För länge, länge sedan använde man en potta när man skulle gå på toa, eller rättare sagt: gå på potta. Men vänta, nu sa jag nog fel, det var inte länge, länge sedan denna potta användes. Den tillverkades nämligen 1930 och användes fram till 1970, och då användes den på ett sjukhus!

Jag som själv är uppväxt i en värld där pottor aldrig använts (till mer än att potträna bebisar) kan aldrig föreställa mig att sitta på en potta och uträtta mina behov. Som kille kan det väl vara enkelt att pricka rätt, men som tjej är det nog svårt att sikta. För båda könen är det nog svårt att uträtta nummer två!

Självaste gå-på-toan:det är inte ens det värsta av allt med en potta. Vad skulle man göra av det som ligger i?! Förr kunde man ju slänga ut det genom fönstret men idag känns det helt onaturligt helt enkelt... och äckligt! Stackars den som går förbi ens hus precis i det ögonblicket...

Jag kan nog säga att jag är nöjd över att leva i en värld där porslinstronar och avlopp finns, istället för vita porslinspottor med handtag. Dock finns det inte toaletter världen över. En gång när jag besökte Egypten och var i en liten by långt utanför centrum, behövde jag gå på toa. När jag kom fram till båset tittade jag ned och fylldes av osäkerhet och blev förskräckt - det var ett hål i marken! En liten stund stirrade jag på hålet men bestämde mig för att inte kissa i ett hål och så gick jag därifrån. Återigen, så glad över att jag har en toalett i mitt hus.

 

 

Varje måndag, onsdag och torsdag får jag lära mig nya saker som har med våra kära siffror att göra. Det är under dessa dagar som jag och min klass tar oss upp för trapporna till sal 21, säger hej till vår underbara mattelärare och med miniräknarna i högsta hugg börjar klura på olika mattetal.

 

Addition och subtraktion.

 

Multiplikation och division.

 

Logaritmer och potenser.

 

Derivator och integraler.

 

Sinus och cosinus.

 

Jag må älska matematik (åtminstone under majoriteten av årets dagar) men jag finner ingen lockelse av tanken att behöva möta denna käresta utan en räknemaskin nära till hands. För under dessa tre tillfällen varje vecka är miniräknaren min bästa vän och jag kan inte förstå hur man överlevde utan denna fantastiska uppfinning.

 

Kulramen på bilden användes till undervisningen i matematik på Västra Skolan i Nyköping. Den förvärvades av museet år 1966 och även om den inte är en räknemaskin så är det ett matematiskt hjälpmedel precis som miniräknaren. Om jag var tvungen att välja mellan dessa två, mellan kulramen och min miniräknare, så är miniräknaren ett självklart val. Varför? För att det är lite lagom svårt att dela tre kulor på två med en kulram.

 

 

Nordiska kompaniets halvhöga skåp med två dörrar från 1953. Made in Sweden. Lived with Kerstin Simon-London och hennes make Louis London.

 

Kerstin som skrev i Svenska dagbladet under pseudonymen Pandora och släppte kokboken The Best of Scandinavian Cooking. Kerstin som 1978 sommarpratade i P1 och några år senare medverkade i ett program producerat av SVT om kvinnliga alkolister. Kerstin som bodde i Stockholm och Kerstins dotter Agneta som skickade mejl till konservatorerna och berättade om mamma och mammas skåp. Mammas skåp som var fyllt av hennes ägodelar. Affektionsvärdet och berättelsebärandet i alla saker mamma rörde, allt som var mamma.

 

Min mamma har också ett skåp. Ett skåp med hennes affektionsvärden och berättelser. När mamma öppnar skåpet doftar det svunnen tid och allt som vi rör vid där inne viskar minnen. Skåpet luktar hemma.

 

Jag vill inte döpa mitt inlägg egentligen till två föremål, en funktion. Jag vill döpa det till två föremål, tusen funktioner. För det är något visst med stora skåp. Skåp som fylls och förvarar materialistiska ting. Som förvarar fragment, minnen, känslor.

 

Att berättelsen om Narnia börjar med en garderob känns inte främmande alls.

Att öppna dörrar, oavsett om de leder in i andra rum, ut i världen eller in i skåp.

Det är något symboliskt och kittlande över det.

 

 

Bilden till vänster visar en röd, ärmlös ylleväst från 1900-talet som hänger i textilrummet i föremålsarkivet. Den har varit en del utav en folkdräkt och det var Nan Sandahl som gav västen till museet. Bilden till höger visar en jeansväst som hänger i min garderob, som köptes på H&M i somras. Mer historia än så vet jag inte om min väst, förutom att den klär mig rätt ofta.

Dessa föremål är så olika samtidigt som de är så lika. De har samma funktion, och samma form, men de är olika till utseende och är/har varit olika till användning. Det är rätt fascinerande faktiskt, att två så lika saker kan vara så himla olika beroende på när det tillverkades och hur det använts. Det tycker i alla fall jag är väldigt intressant, om några år kanske det är min väst som hänger i textilrummet med en helt annan historia än vad den hittills har idag.

 

 

LANOLIN CRÈME! En kräm som brukats av många människor under årens gång. När just denna lilla burk gick att köpas på Gripen Apotek är lite oklart. Landolin, en kräm som använs för torra armbågar, läppar och knän (vanligaste användningsområdet idag verkar, efter lite googling, vara ammande mödrars nariga bröstvårtor!).

 

Själv äger jag ett flertal olika krämer och lipsyl. Norsk handkräm, vaniljlipsyl från Lantmäteriet, försvarets hudsalva, Carmex etc, etc. I min lilla necessär har jag det mesta. Allt smink och livsnödvändiga grejer som pinsett och nagelfil finns i den där lilla saken. Lite som Hermiones magiska väska, allt får plats!