Sprickor i målningen.
Sprickor i samtiden.
Sprickor i hjärtehöljet.

Edward Rosenberg.
Året årtonhundranittiotre och naturen har alltid varit naturen.
Den universella skönheten.
Det tidlösa rummet utan väggar.
Det expansionsvilliga outforskade familjära.
Kroppsligt nära.

Byggsten byggsten.
Nej.
Här finns bara rötter.
Träd som vandrar omkring i sina barfotafötter.

Snurrar snurrar.
Skär himmel droppar.
Duvor seglar i sina duvfjäderskepp.

Här finns bara stigar, inga vägar.
Snirkelsnår och hjärtespår.

Den oändliga trösten.

 

 

“Yellow is commonly associated with gold, sunshine, reason, optimism and pleasure, but also with envy, jealousy and betrayal.”

 

Wikipedia har en del att säga om färgen gul. Det är en färg som man vanligtvis förknippar med guld, solsken, förnuft, optimism och glädje samtidigt som man associerar den med avund, svartsjuka och svek. Det finns alltså både gott och ont med färgen gul, precis som med allt annat i livet.

 

“Yellow is the colour that divides edible snow from non-edible snow.”

 

Urban Dictionary har en annan lite härligare definition av färgen gul, nämligen att det är den färg som skiljer den ätbara snön från den oätliga. Och det är ju sant samtidigt som det är passande för dessa tider (eller när det här inlägget publiceras så är snön kanske borta, vem vet vad väderguden har i tankarna) då snön ligger så fint på marken och spåren efter användarna av detta hund- och kattschampoo syns klart och tydligt. Så kom ihåg, ät inte snö med färgen gul!

 

Definitioner åsido så är gul en färg som många inte tycker speciellt mycket om, och jag är en av dem. Det är en färg som stundvis kan göra så att det sticks i ögonen och man vill inget annat än att få titta bort. Men gult är också färgen på de taxibilar som fyller gatorna i världens mest omtyckta metropol, det är färgen på min favoritfrukt och det är en del av den där underbara processen när man förbereder en resa. New York, mango och pengaväxling har alltså en sak gemensamt och det är färgen gul, så därför tycker jag att färgen gul är helt okej trotsallt.

 

 

Solens strålar, den vackra påskliljan, mina skor och den fina ringen på bilden funnen av Ivar Schnell 1956 har alla den fina och uppiggande färgen gul.

Färgen gul stimulerar både den gröna och den röda färgen i näthinnan och är en av primärfärgerna, den symboliserar även solsken och uppfattas som uttryckande optimism, upplysning, glädje, lycka, intellekt och energi. En gul person är en person som har en positiv livssyn, är flexibel och nyfiken. Det är en person som ofta nickar engagerat när någon annan berättar eller pratar om något och är bra på att se och bekräfta andra. Gula personer föredrar även att arbeta med andra människor som gärna är positiva. Färgen gul är alltså inte något negativt utan något man ska sträva efter om man vill uppnå dessa kvalitéer som jag anser är väldigt positiva och bra kvalitéer. Jag ska från och med nu sträva efter att bli mer gul och se saker och ting ur en mer optimistisk synvinkel, hur tänker du göra?

Detta är en guldring som saknar en fjärdedel och hittades i fyllnadsjord, vid schaktning framför västra längan under den stenlagda borggården vid Nyköpingshus. Det är en ring med två sammansatta, släta skenor på det bredaste stället. En ring jag önskar att jag funnit hel och bevarad så att jag själv skulle kunnat bära den, för den har verkligen en charm över sig och har en väldigt fin färg...

 

 

 

Anne-Marie Dardel hade själv ingen anknytning till Sörmland, men hennes samling kläder och koffertar har skapat en åt henne.

 

Nordiska museet sa vänligt nej tack till att bevara hennes ägodelar, så då skänkte hon istället varje plagg till vårt museum, med hjärtliga hälsningar och hopp om att de skulle vara till glädje för någon.

 

Precis vad det är för mig!

 

Denna strålande klänning i tyll och konstsiden för tankarna till disneyprinsessor och bal på slottet.

Anne-Marie ung och vacker, valsandes fram med sin nyblivna fästman Jean Alexander, som festens ljuspunkt.

Som förälskade.

Ren och skär lycka,

Som sedan hamnat på en galge i en vrå på museet. Ivrigt väntande på att någon skulle upptäcka den igen, Plocka fram den och känna den gula värmen sprida sig i kroppen.

 

Och jag fann den.

 

 

 

Goddag, 

Mitt namn är fröken Thérèse Lundwall. Så trevligt att jag har fått äran att skriva några rader här på er fina blogg. 

