Drycker: Sagan om den älskande koppen

 
 

Jag tycker verkligen om mönstret på koppen. Koppen pratar med mig.

Säger: fyll mig med te eller en glasskula, även fast jag är en kaffekopp! Det är okej.

För dina läppar mot min porslinskant, håll mig i dina händer, låt mig vara en del av din morgon, din fika med en nära, omhulda mig.

Ta mig!

 

Och jag blir liksom överrumplad av detta frieri och svarar:

Men du tillhör museet och jag får inte ta med dig hem. Jag kan fotografera dig och hylla dig i textform.

Men koppen, vi kommer nog aldrig kunna bli mer än vänner, bli mer än att beundra varandra på avstånd i någon slags medeltida hövisk kärlek.

Jag kommer att se dig i änden av korridoren varannan tisdag på jobbet och tråna efter dig...

 

Jag kan åtminstone berätta för dig vad för slags lyckliga ting vi skulle kunna roa oss med.

Jag skulle kunna koka tevatten och doppa en tesil med roobios citron i dig, fylla dig med sprakande hallonsoda eller lemonad.

Kanske frysa flädersaft och göra sorbet och äta den ur dig med silversked. Den dryckespassionen, vi skulle få uppleva så mycket tillsammans.

Glöm inte smoothiesar med kardemumma och hallon, färskpressad äpplejuice och lagom tempererat kranvatten.

Det team vi skulle bilda. Du som bärare av essentiella vätskor till min kropp, jag som trogen ägare till dina medservismedlemmar.

Du som gästvälkomnare, jag som varsamt diskar dig.

 

Ack, den smärtan som vaknar till liv i mitt bröst när jag inser att det aldrig kan bli du och jag.

Glöm mig aldrig!

 

 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:

Kommentar: