Detta är mitt favorit inlägg som jag har skrivit. Inte för att det är skrivet speciellt bra eller liknande utan för att jag kom fram till den slutsats jag gjorde av ren slump.

Jag kommer ihåg det som det var igår. Jag stod i kön till maten i skolan och funderade på just uttrycket "skadeglädjen är den enda sanna glädjen". Tankarna for runt i mitt huvud, stämde detta? stämde det inte? Jag tycker ju det är kul, tycker alla andra det?

Min kropp rörde sig automatiskt medan jag tänkte febrilt. Och utan att ens märka det tog jag filmjölk istället för mjölk till risgrynsgröten. Alla började skratta åt mig. Och där var det bekräftat. Kommer aldrig glömma det.

Kom nu ketchup så går vi!

Vad humor är för något är oftast olika från person till person. Vissa tycker att sån där riktigt sofistikerad brittisk humor är komik på hög nivå medan andra tycker att kiss och bajs är det roligaste som finns. För att få en ungefärlig bild av vad som får folk i min ålder att skratta tänkte jag att jag skulle ta en liten sväng på skolan och fråga runt.

Vid skåpen sitter Anna Viberg och Anneli Koskinen som båda är 17 år och verkar vara perfekta kandidater till denna fråga.

Vad är humor för er?

Anna: "Skadeglädje. Jag känner mig som världens hemskaste person men det kan se kul ut när folk ramlar. Scrubs är också roligt!

Anneli: "Folk som gör roliga misstag, som att sätta på sig tröjan bakochfram. Och när folk skrämmer varandra.

Det finns ett uttryck som säger att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Vem vet, det kanske stämmer? För de flesta jag frågade tycker att det ser superkul ut om någon ramlar eller misslyckas på något sätt (och jag måste erkänna att det gör jag med, om inte personen ifråga skadar sig ordentligt vill säga). Sen vet jag inte om det är likadant i alla åldersgrupper eller om det bara är väldigt mycket skadeglädje just i min generation.

Till lunch i skolan den dagen var det risgrynsgröt. Smart som jag är råkade jag ta filmjölk till gröten istället för vanlig mjölk (hahahaha, äckligt). I matsalen träffar jag Mimmo Radestedt Westlund (18 år) som jag tänkte att jag kunde fråga vad hans syn på humor är.

Mimmo, vad är humor för dig?

Han kollar ner på min tallrik och utbrister "Haha, risgrynsgröt med filmjölk!"



Mimmo med risgrynsgröt blandat med fil!

Jag tror jag har fått det bekräftat - skadeglädjen är den sanna glädjen bland folk i min ålder.

Ett väldigt bittert inlägg men när jag skrev var det inte bitterhet jag vill poängtera. Det bästa inlägget kanske det inte var, men ett av mina viktigaste!

Det jag ville ha fram var en förståelse för problem i olika storlekar och att vi måste ta hand om först oss själva, men även andra och vår gemensamma värld. Tungt och tufft? Det är så det ska vara, nu när vi bloggare blir studenter och vuxna!

Tema skit: "Som en trasig tallrik"

Det är mycket som är skit idag, hur vi tar hand om tredje världen, hur vi ser på miljöproblem och hur vi tar hand om varandra, är lika med skit.

6 miljarder människor och vi tänker bara på oss själva, för hur är det nu med att göra gärningar för att andra ska må bra, är de lika mycket i egoistiskt syfte för att du själv ska må bra?

Jorden håller på att gå sönder ungefär som den här tallriken och vad är det om inte skit. Hela bordet är dukat men så går den sista delen av porslinet itu. Om man jämför det med världen så verkar det enklare att upptäcka en trasig tallrik än en helt skev världsbild.

Växthuseffekt, svält och krig ligger inte högt upp på prioriteringslistan i någon enskilds liv, och är det så konstigt? Om vi alla skulle bära jordens undergång på våra axlar skulle ett kollektivt självmord vara nära till hands.

Det är helt okej att ha sina egna problem med dåliga hårda dagar och ingen tid till läxor, men i bakhuvudet borde det ligga åtminstone någon formulerad mening som tyder på att vi bryr oss om andra. Någonting i stil med förståelse och tolerans.

För att få till ett klyschigt slut kan vi jämföra detta med tallriken. Vi kan se de trasiga delarna som olika delar av världen och mänskligheten som det klister som skall sätta ihop dem. Vi behöver alla delar för att tallriken ska kunna ätas på och vi behöver alla länder för att säga att världsbilden är hel.

Det var ett svårt val att försöka välja sitt bästa inlägg. Inte för att jag tycker att jag har så många bra inlägg att välja mellan, snarare tvärtom haha. Men till slut kom jag fram till att jag nog faktiskt är mest nöjd med ”En grej – en ö” inlägget.

