Visste du att en känd matador i Spanien kan tjäna lång mycket mer än en världskänd fotbollsspelare?

Här om dagen besökte vi Alicantes tjurfäktningsarena Plaza de Toros och museet på samma område som handlar om Spaniens inofficiella nationalsport. Väggarna pryddes av uppstoppade tjurhuvuden som skonats många gånger av publiken, tavlor av framstående matadorer och bilder och artiklar relaterade till sporten.

Tydligen är det alltså möjligt att en tjur skonas efter en kamp, med det om den varit tillräckligt aggressiv och förmodligen är det för att publiken vill se tjuren i en nästa rond mot en annan matador.

De kända matadorerna blir hyllade spanska hjältar, men det är först efter en lång utbildning de kan ägna sig professionellt åt denna farliga sport. De hyllas för sin djärvhet då det så nonchalant som möjligt retar upp, fintar bort och tillslut tillintetgör tjuren under folkets jubel. Är du som matador duktig kan du som belöning få tjurens öron och är du tillräckligt duktig kanske du till och med får en tjursvans.

Tjurfäktningsentusiaster anser att sporten är en "kamp på lika villkor" då tjuren och matadoren har samma möjlighet till vinst. En tanke for genom mitt huvud när jag hörde detta: hur kan det vara på lika villkor efter att pikadorerna stuckit sina spjut i den relativt försvarslösa tjuren?

När jag var 14 åkte jag och min pappa till två länder ganska långt bort, nämligen Kambodja och Laos. Anledning till att jag tar upp det här är inte att skryta med mina globatrotter-skills, utan för att vi har temat resmål den här veckan. Då kändes det så himla bra att ta upp en av de starkaste upplevelser jag någonsin varit med om.

På 70-talet styrdes Kambodja av en ganska galen kille som hette Pol Pot. Han var kommunistdiktator och fick för sig att de flesta människor i Kambodja var hans fiender. På fyra år lyckades han ta livet ungefär 3 miljoner människor, både genom svält och dödsläger.

I änden av en lång, lång väg en bit från Kambodjas huvudstad Phnom Pehn ligger ett av alla Killing Fields som finns i detta vackra land. Det är väldigt ironiskt nog ett vackert och fridfullt ställe, vilket känns riktigt jävla fel eftersom det ligger över 10000 människor begravda i marken omkring. Vid ett tillfälle såg jag en vacker blomma, kollade närmare och upptäckte en benbit och en bit av en tand.

Jag har aldrig blivit så berörd i hela mitt liv. Det var en av de absolut värsta upplevelser jag någonsin varit med om, och jag grät i timmar efteråt. Ändå så tycker jag att alla ska besöka ett sånt här ställe, man ska aldrig glömma och förlåta, och man måste vara medveten hur hemskt det kan bli om fel människor får makten.

Den här sågen är ett helt vanligt jordbruksredskap, men kan lätt bli till ett dödligt vapen...

Detta är en klocka från 1800-talets mitt, den påminner mig lite om miljön jag befann mig i när jag reste till London med min kära mormor.

På min 15-års dag vaknade jag av ett meddelande som löd ungefär såhär: "Packa väskorna, idag flyger vi till London!". Det var ganska coolt tyckte jag. Jag som har lyckats hålla mig i Sverige i 15 år, om man bortser från en helg i Köpenhamn och släktträffar i Norge. Jag älskade flygturen och jag älskade hotellet som kändes som att det var direkt taget ur en Harry Potter bok.



Vi hann dock inte med att se och göra så mycket. Jag kommer inte ihåg så mycket heller, och det kan ha varit för att tiden gick så snabbt. Därav klockan. Den har en tendens att jävlas, speciellt när det gäller resemål. Innan går den oförskämt långsamt och när man väl är där så går den för fort, men tack och lov så har man något att tänka tillbaka till.

Jag och Max är Spanien och vädret är bättre än i Sverige, men Sverige är inte så svårt att slå på den fronten. Vi har besökt Museo Fogueres, ett lekfullt museum utan personal, perfekt.

På museet hittade jag en Charlie Chaplin figur som ser lite Disney inspirerad ut. Chaplin har bidragit en hel del till filmens och humorns samspel. De figurer som finns på museet är gjorda av papp och har varit med om stora festligheter.

I Spanien har man en stor karneval där stora sådana här pappskulpturer är i centrum. I slutet av karnevalen eldar man upp alla skulpturer. De som finns i detta museum är skulpturer man lyckats rädda från att elden.

Nu är vi ju alltså i Alicante, caliente no? Vädret är väl egentligen inte det bästa, men jämfört med Sveriges snö är +10 och mulet underbart!

Idag har vi ägnat åt oss att vandra runt i stan och på vår väg besökte vi ett museum, Museo Fogueres. Museets tema är karnevalen Hogueras de San Juan som är en årligen återkommande folkfest som mycket bygger på det stora karnevaltåg som går genom stan.

