Året var 1810, en kylig vinternatt då några män satt på en sylta i Solbacken. En utav männen var väldigt ledsen för han hade fått reda på att hans yngsta dotter egentligen inte var hans dotter, utan någon annans! Detta betydde alltså att modern hade förökat sig med en annan man. När den förstnämnde mannen tänkte på detta fylldes han med ilska och sorg. Mannen och modern hade nämligen fyra barn till och hade varit mycket förälskade i varandra i en väldigt lång tid och nu skulle det ta slut. Han tittade ner i bardisken och såg sina egna tårar droppa ner på trät, han fick en hård dunk i ryggen och såg sedan en annan man sätta sig bredvid honom med ett leende på läpparna.

- Ryck öpp dig fö faen, häe ta en öl!

Mannen bjöd den sorgsna mannen på ett bukstopp som var dekorerad med fräcklat motiv på buken och ett krönt spegelmonogram omgivet av två lejon och började sedan berätta en historia.

- Ja fick reda påe en sak idaeg... Började han medan den sorgsna mannen stirrade på bukstoppet som hade en dubbelsvängd hänkel med ett tumgrepp som avslutades med band med modifierd halvplym.

- Frugan som ja träffade för några månader sen har fött ett barn, min dottar! Olyckligt är dock att frugan tillhör en annen man.

Den sorgsna mannen slutade plötsligt gråta och insåg då vem som satt bredvid honom. Han tog ett stadigt grepp om bukstoppets dubbelsvängda hänkel och slog mannen som satt bredvid honom hårt. Den mannen vaknade aldrig igen och den sorgsna mannen fick sin hämnd.

 

Mordvapen. Ett himla diffust begrepp egentligen, eftersom att nästan vad som helst kan vara ett mordvapen. Lite otäckt när man tänker på det, faktiskt. Men det man egentligen tänker på när man hör ordet ”mordvapen” är ju faktiskt något utav de klassiska vapen som typ kniv eller pistol. Eller kanske denna handgjorda lövhacka. Detta är ett knivliknande redskap och ingår i de av mästerlotsen Karl-Gustav Sundströms insamlade föremål.

Temat idag om mordvapen leder mig in på en annan väg faktiskt, nämligen favoritgenre när det kommer till film. Skräck, thriller och deckare är något utav det bästa jag vet. Jag har alltid gillat sådana filmer, och jag vet egentligen inte varför. Jag blir sällan rädd, och när jag väl blir det är det bara spännande. Sådana filmer är helt enkelt bara spännande. Oförutsägbara. Att man inte riktigt vet vad som ska hända och att man själv försöker lista ut vem mördaren är, eller att sitta och försöka ändra på historien och säga åt offret att vända sig om, springa åt andra hållet och till slut behöva tänka ”Sa ju det”, det är spännande.

 

Nyköpings slott var under en period ett fängelse, ett dårhus, ett fattighus.

Och dessa fotbojor fyllde en funktion på denna plats.

Järnet på bojorna är klätt av läder, så att bojorna inte ska skava lika mycket.

 

Ändå är tanken skrämmande, vetskapen om hur pass frihetsberövad en människa skulle vara om denne tvingades bära dessa bojor.

Det hemskt ofria i att kunna bli fastkedjad någonstans i dessa bojor och möjligen svälta ihjäl.

Ett potentiellt mordvapen.

 

Sedan de psykiska konsekvenserna, påfrestningen av att få kroppen bunden på ett onaturligt vis.

Jag skrev: så att bojorna inte ska skava lika mycket.

Det sinnliga skavet, den oupphörliga begränsningen av kroppen.

Tortyr.

Hur begränsning av människan har dödlig inverkan.

 

 

Death by hula hoop.

 

Slänger in lite engelska sådär i början av inlägget, bara för att jag är helt kär i ordet hula hoop. Liksom jämför det med svenskans rockring, låter ju som en ring av stenar eller möjligtvis rockor. Inte alls som den fräna underhållningspryl som rockringen faktiskt är. På bilden ser ni förresten en polkagrisrandig sådan i blått och vitt, den tillhörde familjen Fargo och från vad jag vet så användes den endast som en leksak i diverse rörelselekar.