Jag hörde att temat var den bjärta färgen gul och kom då osökt att tänka på det utsökta liv jag i förra veckan inhandlade. Det har så decorativa detaljer i sammet, spets och silvertråd. 

Oh tänka sig att ett stycke tyg kan bringa en sådan lycka! Jag tror bestämt att jag ska ha det på mig imorgon när jag och några väninnor ska ha en liten picnic i vårsolen!

 

Adjö,

Thérèse Lundwall 1889 Kungälv, Bohuslän

 

 

Högtider är något utav det bästa jag vet. Julafton, midsommar, påsk och födelsedagar. Helst av allt andras födelsedagar nästan, människor som står mig nära. Så att jag får ge. Jag älskar att köpa presenter och vara påhittig och kreativ och ge någon något som sedan uppskattas, är behövligt och används. 

 

Jag tycker påsken är den, vad ska man säga, mysigaste och gladaste högtiden. Nog för att julen är bokstavligt mysig, när man sitter inne i värmen med familj och äter gott och öppnar paket medan det är snö och minusgrader utanför fönstret.

Men det är runt påsken som blommorna börjar titta fram och när kylan börjar gå mot värme. Man kan börja cykla, ta fram vårjackan och byta ut kängorna mot converse. Utöver färgglada fjädrar, påskägg fyllda med färgglatt godis och målade ägg i påskris så ser jag påsken som en högtid som välkomnar våren på något sätt, och det är hur mysigt som helst. Och det ger en så himla många varma och glada vårkänslor.

 

Denna höna av porslin är gjord i keramik, och är en del av samlingen ”Eskilstunahemmet” som Roger Alderstrand gett föremål till. Denna höna skulle passa himla bra bland allt färgglatt påskpynt i någons hus medan våren utanför knackar på dörren.

 

 

 

Läsk, kaffe och te kan slänga sig i väggen, för mig är det saft som gäller.

 

När jag var liten fick jag alltid ett glas saft ställt framför mig när det var dags för kalas. Min avsmak för drycker med kolsyra kom tidigt, det stack ju så konstigt på tungan och kittlades så i halsen, och varma drycker var något för de vuxna. Då blev saft lösningen på mitt lilla dryckesproblem och det kan nog inte ha blivit en bättre kombination.

 

Hos mormor och morfar fanns det dock något som gjorde denna suveräna kombination ännu mer suverän, nämligen ett par sugrör med ett hjärtformat skedblad i änden. Sugrören var av EXAKT samma modell som dessa från familjen Alderstrand och jag blir så glad vid blotta åsynen av dem, det är som att jag förvandlas till mitt sexåriga-jag och står i mormor och morfars gamla kök igen. Jag minns hur jag ”fiskade” saft med skedbladen och sörplade högljutt med sugrören – där var det tal om lycka för en liten saftfantast.

 

När jag skriver det här skiner solen och jag hör genom lägenhetsväggen hur det droppar, nästintill rinner, vatten från balkongerna. Nu är sommaren på ingång och snart är det dags för saftsäsongen igen!

 

 

 

 

 

Jag talar inte om vodka.

Inte om Coca cola, fanta eller sprite. 

Inte om vatten som fraktats tusen mil med flygplan, 

eller vatten som människor blir sjuka och dör av. 

 

Jag talar om det lilla vattnet som skänker oss liv och ingenting annat. 

 

Enligt en rapport från WWF är endast 2,5% av världens vatten drickbart sötvatten. I sin tur används endast 8% av det till hushåll, och resten industri och jordbruk. Bara dessa siffror säger väldigt mycket om oss. 

 

En planet täckt av vatten, men nästan ingenting går att dricka, och det lilla vi har slösar vi. Det är det vi 7 miljarder människor ska leva av.

 

Vi, och då menar jag också vi här, tar vatten så mycket för givet. Vi tar för givet att det kommer när vi drar i kranen, kanske till och med klämmer ner några isbitar för att få det extra fräscht. 

 

Vi duschar varmt och länge bara för att det är skönt. Hur många hinner inte dö av vätskebrist under den där halvtimmen?

 

Vi har vatten överallt. Men inte nog med det! 

Vi har dessutom mage att frakta andras vatten hit, för att kunna få ännu fler valmöjligheter.

"Det är nog väldigt viktigt att kunna välja mellan bonAqua eller kranvatten." Nej, det är det inte. 

 

Flaskan på bilden innehåller "Härtappat, rent fräscht bordsvatten från Nyköping" och gjordes till förmån för Världsvattendagen 1999.  Den har hängt med på olika projekt under dagen tillsammans med museet och skolor i Nyköping.