Karnevalen är översatt på svenska ungefär ”San Juans bål” och eftersom man under de sista karnevaldagarna eldar upp alla de magnifika vagnarna som deltagit... Synd i och för sig, men tradition är tradition. Förmodligen finns det någon djupare betydelse över namnet, men jag gjorde inte så mycket research.

Varje år utses i slutet av festivalen den bästa vagnen, självklart, men dessutom två festivaldrottningar, en vuxen och ett barn. Själva museet var fyllt med miniatyrer av vagnar från tidigare karnevaler, autentiska bilder och information om karnevalen. På bilden är en av vagnarna, den jag personligen tyckte var häftigast...

Den här bomben vet man inte var den kommer ifrån, och förhoppningsvis är den helt ofarlig. Jag är fortfarande nojig över sånt.

Jag skulle vilja resa runt lite mer på min fritid. Inte för att jag inte har varit utan för Sveriges gränser alls. Jag har faktiskt gjort en del, som att rida på kameler i Marocko, varit på konstiga undergroundklubbar i Schweiz & badat med delfiner på Malta. Men jag tror jag var lite för ung för att riktigt uppskatta allting landet hade att erbjuda.  Förutom Schweiz kanske, det var bara något år sen.

Som till exempel, det enda jag brydde mig om när jag spenderade min 12-årsdag på Malta var att äta glass och bada. Men mina föräldrar hade andra planer. De hade bokat en heldagsrundtur runt den lilla ön med historia i fokus. Min reaktion till detta var inte att leka med.

Så vi åkte mellan byarna för att stanna och kolla på ett gammalt hus eller någon tavla här och där. Jag gick mest bara efter klungan av historieentusiaster och surade.  Dock var det faktiskt två saker som jag kommer ihåg väldigt väl. Det ena var att medan guiden visade en staty sket en fågel på hans axel, det var det roligaste som hade hänt i mitt liv.

Det andra var faktiskt en historisk sak. Det var en kyrka som låg i Mosta, som är en stad på Malta som hade blivit bombad under andra världskriget. Men av någon anledning detonerade aldrig bomben så när vi kom fram dit fick vi se bomben ligga där i mitten av kyrkan.

Jag kommer antagligen ihåg det här för att jag var livrädd för att den skulle explodera. Men nu i efterhand vet jag att det bara var en replika.  Det var då jag kom på att det faktiskt finns mer intressanta saker att titta på och göra utomlands än att bara ligga på stranden.

Resväskan, den viktigaste attiraljen då man är ute och reser, oavsett om det är en 20 kilos väska för en månad eller bara en enkel ryggsäck för en weekendutflykt. Sen alltid innan en resa kommer det ju egentligen svåraste: att lyckas packa väskan rätt. Jag har upptäckt att det är grymt mycket svårare att packa lätt och verkligen ta bara det man behöver, kanske inte så konstigt i och för sig, annars är det ju bara packa ner ALLA favoritkläderna.

Det typiska med att vara ute och resa är att man (i alla fall jag) alltid glömmer något, typ tandborste, mobilladdare eller deodorant. Det två förmodligen värsta sakerna att glömma skulle väl kunna vara, antingen hela resväskan, eller passet. När jag var på väg till Japan i höstas råkade vår lilla grupp ut för båda dessa!

Vi skulle nämligen mellanlanda i Köpenhamn, och då lyckades en av tjejerna glömma passet i stolsfickan på flyget från Stockholm, och det kom hon på i passkontrollen på väg till nästa flyg när boardingskylten redan visade ”boarding closed”. Jag och de två andra tjejerna fick springa till platsen där planet till Tokyo skulle avgå och hindra avfärden, medan tjejen (som glömt passet) fick springa tillbaka genom hela flygplatsen och tjata på danskarna att öppna det andra planet. Tillslut kom vi i alla fall iväg, typ en halvtimme försent.

När vi väl då efter 11 timmar kom fram till Tokyo är det ju så att man ska hämta bagaget på de där rullbanden. En väska kom inte. Klart den tillhörde oss också! Efter en lång stund av väskidentifikation, samtal på japanska och förvirrade japanskor fick vi reda på att hennes väska tydligen hamnat i Bangkock… Fråga mig inte hur, men skumt var det! Även det löste sig och hon fick två dagar senare sin väska levererad till hotellrummet.

Men det är som sagt mycket som kan hända ens innan själva semestern börjat. När jag nu skriver det här (lördag) är det ungefär två timmar kvar tills jag ska befinna mig på Skavsta för att åka med min spanskagrupp på en sexdagars studieresa till Alicante. Med mig kommer jag bland annat ha en annan Youthhoodbloggare, nämligen Viktor Einarsson. Förhoppningsvis kommer det även ett inlägg från ett museum därifrån i veckan, så håll utkik.