 

Okej, back to business nudå.

 

Jag tror inte att denna rubrik om ett dödsfall orsakat av en rockring är någon som du har tidigare sett; inte på löpsedlarna, inte i någon liten notis och inte ens på den kära ansiktsboken.

 

Men den egentliga frågan är: kommer du att se den i framtiden?

 

Eller: kan man dödas av en rockring?

 

Mördarna på CSI är numera så kreativa så de skulle säkert klara av det, manusskrivarna kanske läser detta inlägg i precis denna stund och stjäl min briljanta och mycket möjligt unika idé. Men om jag som fullkomlig mördarnovis (med ett undantag för nämnt CSI-tittande) skulle klara av det, det är en helt annan fråga. Och bara för att klargöra det hela, inga experiment utfördes för att komma fram till den avgörande slutsatsen.

 

Det är lite svårt att slå ihjäl någon med en rockring, att strypa någon med den runda ringen kan också vara lite svårt (poängen är att den är rund och större än dina höfter) och för at dränka någon behöver du någon vätska och för det är rockringen aningen för plastig.

 

Men den avgörande slutsatsen är att *trumvirvel* ... ja, det är möjligt!

 

För att förhindra att någon läsare får för sig att testa på min slutsats – som visserligen är mer än hypotes än en slutsats – så avhåller jag mig från att dela mina mordiska men oskyldiga idéer. Jag vill ju trots allt inte behöva se någon rubrik som innehåller både ordet rockring och ordet död, eller mord för den delen.

 

 

 

 

Jag utfärdar till att börja med en präktighetsvarning:
Du kan i denna textkänna lukten av pretto och smaken av pk-tjej.

Här följer 3 anledningar till att Mcdonalds chicken nuggets är ett väl beprövat modvapen:
1. Den självklara anledningen: Chicken nuggets består av döda djur. Döda mixade djur, doppade i frityrsmet och friterade i olja. Redan innan du stoppar dem i munnen har mord begåtts.
2. Chicken nuggets 6-bitars är onyttigt, det är något med det där tjocka lagret fett som omsluter dem som gör maträtten farlig i längden, detta kan leda till död.
För mer info se ”Supersize me”.
3. Hur många McDonaldsarbetare dör i det där karet med olja egentligen?!?

 

Slut på anledningar!

 

Biff-Bjarns fingrar slöt sig kring det kalla trähantaget. I kväll skulle det ske. I kväll var Kvällen med stort K. Bjarn hade under det senaste decenniet slitit som en björn, kämpat och jobbat hårt för att fullfölja sin innersta dröm, att få slå upp portarna till Biff-Bjarns Bullbageri. Det skulle bli det bästa bullbageriet i hela riket. De största bullarna och den kallaste mjölken skulle serveras kunderna och Biff-Bjarn skulle le och le och le.

 

Drömmen hade grusats. Grusats av den där beiga tjänstemannen på lantmäteriet. Biff-Bjarn var rasande, det ända han kunde tänka på var att förstöra för tjänstemannen som han förstört för Bjarn. Lantmäteren skulle dö.

 

Biff-Bjarn släckte lyset i sin lägenhet och rusade ner för de tre trapporna, ut i den kyliga kvällen. Med steg fyllda av målmedvetenhet men också en svag hint av nervositet gick han bort längst gatan. Vapnet var tungt i hanns hand. 

 

Så, från ingenstans, stor en polisman framför honom. Det kan inte vara sant, en snut! tänkte Bjarn och kände hur hjärtat slog dubbla, nästan trippla slag. 

 

"Får jag be dig att lämna över vapnet och följa med mig, du har gjort dig skyldig till brott mot knivlagen"

 

Ett liv räddades den kvällen och efter en tid i fängelset kom Biff-Bjarn ut som en ny människa. Ett år senare kunde hela staden smaska på Biff-Bjarns fantastiska bullar!

 

 

Historien du just läst är helt påhittad. Macheten beslagtogs visserligen med hjälp av knivlagen i Eskilstuna, men var vapnets ägare hette, var eller hade för avsikt att göra med det får vi aldrig veta.