 

Världsvattendagen instiftades av FN, och i år 2013 är målet att öka medvetenheten om utmaningarna som finns vid förvaltning av vatten och om möjligheterna till ökade samarbeten i olika vattenfrågor. Världens kanske viktigaste dag, om du frågar mig. Med tanke på att vattenresurserna blir färre i takt med att världens befolkning växer, och ändå fortsätter I-länderna att spola i kranarna.

 

Ställ dig framför din kran och föreställ dig att ingenting händer när du försöker spola.Vad skulle du göra då?

Skulle du gå två mil för att få två hinkar drickbart vatten? 

Kan du ens föreställa dig ett sådant scenario? Kanske inte.

 

Men för andra är det vardag, som du troligtvis är ganska medveten om. 

Det är vad denna lilla glasflaska egentligen symboliserar. 

 

Livets största behov i all sin skörhet.

 

Ta ett glas vatten och njut av det riktigt ordentligt. Nästa gång kanske det förblir tomt.  

 

 

Jag har aldrig varit någon juice- eller safttjej. Apelsinjuice är något utav det värsta jag vet och enda saften jag verkligen tycker om och kan dricka mycket av är typ päronjuice. Eller apelsinjuice. Nä, jag föredrar vatten. I nästan alla lägen faktiskt. Och de flesta i min närhet vet vilken vattenmänniska jag är. Jag har en kompis sedan 13 år tillbaka som jag ofta träffar och äter hos. Hennes mamma säger alltid ”Och Alexandra vill ha vatten förstår jag?” när frågan om dryck kommer upp. Jag fick till och med en vattenmaskin i julklapp när jag var runt 11 år av mamma och pappa, mest på skämt, just för att jag älskar vatten så mycket.

Detta dricksglas är ett föremål som ingår i samnlingen Eskilstunahemmet och det var Roger Aldertrand som gav detta, tillsammans med alla andra föremål i samma samling, till museet. Vatten dricks bäst ur dricksglas som detta och enligt mig är det vatten som gäller, och det är min favoritdryck, i alla lägen.

 

 

 

Jag tycker verkligen om mönstret på koppen. Koppen pratar med mig.

Säger: fyll mig med te eller en glasskula, även fast jag är en kaffekopp! Det är okej.

För dina läppar mot min porslinskant, håll mig i dina händer, låt mig vara en del av din morgon, din fika med en nära, omhulda mig.

Ta mig!

 

Och jag blir liksom överrumplad av detta frieri och svarar:

Men du tillhör museet och jag får inte ta med dig hem. Jag kan fotografera dig och hylla dig i textform.

Men koppen, vi kommer nog aldrig kunna bli mer än vänner, bli mer än att beundra varandra på avstånd i någon slags medeltida hövisk kärlek.

Jag kommer att se dig i änden av korridoren varannan tisdag på jobbet och tråna efter dig...

 

Jag kan åtminstone berätta för dig vad för slags lyckliga ting vi skulle kunna roa oss med.

Jag skulle kunna koka tevatten och doppa en tesil med roobios citron i dig, fylla dig med sprakande hallonsoda eller lemonad.

Kanske frysa flädersaft och göra sorbet och äta den ur dig med silversked. Den dryckespassionen, vi skulle få uppleva så mycket tillsammans.

Glöm inte smoothiesar med kardemumma och hallon, färskpressad äpplejuice och lagom tempererat kranvatten.

Det team vi skulle bilda. Du som bärare av essentiella vätskor till min kropp, jag som trogen ägare till dina medservismedlemmar.

Du som gästvälkomnare, jag som varsamt diskar dig.

 

Ack, den smärtan som vaknar till liv i mitt bröst när jag inser att det aldrig kan bli du och jag.

Glöm mig aldrig!

 

 

 

När en var liten var drycker inte så mycket mer än vatten, saft, oboy och läsk, men med åren har dryckerna öppnat en helt ny värld för mig. Dryck är nästan lika viktigt som mat, och hur viktigt mat är går inte att understryka tillräckligt. 
När jag var liten var vatten en självklar del i kategorin äckliga och tråkiga drycker. Det tog för mig emot att behöva dricka det även om jag var tvungen. Nu däremot älskar jag vattnen och njuter av det!
Andra saker som jag har lärt mig att dricka är kaffe, vin, allmänt alkoholhaltiga drycker, glögg och te.

