Vi har alla våra favoritstunder med olika personer, då vi konverserar om olika ämnen och har en trevlig stund. Det kan vara vid matbordet, över telefonen eller under en promenad i skogen. Min favoritstund är i en fåtölj, med en tjock filt runt om mig, en kopp vanilj-te och trevligt sällskap. Ämnet man pratar om behöver inte ens vara intressant om jag har dessa ting. Jag är ändå nöjd och glad. Något som skulle göra stunden ännu mer perfekt är lite skön bakgrundsmusik och lite choklad, mums! Detta är den bästa sortens kommunikation enligt mig.

I sitt liv borde man uppskatta de småsaker som gör vardagen speciell, men även sina favoritstunder. Man borde prioritera sina favoritstunder framför de saker som man tror att man måste göra - det finns inga måsten. Jag skulle gärna sitta varje dag med en kopp i vitt porslin och en filt runt mig. Men jag antar att det är på grund av att sådana tillfällen inträffar så sällan som gör dem så speciella.
 
Denna kopp är till för kaffe och gavs till museet av Roger Alderstrand, dock användes kopparna av han mor Ingrid Alderstrand.

Här får du inte köra.
Här får du möta.
Här svänga.
Där parkera.

Pilar kryss och enkla bilder som för mig ser mer ut som konstverk än informationsskyltar.
Jag tycker att de pyntar fint utmed vägarna och blir till en del av inredningen i städerna.

Men helst slipper jag att veta vad de egentligen betyder.
Detta är en skolplansch från Västra skolan i Nyköping där de troligtvis lärde sig betydelsen av tecknen istället för att betrakta det hela som konst.

När jag tar mig fram i landet är det oftast med kollektivtrafik.
Buss till och från skolan.
Tåg vid längre sträckor.
Men bara ordet, kollektivtrafik ger mig gåshud.
Hur kan något så fint skötas om så dåligt, prioriteras så fel.
Jag skulle, om det hjälpte, offra mitt hjärta till staten för att få dessa färdmedel att fungera.
Kanske är det just det som behövs.
Ett pulserande hjärta mitt i det splittrade systemet.

Om man tänker efter så är det rätt sjukt hur stor skillnad det är på kommunikation för 40 år sedan, och nu. Då pratade man och träffades och idag är det verkligen helt annorlunda. Idag använder vi oss av sociala medier och våra komplicerade telefoner för att få tag på varandra. Det är enklare att slänga iväg ett sms och att skriva ut sina dagshändelser på Facebook än att ta upp det som hände med personer det angår dagen efter.

Jag tycker det är lite läskigt egentligen, samtidigt som det är intressant, att se hur mycket dessa punkter faktiskt utvecklas. Hur mycket vi personligen förändras med hjälp av några hemsidor och en telefon i handen. Hur mycket lättare det är att ta upp datorn, logga in på Facebook, söka på din vän och skriva ett meddelande, än att ta upp telefonen och ringa och fråga ifall man ska ses. Eller ringa och kolla hur läget är, och faktiskt PRATA.

Jag tycker vi borde lära oss det igen. Att prata. Med varandra. Inte med hjälp av textsms och smileys eller någon form av sociala medier. Jag slår vad om att Irma Thérèse Lundquist som ägde denna soffa från 1961, satt sig ner i den med sin familj eller sina vänner och diskuterade saker och ting, face to face. Precis som vi faktiskt också borde göra oftare istället för att skriva ut på Facebook att matteprovet gick dåligt, att du inte orkat jobba imorgon eller att den där festen i fredags var hur rolig som helst. Vi kanske borde lära oss att prata, igen. Faktiskt.

Vi är överens om tiden.
Vi är överens om klockan och kalendern och nyårsafton och för tidiga mornar.
Tiden är ett strukturellt system.

En gång läste man av planeterna runtomkring och förstod att allting går framåt.
Man bestämde sig för att göra något av detta skede för att förenkla för alla människor.
Man förstod att jorden snurrade och att alla på planeten ändå skulle få olika mycket sol vid olika tidpunkter.
Med tiden utformas ändå en värld där alla lever under samma klockslag, veckodagar och år (ja nästan, religioner och andra seder spelar roll.)
I det generella är vi överens om tiden.

MEN.
Vi kan också styra vår tid.
Vi kan bestämma att här och nu vill jag andas, prata, simma, äta, finnas lite mer eller lite mindre.
Trots detta system kan vi bryta oss fria, vända på dygnet, vända på allt.
Dock bara i viss mån.
Det faktum att vi är överens, den symboliska interaktionismen, gör att vi kan leva i en hanterlig vardag utan kaos och massförvirring.

