bakom dagens H&M i Nyköping). Men trots faktalöshet så gillade pappa bilden och även jag. Färgerna är fina och jag gillar retro känslan jag får.

”Men gud, kolla vilken söt. Den här ska du skriva om. Den får mig tänka på bröllop så relatera till det!” sa min syster när hon fick syn på denna i föremålsmagasinet. Detta är ett tempel i miniatyr gjord av elfenben och användes under 1950-talet. Innan Veronica nämnde ”Bröllop” så hade ordet redan dykt upp i mitt huvud.

Jag har alltid haft stora tankar och drömmar angående min framtid. Jag vill ha familj och hund/katt, stor och ljus lägenhet med snygg och stilren inredning, ett bra jobb som jag trivs med och är bra på och jag vill tjäna mycket pengar och resa. Något jag också planerat är att ha ett underbart bröllop som jag vill memorera i bilder, nästan så att jag vill vara fotograf på mitt eget bröllop för att få det precis som jag vill ha det. Jag skulle vilja gifta mig utomhus på något vackert ställe fullt med blommor och blad och jag skulle inte alls tacka nej till att stå i detta söta tempel och säga ja till min framtida man.

 

Björn i ring, vackra ting. Minnen av gamla vänner.
Som en sång någon sjöng, längesen i december.

Det är intressant vad människor bär på, vad människor vet om.
Vad människor kan berätta.

Precis som arkivets intresse att bevara människors livshistorier, finner jag det så fascinerande att lyssna på människors berättelser i nutid. Berättande bygger på kunskap, och kunskap på minne, och minne liv. 

Stina drog med mig målmedvetet bland arkivets hyllor, hennes sikte var redan inställt på denna papperskniv i slipad nefrit. Den har åkt båt över havet, den här kniven.

Hovdamen Cecilia af  Klercker följde med på en resa för att besöka det ryska hovet och fick det här vackra föremålet som en souvenir. Säkert ett vanligt föremål att ge bort som turistgåva, men troligtvis mer värdefullt än så.

För Stina är den här kniven oerhört vacker.
Men det jag själv kände när jag fick höra på hennes historia, var den smått dekadenta, lite guldbekantade och främmande känslan jag fått när jag sett Disneys Anastasia, och sett den forna prinsessan valsa omkring i den nergångna balsal som tillhört hennes barndomshem. Och minnas.

Jag känner mig lite som Anastasia när jag tittar på kniven. Vill tro att jag minns något vackert som  egentligen aldrig skett i mitt liv. Hur kan det kännas så ? Kanske är det för att Stina berättade om den med sån inlevelse? 

Vad än anledningen är, så är det som en avlägsen sång någon sjöng för längesen i december. Och sen mitt museibesök i tisdags har den melodin ekat i mitt huvud. Och varför kan jag inte förklara.

Björn i ring, vackra ting. Minnen av gamla vänner.

Denna vecka tog jag med mig min Storasyster Felicia att välja ett föremål ur arkivet. Hon valde denna tagelkardningsmaskin som sitt föremål. Vad är då en tagelkardningsmaskin? Det är en maskin som gör möbler. Den är till för bearbetning av tagel till sängar, soffor och andra möbler. Just denna maskin har stått i en ateljé på bryggeriområdet och överlämnades till den person som hyrde ateljén år 2004.

 

Felicia valde inte denna maskin för vad den egentligen använts till, hon tyckte att den liknade en maskin som kanske torterat människor. Själv visste jag inte vad det var för något när jag såg den. Men jag skulle inte ha blivit förvånad om denna maskin faktiskt använts till att tortera människor med sina vassa taggar.

Felicia hatar skräckfilmer och tycker att filmer som ” The Saw” är riktigt obehagliga. Hon fick en känsla av att den här maskinen skulle kunna vara något som är med i de filmerna. ”Det finns inget värre än att bli rädd” säger hon. Hon finner det onödigt att utsätta sig för filmer som hon bara kommer att må dåligt av efteråt och säger att det absolut är filmerna som gjort henne så rädd.

Hon tycker att tortyr är det läskigaste, mest obehagliga som man kan uppleva. Ett liv efter tortyr är inget bra liv, tror hon. Så anledningen till att hon valde denna maskin, var inte för dess egentliga syfte, utan för att det påminner henne om den hemskaste känslan i världen. Hon kan inte ens föreställa sig att bli torterad. ”Det är värre än döden” säger hon...

Jag håller med henne till viss del, maskinen är oerhört obehaglig och "skrämmande". Men med lite information från databasen Sofie, är den inte SÅ läskig längre.

När Stina valde hatten av gul, tunn stråfläta med konstgjorda luktärtor och stråblommor på så motiverade hon sitt val med:
Jag hade en faster

Hennes faster hade kunnat bära hatten. På ett cocktailparty, under en finare tillställning. Den var lagom stor. Hon var en liten kvinna.
I en större hatt hade hon sett ut som en champinjon sa Stina.
Och det var ett fint ögonblick. Att inte höra att hon valde föremålet för dess estetiska utformning eller historiska bakgrund.
Utan för hennes hjärtas historiska bakgrund.
Hon hade en faster.
Därför valde hon hatten.

Hatten får mig att minnas ett barnprogram på TV som sändes under 1990-talet.
Ungefär 90 år senare än året hatten blev tillverkad.
TV-programmet hette Nu är det nu.
En av de mest genialiska titlarna på ett program på TV.
Och just i det programmet jag minns tydligast så pratade programledaren om sin faster som hon hade.
Och precis, likt Stinas faster, så hade hon klätt i stråhatt med frukt och blommor på. Hon hade trivts på stranden. I solsken.

Ibland är ett föremål det bästa visuella minnet av något som inte längre är.
Det var fint att höra Stina dela med sig.
Magasinet fick för en stund en helt annan betydelse för mig också.