Men när det gäller hur dryckerna serveras är jag ganska konservativ.
 Kalla drycker ska drickas ur glas.
Varma drycker ska drickas ur koppar med öra.
Kruxet kommer vid denna kopp som är gjord av glas men ändå har ett öra. Det blir kaos i min hjärna, vilken dryck är denna kopp egentligen ämnad till?
Tur att det finns en beskrivning!
Plastbehållaren runt koppen matchar faktiskt själva drycken som den ska fyllas med, nämligen kaffe <3

Den fina koppen kommer från samlingen Eskilstunahemmet och är inlämnad av Roger Alderstrand tillsammans med andra förmål.

 

 

I denna NK-fåtölj ser jag mig själv sitta. Jag och fåtöljen är placerad på något härligt ställe, kanske kan den även flyga så att jag kan förflytta mig mellan olika platser. 

Jag och fåtöljen på en mysig, stimmig pub, i min hand en skummig öl.

Jag och fåtöljen på utflykt i Trosas skärgård, i min hand mammas svartvinbärssaft.

Jag och fåtöljen på en sydamerikansk strand, i min hand en Corona med lime nedstucken i flaskhalsen. 

 

Olika platser olika drycker

 

 

Slappna av får man göra i graven. Tycker vissa. 

Något jag absolut inte håller med om, eftersom poängen med avslappningen försvinner om man aldrig upplever den. 

 

Men trots att jag inte vill det, hakar jag på trenden att inte slappna av. Att bara köra på, ta en extra kaffe och sova dåligt om nätterna. 

Osunt är vad det heter.

 

Jag älskar dock avslappning, i de flesta former. 

Yoga till stillsamma trumslag.

Sömn.

Sitta ner efter skolan och se ett till avsnitt av den där fantastiska serien. 

 

Eller den klassiska avslappningen: Slänga sig på soffan. 

 

Den här kudden påminner mig om min mormor och morfars soffa, som jag snarkat på en och annan gång. En stor prydnadskudde, med vävd ovansida och brunt ylle på baksidan. Stoppad med Bernhard Johanssons finaste sjöfågeldun. En sån där kudde man inte riktigt får pressa in under huvudet.

 

Liknande kuddar brukar min mormor väva och jag kom att tänka på just det där. Hur många gånger jag har legat på soffan och verkligen längtat efter en kudde, men den där får man aldrig röra. 

 

 

 

Efter en lång dag i skolan eller på jobbet, är väl det de flesta av oss vill göra att bara slänga oss på soffan och sedan inte röra oss mer än att möjligtvis zappa mellan kanalerna på tv:n eller klicka igång något på datorn. I sådana stunder vore det inte helt fel att ber ut sig i denna 2,8 meter långa NK-soffan. Soffan är förmodligen tillverkad 1959 och tillåter alla (även de allra längsta personerna) att sträcka ut sig ordentligt! 

 

Mys gott!

 

 

Att sova är höjden av avslappning.
Något av det bästa jag vet är faktiskt att byta om till sovdress och lägga mig under täcker och blunda.
Jag är väldigtdålig på att vara pigg, eller kanske fruktansvärt bra på att vara trött. Hur som helst går jag ganska ofta runt i något slags mellanläge där jag är vaken, men inte vill annat än sova.
För att hantera denna situation utav absurd trötthet brukar jag:
Sova när jag egentligen ska kolla på film.
Sova middag om jag har möjlighet.
Sova bussresor till och från skolan.
Samt slumra under lektionerna.
Vad denna trötthet beror på har jag spekulerat i men inte funnit något svar. I magasinet hittade jag dock något som skulle kunna göra mina sovstunder skönare.
Nämligen denna kudde, åhh vad skönt det är att lägga sitt tunga huvud tillrätta på en liten kudde.
Just denna prydnadskudde är broderad med korsstygn och troligtvistillverkad under slutet av artonhundratalet.

 

 

Från Sofielunds krukmakeri härstammar denna fina drejade skål med glasyrskikt av keramik, brunglaserad invändigt och allmänt fascinerande.

Denna skål tillverkades i Sofielund mellan åren 1872 och 1933 och under den perioden var det ytterst viktigt att glasyrrecepten som gjorde skålarna unika inte spreds via gesäller.

Det fanns konkurrenter i trakten, alla krukmakerier ville bevara sin originalitet.

 

Nu ska jag avslöja något: jag har alltid velat lära mig att dreja.

Trycka mina händer mot modifierbar lera och låta klumpen av klet snurra runt mellan dem.

Jag skulle nog finna det hela mycket avslappnande.

Själva skapandeprocessen som får ta sig i uttryck genom hela kroppen, ljudet av foten som trycker på pedalen till snurrplattan och leran som formar sig efter mina rörelser.

Nästan meditativt.

 

Avkoppling för mig kan vara så mycket.