OCKSÅ.
Kan inte ens det tidssystem som människan uppfunnit kontrollera den egentliga tiden.
Tiden är abstrakt.
Vi vet att ett frö blir en blomma och att blomman vissnar om vi inte vattnar den.
Vi vet om döden.
Vi vet om mens, rynkor, kala huvuden och påsar under ögonen.
Vi vet att tekniken slits av tiden.
Men att tiden pånyttföder.

LEKTION PÅGÅR.
Skylten är gjord i plåt och har fyllt en funktion i F 11, en flygordersal som var verksam 1979-80.
Militärväsendet med inriktning på flygvapnet brukade dessa under deras utbildningar.
En symbol för vad man gjorde av tiden just då.
En skylt för överenskommelsen att nu pågår en lektion, det är vad vi gör med tiden.
Så vänder man på skylten och lektionen är över.

Och vad är allt detta om inte kommunikation?
Tiden kommuniceras varje dag.
Tiden omhuldar oss.
Vi är tiden. Vi kalibrerar den och tiden kalibrerar oss.
Skyltar talar om för oss vad man får och inte får göra.
Tiden öppnar upp för allt.
Livet.
Döden.
Verkligheten.
Försvinnandet i det som inte är verkligt.
Tid.

Kommunikation.

Det som genast dök upp i mitt huvud var

”Hm, en proposition till Nyköpings kommun angående utvecklingen av kollektivtrafiken med en komplett analys av hur dagens kommunikation påverkar resandet hos olika ålders- och socioekonomiskagrupper.”

Hej, jag går samhällsprogrammet. I trean.

Det har uppenbarligen påverkat hela mitt tänkande!

Men det känns ju som ett tråkigt och alldeles för skoligt ämne, nästan lika tråkigt som dessa mappar från försäkringskassan med titlar som "Cirkulär från Centralsjukkassan". Nej, det går bort.

Vad ska jag då skriva om?

Min pojkvän föreslog när jag konsulterade honom: "min pojkvän är FANTASTISK på kommunikation <3333333"

Jag log stort och klurade vidare, men sen slog det mig att det ju är en superbra sak att skriva om!

För mig känns det så konstigt med par som är mycket par och lite kompisar. Par som man som utomstående inte riktigt förstår vad de gör på sin fritid, hur de kan ha kul med varandra när de delar så lite. Par som trycker ner varandra. Par som bråkar. Par som verkar ha så dålig kommunikation.

Att kommunicera med varandra och göra det bra är något jag känner är jätteviktigt.

Jag är inte bara monsterkär i min pojkvän jag är också monsterbra kompis med honom!

För att få fram de två måste man nog ha en massa hångel, skratt och kommunikation!

En lärarhandledning med titeln "Detta gör kommunen". 

Ett läromedel från Pogo Pedagog. 

Kommunikation är när människor kan förstå varandra sinsemellan, när man kan kommunicera.

Om det så är med gester, ord eller simpla ansiktsuttryck kan vi ändå förstå varandra. 

En kommunikation som jag möter varje dag, som ibland kan vara aningen bristfällig, är kommunikationen mellan lärare och elev.

För lärare räcker det inte med att kommunicera - man behöver pedagogiken. 

Det är där mitt föremål kommer in i bilden. 

Lärare måste vara pedagogiska för att kommunikationen ska fungera. Man kan inte bara stå och haspla ur sig all kunskap man besitter och sen tro att allting ska sjunka in.

 För att barn ska lära sig behövs det människor som är lämpade för jobbet.

Man behöver förstå de man lär ut till. Man måste kunna hantera situationer som uppstår.

Och jag har mött så många som inte ens med Pogo Pedagog's hjälp skulle uppfylla kriterierna. 

Opedagogiska lärare borde rensas bort.  

För läraryrket är viktigt!

Och finns det ingen pedagogik så kan vi lika gärna kasta skolan i sjön. 

Ett flygplan är en sorts kommunikation men det är också ett ställe där det sker olika former av kommunikation.

Äsch, vad krångligt jag får det att låta. Jag menar ju så klart att flygplan är ett sätt att resa och om man har tur (eller otur beroende på hur man ser på det) så hamnar man bredvid någon pratglad typ.

Två flugor i en smäll, eller kanske två kommunikationer i en smäll.

Personligen tycker jag att det är extremt tråkigt att flyga, så det skulle vara rätt underhållande med en sådan där pratglad typ bredvid sig. Kanske skulle själva flygningen kännas kortare – för känns det inte som en oändlighet? Flygplan är ett ställe där man träffar nya människor, får uppleva nya kulturer och får se länder från en helfrän vinkel. Att kliva av i ett nytt land är ju rätt så coolt det också.

På bilden ser ni ett pussel med – ja, det kunde ni väl inte ha gissat – ett flygplan. Vattenfallen i bakgrunden är Victoriafallen och flygplanet är av modellen B.O.A.C. "Comet" Jetliner, den ordkombinationen säger mig ingenting men fint är det i alla fall. Skulle inte ha något emot att få flyga över den där vackra vyn.