När jag skrev det inlägget jobbade jag inte på Youthhood, utan skrev bara en gäst-blogg. Men jag blev ändå nöjd med resultatet, jag gillar att jag trodde att jag kunde bli nya Einstein genom att lösa Rubiks kub…

Och ja, jag skulle fortfarande ta med en Rubiks kub till en öde ö.

En grej - en ö: Gästbloggare, Anna Wiberg: "Strandsatt utan dator"

Hur många gånger har man inte tänk på vad man skulle ta med sig till en öde ö?

Jag skulle nog vilja ta med en Rubiks kub. Tänk så mycket tid man har på sig att lösa den om man är strandsatt på en vacker paradisö. Man kanske till och med kan bli så bra på det att man kan lösa den bakom ryggen. Rubiks kub uppfanns 1974 av ungraren Ernö Rubrik. Det tog en hel månad för Ernö själv att lösa den första kuben.

Jag undrar om man blir smartare av att alltid ha Rubiks kub med sig och försöka lösa den? Jag kanske ska prova på det, vem vet jag kanske blir nästa Einstein? Haha.

Frågan är vilken nytta jag skulle ha av min Einstein hjärna om jag sitter ensam på en öde ö utan hopp om att få någon kontakt med civilisationen. Jo förresten, jag kanske skulle kunna komma på hur man bygger en båt så jag kan ta mig därifrån!

Anledningen att jag valde just det här inlägget som mitt bästa är att det är ett av de mest djupa inlägg jag skrivit. Nu är i och för sig det här bara mina egna åsikter men jag tycker ändå jag lyckats beröra ett ganska viktigt ämne i inlägget.

Det handlar både om det alltid så aktuella ämnet idealbilder som projiceras av leksaker (och till exempel reklam) men även om genusnormer unga får mot det motsatta könet. Det är galet hur mycket lite plast format, som en alldeles för smal docka, kan förändra vår bild på idealmänniskan, eller hur?

Ska en man vara en helyllesnubbe som Barbies Ken, alltså genom bilden som forceras på unga flickor, eller en vapengalen machosnubbe som Action man, som vi killar ska tro? Killar är killar och tjejer är tjejer, men frågan är också om det är så vi föds eller om det är vår uppfostran som styr hur vi sedan blir?

Skulle jag vara annorlunda om mina föräldrar endast klätt mig i rosa och låtit mig leka med Barbie? Jag vet inte. Men förmodligen skulle jag i alla fall behandlas olika av min omgivning.

Fördomar: "Vapen vs Hemmafruar"

Genusfördomar kategoriserar oss hela tiden i vår vardag. Jag tänkte ta upp lite av det som stod i Emma Vestbergs blogginlägg (http://youthhood.blogg.se/2009/december/fordomar-genus-och-grejer.html#comment) nu i veckan, också på temat fördomar.



Som sagt så pratar vi en hel del om genus, alltså de typiska könsrollerna, i skolan just nu. Och finns det då något bättre exempel än Barbie och Ken, det perfekta paret…? Jag hittade de här två lådorna längst in på en hylla och, rätta mig om jag har fel, det tragiska med dem är de försöker spegla ett genusideal som barn i sju års ålder ska rätta sig efter. Men målgruppen är inte ens så bred, utan av erfarenhet är Barbie inget som pojkar accepteras att leka med, utan dockor är leksaker för flickor.

Men Action man då? Någon som kommer ihåg den biffige lille krabaten med snaggat hår och linne med ett orange och svart A på bröstet, han var ju också en docka. Vad gör det då coolt att som kille leka med Action man istället för Barbies Ken? Skillnaden kan möjligtvis ligga i att Action man var en ”tuff” militär med vapen, medan Ken är…? Den perfekte mannen ur en tjejs perspektiv?

Som jag nämnde här ovan tror jag att många fördomar och bestämda genusnormer växer fram genom saker som dessa. Visst känns det oskyldigt att köpa rosa kläder till din dotter och blå till din son, men vad får det för konsekvenser?

Dockorna hittade jag som sagt inne i Sörmlands museums föremålsarkiv Raspen. De skänktes i början av 2007 men tillverkades redan 1962. Fattar ni det, 1962!? Jag som hade fått för mig att Barbie var någorlunda ung…

Mitt bästa inlägg var väldigt svårt att välja ut. Kanske inte för att det finns överväldigande många, utan mer för att man har något minne om varje inlägg. Hur tänker jag då och varför valde jag det där?

Det finns många inlägg jag gillar (och en hel del jag verkligen inte gillar), men det här är nog en av mina favoriter. Jag kommer ihåg att jag precis innan mötet hade läst om att kungen ville föra fram Victoria till altaret, och jag var lite upprörd över det. Det kändes så väldigt bra att få ventilera mig lite.

Det kanske inte är så kul att välja ett ganska argt inlägg som mitt bästa någonsin, men jag står nog för det i alla fall. Det är lika sant idag, folk ser faktiskt rätt dumma ut i sina marängklänningar!

Överskattat: Att lägga sitt liv i någon annans händer