Mest är det ändå att sjunga sig ur sin egen kropp, skriva så att fingrarna dansar, springa tills man glömmer bort att man springer, sova tills man drömmer att man vaknar.

Känna att luftutrymmet är ens eget. Att man befinner sig i någon slags utomkroppslig vila.

Samtidigt som man är som allra mest nära sig själv.

 

 

 

Trots att skolan för mig detta år varit himla lugn så känner jag mig alltid så stressad på något vis. Har himla många bollar i luften och när jag väl får en chans till att sätta mig ner så känns det som att jag har hundra andra saker jag egentligen borde göra och ta tag i, vilket gör att jag sällan känner mig sådär avslappnad som jag skulle behöva.

 

Men självklart så finner jag dessa småstunder i min vardag då och då, och de stunderna uppskattar jag mer än någonsin. Jag föredrar att slänga på mig mjukisbyxorna, hoppa ner i soffan och sätta på en utav mina favoritserier, och sedan bara pusta ut. Då kan jag för en gångs skull lägga fokus på någon annans liv och strunta i mitt eget som innehåller prov, tidspress och deadlines. Det är avslappning!

 

Denna snygga soffa är en del av samlingen NK:s verkstäder och har tidigare används som rekvisita. Skulle gärna ha denna ståendes i mitt egna vardagsrum en dag, och mer än gärna slänga ner mig i den om några år när jag kommit hem från jobbet.

 

 

 

Ibland kan det vara svårt att koppla av; det är telefoner som plingar, tankar som virvlar och lampor som blinkar. Att slappna av är inte längre ett alternativ och den där avkopplande kvällen du lovat dig själv ger plats för något annat. För det är svårt att tvinga sig själv att slappna av, finner man inte tiden så är det det första man ger upp.

 

För att kunna ta det lugnt, för att kunna softa, chilla, relaxa ja vad du nu vill kalla det, så måste du koppla bort omvärlden lite: skala ner på alla bekymmer och bara vara. Du behöver ta bort allt som du inte behöver fokusera på just nu, som inte kräver din uppmärksamhet just nu.

 

Ta bort stressen.

Ta bort tankarna.

Ta bort framtiden.

Ta bort det förgångna.

Ta bort färgerna.

Ta bort ljuden.

 

En avskalad värld helt enkelt. En plats som är din.

 

I min avskalade värld finns det musik, det finns ord och det finns fantasier och drömmar. Där tycker jag om att vara, i min egna lilla värld där jag är lugn och allt är fint. Det är en enkel värld så olik den jag lever dagligen i. Allt är så lätt där men det är också så gott.

 

Med namnet Lätt samt gott tror jag inte att det hänvisas till min lilla värld, jag var ju inte ens påtänkt när denna plastförpackning tillverkades 1976. Det är med största sannorlikhet margarinet som är lätt men även gott, det innehåller ju trots allt bara 40 % fett – rena bantningsmargarinet!

 

 

 

En människas liv är full av stress, våra liv är i ständig rörelse - från sängen till matbordet, från huset till jobbet, från ett möte till ett annat, från jobbet hem till huset, från dörren till köket, från köket till toaletten. En evig rutin som aldrig ändras, inte förrän de blir för gamla för att röra sig, då lever de äntligen ett lugnt liv som jag gör. Jag är en ko, en ko långt ut på landet och det enda jag gör varje dag är: äta, mjölkas och sedan sova. Ett meningslöst liv skulle en människa säga, men jag gör mycket nytta när jag betar på samma gräsplätt en hel dag. Jag uppfostrar min kalv, ger er mjölk på bordet och lever ett lugnt och sansat liv...

När jag är en ko är jag som mest avslappnad.

Dagar då mycket händer och dagar då jag är effektiv gillar jag, det får mig att känna mig viktig och duktig. Det kan även vara kul att ha fullt upp en hel dag, men väldigt ofta stressigt. Dagar då jag lever som en ko, det är de dagarna jag är mest avslappnad på och har du inte prövat att leva som en ko så gör det i helgen. Dagen kommer kännas ytterst meningslös men efteråt kommer du även känna dig lugn, se dock till att de saker som ska göras på den dagen görs dagen innan så att du inte känner dig stressad över att missa en hel del arbetstid - på detta vis blir avslappningen maximal.

Kossan på bilden har levt ett lugnt liv. Hon har stått i skolor från 1941 till 1992 då Per Georgii från Nyköping, Arnö sedan gav kon till museet. Kon har sedan dess stått i magasinet, lugn och sansad med sina ko-kompisar.

 

Det är mycket man hittar på museet som man gärna skulle plocka med sig om så var tillåtet. Klädesplagg, kappor från början av nittonhundratalet, vackra tavlor och framförallt möbler!

Jag tänker sällan på möbler, eller att det är det som våra rum är uppbyggda av.

Sängar, hyllor lådor och bänkar till förvaring.

Något att sitta på. 

Bord att ställa något på.

Om jag fick sno något skulle jag sno den här fåtöljen ur Trivaserien från NK:s verkstäder. Det var den första som såldes omonterad, en föregångare till IKEA, där folk fick sitta hemma själva och snickra.

Den är snygg, retro och förhoppningsvis riktigt skön. Den enda haken är att den är svårsmugglad.

Kanske borde sikta in mig på smycken istället..

 

 

En tidig vårdag smyger jag mig in på raspen. Det är mycket sent på kvällen och allt är becksvart. Mina steg ekar i de stora salarna när jag snabbt går längst raderna av prylar från så olika tideboken. 

 

Jag vet vart jag är på väg. Jag vet redan vad jag är ute efter. 

 

Försiktigt lirkar jag ute den från sin plats mellan 1800-tals cyklar med gigantiska framhjul. Det är lite pilligt, jag vill ju varken råka förstöra något föremål eller skapa onödigt mycket ljud, men tillslut har jag fått fram det jag är här för, den röda, skinande vespan. 

 

Vespan Popolino Primavera, designad av Corradino D'Ascanio i efterkrigstidens Italien och tillverkad 1968. Under åren som gått har vespan haft flertalet ägare. De har haft den istället för den där motorcykeln de egentligen ville, de har varit livrädda för långtradare när de med vespan kört på motorvägen och de har skjutsat barn och barnbarn på en sommarstuga på Helgö. Men nu är den alltså äntligen min!

 

Jag öppnar dörrarna ut från arkivet. Vespan brummar till och jag åker. Jag åker ut i vårnatten, bränner genom Nyköping med en underbar känsla av frihet i mitt bröst. Längst vägen plockar jag upp alla fina människor som jag älskar, de får också hänga med på min röda vespa. 

 

Tillsammans åker vi långt bort. Vi far genom Europa. Äter baugetter och pasta. Solar och vandrar genom små gränder. Sen fortsätter vi precis dit vi vill för inget kan stoppa oss, vi har vår röda vespa och vi är helt fria.

 

 

 

Triva-Bertoia-Diamond Chair. NK:s tidlösa kreation. Sådana vill jag ha! Och ta med mig de tillhörande taburetterna också.

 

Sedan skulle jag faktiskt behandla dessa otroligt dyrbara designerstolar på ett väldigt brutalt vis.
Jag skulle sprejmåla stålet i vitt.

Möjligtvis slakta klädseln också, låta metallen skina vitt ifred eller kanske klä om dem själv.

 

Jag drömmer om att placera dem i ett växthus där jag bestämmer allt. Där jag kan vara helt ensam eller bjuda in några själar och bjuda på nyplockade primörer från mina odlingar.

OCH SITTA I STOLARNA, såklart. Liksom leva min egen utopi där stolarna integreras med en växande dröm. Både metaforiskt och reellt.

Bland ranunkel och stockrosor och morötter, ljusslingor och stenläggning.

 

Harry Bertoia formgav stolarna för Knoll Associates i USA innan NK köpte upp produkten och lanserade den i Sverige.

Sedan tillverkades stolarna i NK:s verkstäder i Nyköping.

NK producerade sina produkter i Nyköping under många år och precis efter öppningsåret av fabriken 1904 var 261 personer anställda, varav 20 kvinnor.

 

Att få vara del av en kreativ process. Att få utforma, bygga, konstruera. Att få förverkliga någons idéer.

Det kan ha varit ganska fantastiskt, samtidigt begränsande att inte få modellera sina egna drömmar.

Ändock: jag tackar alla forna NK:arbetare för deras montering av dessa smickrande säten.

Och varnar alla på muséet för eventuell stöld...

Hihi.

 

 

Mörkret har fallit över den lilla staden Nyköping, jag tar först på mig mina svarta handskar, sedan klär jag på mig min svarta overall i spandex, ett par mjuka svarta skor och en clownmask - det är dags för inbrott, inbrott på Sörmlands museums föremålsmagasin! Min plan: tyst, snabbt och smidigt.

När jag väl är inne i magasinet måste jag leta efter det föremål som jag planerat att sno - 800 stycken nycklar i olika former och storlekar. De olika former och storlekar indikerar att det är nycklar till ca 800 stycken olika hus! Dessa nycklar blev inlämnade till polisen år 1986 och snart ska de tillhöra mig! Men jag ska inte bara sno dessa, magasinets nyckel står även på min lista. Magasinets nyckel är mycket viktig. När jag gjort inbrott i de 800 hus som dessa nycklar tillhör så ska jag lämna tillbaka nycklarna och förhoppningsvis anmäls inte denna plastlåda, med nycklar i, saknad. En mästertjuv är vad jag är, mohaha.

Nu är plastlådan med nycklar i och magasinets nyckel i min väska, planen lyckades! Men vänta, jag hör något! Någon kommer in, det är flera personer som pratar, de tänder lampan... Det är sju stycken ungdomar i vita rockar! Dessa kan jag ta ner lätt, nu ska jag bara smyga mig på dem.

- Du i svarta spandex overallen kan komma ut nu, vi har redan upptäckt dig, sa Frida.

De har upptäckt mig! Jag väljer att fly istället. Helt plötsligt får jag en spark i ryggen, det är Rebeccas super spark! När jag vänder mig upp från golvet är jag omringad.

- Ge upp! Säger de sju ungdomarna i kör medan deras rockar flyger bakom dem som mantlar.

Dessa ungdomar är inte vanliga ungdomar, de är super-youthhood-hjältar, bäst att ge upp...

 

Alltså, varje gång jag går ut genom de stora blåa dubbeldörrarna från föremålsmagasinet efter min jakt på föremål har jag hittat någonting jag skulle kunna ta med mig därifrån. Det gör detta tema himla svårt faktiskt, eftersom det finns hur mycket som helst att välja mellan.

Till slut fastnade jag för denna kaffekopp med fat som är en del av en servis. Hur söt som helst verkligen, och jag skulle mer än gärna packa med mig den i väskan nästa gång jag går därifrån. Dessa är tillverkade av Marie Luise Seltman Weiden. Servisen är en del av samlingen Eskilstunahemmet som Roger Alderstrand gav till museet, och skulle passa himla fint i ett av mina köksskåp i framtiden som skulle passa ännu bättre på bordet när det är besök på ingång.

 

 

 

När jag blir stor vill jag bli ... en tjuv!

 

Eller med nutidens såväl komplicerade som specifika arbetstitlar så skulle tjuven nog inte tas seriöst. Kanske stöldspecialist, översterånare eller mästertjuv passar bättre. Eller jag borde kanske skippa allt det där och bara lägga till ett ”civil” framför istället, det verkar vara flashigt och respektgivande – liksom civilekonom, civilingenjör och, ja, numera även civiltjuven då. Perfekt, där har vi mitt framtida drömyrke!

 

Nej, nu är det ju inte så att jag vill bli någon slags tjuv – oavsett benämning – när jag blir stor (när det nu är, jag är 18 men känner mig allt ifrån stor, vuxen eller mogen). Men om jag vore tjuv för en dag, om jag skulle lite finurligt – och oerhört skickligt såklart – försvinna under radarn och sno ett föremål från föremålsarkivet då skulle det vara denna plåtkamera från början av 1900-talet.

 

Nu börjar det lysa en stor neonskylt med bokstäverna MOTIVERING.

 

Kameror är coola. Gamla saker är coola. En gammal kamera är supermegacool!

 

Hela grejen med att kunna fånga och föreviga ett ögonblick med en plåtburk är, enligt mig, ganska otroligt. Att man kunde göra det för över hundra år sedan är något som också är ganska otroligt. Fasen vad duktig människan både är och var, inser jag då.

 

Men det är inte bara uppfinningen kameran som är motivet till mitt val, det är inte bara uppfinningen kameran som är cool. Jag har en helt ytlig anledning bakom mitt val också. För har ni tittat ordentlig på bilden, tittat ordentligt på kameran? För denna läderklädda plåtkamera inte bara är utan ser även cool ut och den skulle gärna kunna få en hedersplats på någon hylla i mitt framtida hem.

 

 

 

Hej, jag är Domstolsfåtöljen och jag står just nu på Magasinet Raspen och känner mig ovärderlig.
Ibland tänder någon lamporna i lokalen bara för att ta en liten grupp människor fram till mig och så står de där och predikar om mig (mej, mej mej)… och mina polare i NK-samlingarna till tungan går av.
Inte för att skryta, men jag är lite av en kändis.
Jag har inte vart på några röda mattor eller så (än), men rättssalen, där har jag vart minnsann, och det är ju minst lika häftigt!

Allt började 1950-ish när min farsa, Bengt Ruda, skapade mig och största precision. En TRIVA-fåtölj med svartmålade ben och armstöd samt en stoppad sits i grönt.
Jag, en stolthet för svensk möbeldesign om jag får säga det själv.

Allt gick strålande tills vi märkte något fatalt. Våra konkurrenter Husqvarna och designerna bröderna Sjökvist hade gjort en oförskämd klon av mig!!!
Plagiat kallas det!
Vi anmälde det direkt.
Fallet om mig blev de första att pröva konstnärslagen i rättssalen och det gör mig stolt

När en ung kvinna kom och tände lamporna i lokalen och gick fram till mig, klämde, kände samt viskade att hon ville ta med mig hem suckade jag tungt:
Ständigt denna känsla av att vara eftertraktad… efter 60 år (!) fortfarande inte en lugn stund. Alltid är det någon som vill plagiera eller ta med hem.
Jag lät henne dock ta en bild, på lämpligt avstånd (såklart).

 

Elektroniska spel finns överallt idag. Sedan 1990-talet har elektroniska spel blivit en populär aktivitet och eftersom jag är uppvuxen med denna utveckling kan jag egentligen inte se hur mycket det påverkat oss jämfört med tidigare. Visst att vi blir lite latare och vissa av oss kanske får fyrkantiga ögon, men det är samtidigt himla fantastiskt vad vi människor kan skapa egentligen. Sedan hur vi, fram för allt ungdomar, använder dessa skapelser är upp till oss, men jag tycker det är himla fascinerande var man kan åstadkomma.

 

Jag har aldrig varit någon som spelar särskilt mycket, jag äger ett X-box och har spelat mycket Playstation, men skjutspel  bilspel eller.. ja, andra spel, har aldrig varit riktigt min grej. Jag föredrar sällskapsspel, som Monopol, Alfapet eller olika varianter av kortspel. Det är mer socialt och man får en helt annan gemenskap.

 

Det vi ser på bilden är ett monopolspel från 1960-talet tillverkad av AB Alga. Det ser himla gammalt ut jämfört med det som ligger i skåpet under min TV, men jag tror minsann att detta spel gav samma gemenskap som mitt gör idag.

 

 

 

Framför datorskärmen finns hela världen.

Jag kan skapa mina egna absurda familjer och bygga surrealistiska hus, ha makten över människors livshistorier.

Jag kan vara född med kontroll över drakar i en helt annan tidsålder än denna.

Jag kan vara krigshjälte på en tropisk ö och skjuta onda slavhandlare med specialutrustade vapen.

 

Jag kan hjälpa prinsessor med förberedelser inför bal, eller skrämma leksaker på Monsters Inc.

 

Det finns möjligheter. Det finns fantastisk grafik som tar en till platser man annars aldrig skulle få se. Det är otroligt roligt och spännande att spela ett riktigt bra datorspel med en fängslande story!

Det är som att kliva ut ifrån sig själv och sitt ynkliga liv och bli någon annan en stund, som att titta i spegeln och se den där krigshjälten med tatueringar och vapen i hand. Och jag tycker inte att det är fel att känna så, så länge det finns kontroll.

 

Så länge man bara spelar lite då och då i lagom mängd och inte missar verkligheten. Så länge man kan ställa sig framför spegeln igen och se sig själv och ingen annan framför den.

 

Då är spel awesome!

 

Jag vet inte vem den vackra spegeln har tillhört, eller vart den kommer ifrån, men dess första ägare hade nog inte en tanke på att datorer eller spel i de formerna skulle uppfinnas. Inte heller att spegeln i sig skulle kunna kopplas till detta.

 

 

Det bästa med tv- och datorspel är att man bjuds in till en helt annan värld. När jag var liten var Pettson och Findus snickarbod och underjordiska gångar mitt bästa alternativa universum. Senare blev det Sims, men nu har jag ett nytt, lite för mig oväntat påhittat favoritställe.

 

Det var min pojkvän som introducerade mig till det, till Assassins Creed 2. Spelet där du kastastas tillbaks till 1400-talets Italien och får vara Assassinon Ezio. En italiensk snubbe med lönnknivar, fightingskills och en stark vilja att ta kål på tempelriddarna. Lönnknivarna är byggda av självaste Leonardo DaVinci! Den här fällkniven är tyvärr inte gjord av den världsberömde konstnären och uppfinnaren, vem som faktiskt har smidit den är oklart. Den har en gång i tiden förmodligen tillhört A.F.S Persson, då det är detta som är stämplat på skaftet. Vid senare tillfälle har den hamnat i händerna på Th Winborg som var den som lämnade kniven till museet.

 

Men även fast det är väldigt kul att med Ezio hoppa runt på hustaken i Florens och lönnmörda tempelriddaren så hoppas jag verkligen inte att denna kniv någonsin har använts till något ting som Ezio skulle använt den till!