”Lila, det är ju en jättemobbad färg” var den första tanken som kom upp i mitt huvud när vi valde temat. Vem har lila som favoritfärg? Vem har lila möbler?  Eller vem köper en lila bil?

Men när jag sedan började uppmärksamma färgen upptäckte jag massor av fina saker som var lila. Violpastiller och syrener (lila kommer från det franska ordet för just syren) och så hittade jag ju de här otroligt fancy skorna från 50-talet i magasinet.

När jag googlade lite fick jag fram att purpur enda sedan romartiden har varit en kunglig färg. Endast kejsaren fick bära den och om någon bröt mot regeln väntade hårda straff.

Lila kopplas också ihop med magi, mystik, visdom och ett lila handavtryck var en tidig symbol för gay-rörelsen.

Så vid närmare eftertanke så är det ju faktiskt en mycket fin och majestätisk färg. Lite undanskymd men vacker.

Lila är en färg jag tror att jag underskattar rätt mycket, trots att den faktiskt är helt underbar. Jag använder mig inte av särskilt mycket lila, fastnar inte för lila kläder och färgen klassas inte som en av mina favoritfärger.

Jag är en sådan person som redan nu planerar hur mitt framtida hus ska se ut. Vilka typer av möbler jag vill ha, hur stilrent det ska se ut och vilka färger jag tänker använda mig av.

När mina ögon fastande på denna runda kudde gjord av ullgarn, ylle och silke fick jag upp i huvudet hur bra den skulle kunna pryda min framtida dubbelsäng med vitt överkast, hur bra den skulle matcha de lila gardinerna vid fönstret och hur bra den skulle passa till de lila ljusen på nattduksbordet bredvid sängen med lampan med lila lampskärm. Med andra ord så kan jag bocka av inredningen av mitt framtida lila-vita sovrum, tack vare kudden som gjordes i Nyköping under 1880-talet.

Bekvämlighet är nutidens största längtan. Men endast utan tålamod. Allting i vårt samhälle ska vara enkelt, och gå fort. Och kvalitén kommer inte alltid i första rummet.

Vad jag tycker man kan direkt se ganska stor skillnad i om man jämför Då med Nu, är handarbeten, möbelsniden, och husbyggen. Det kom jag att tänka på när jag såg den här taburetten (pallen) från 1800-talet. Först och främst ser den bekväm ut, givetvis, men titta vilket arbete som ligger bakom den.

Gobelängväv, broderier, tyger i lager och mönster. Snidade träben och i själva trästommen i botten. Någon har lagt ned ordentlig tid på att den ska vara så vacker som möjligt, bortsett från bekvämligheten. Jag jämförde den med min simpla fotpall jag gjort själv, som består av fyra träklossar fastspikad på en platta med lite vadd och ett tygstycke ovanpå.

Något annat som skiljer sig ordentligt är husbyggen. Jag har alltid hatat de moderna villorna som kommer i färdiga bitar, och alla ser lika perfekta ut inuti. Förr satte man personliga präglar i husbyggena, och i detaljsnidet runt om. Och nu bor man i mor Annas pepparkakshus.

Jag förstår inte varför allting måste vara så bråttom jämt. Varför alla ska vara så stressade. Och det gäller inte bara det jag nämnt ovan, det gäller mycket mer.

-Tar den snabbaste bussen trots att den är obekväm och kall, bara för att tjäna fem minuter.
-Slösar pengar på tråkiga julklappar som ingen egentligen vill ha bara för att ”man inte hinner”.
-Serverar äcklig mat till barn bara för att den är snabblagad.

Jag tycker man borde göra som förr, lägga ner lite mer tid och hjärta i saker och ting, och inte få halvdana resultat pga. stress. För trots att vi lever i ett stressigt samhälle så finns det alltid tid, och om jag hade prioriterat den rätt hade jag kanske fått en vacker och bekväm fotpall istället för en träplatta med fyra
klossar på.

Lila är en färg som jag verkligen inte är förtjust i, men den kanske kan vara lite fin om färgen inte är i närheten av en annan färg. Lila, enligt mig i alla fall, är en färg som verkligen inte passar med någon annan färg. Den enda färgen (förutom röd kanske) som inte passar till något annat än sin egen färg! Svart och vit kanske kan matcha lite, men svart och vitt passar ju till allt, som man brukar säga.

Denna vecka hittade jag något som ser ut som en pall, men egentligen är en taburett.  Den är gjord av sammet, ylle och trä. Den har (som ni kan se på bilden) fyra stycken ylletofsar fastsatta, och alla fyra är i olika färger. Denna taburett har många olika färger, som kanske hade passat med varandra om inte färgen lila var med!

Fastän taburetten var fullkomligt gräslig i färg så kan jag absolut inte säga att den var snyggare i svartvitt, formen och speciellt tofsarna var hemska i både svartvitt och färg! Man skulle nog kunna säga att denna pall/taburett är lite out of fashion, fast till taburettens försvar så tillverkades den år 1880.

Hatkärleken.
Lila påminner mig om smaklös inredning. Ibland om rojalitet, lite Robin Hood, lite elak prins. Jag tänker på Simon och Tomas på kanal 3. Jag tänker på tv-shop.
Magik. Surrealism. Modern konst. Skräpmedia. Jag inser när jag tänker efter, hur pass dominerande lila är, hur ofta jag ser färgen lila.

Samtidigt äger jag en lila halsduk och en lila tröja och trivs mycket bra i dessa. Paradoxalt, jag vet. Egentligen tycker jag att lila är gräsligt fult. Lila har presenterats för mig i gräsliga sammanhang.

Ett exempel är denna taftklänning från 1950. Storrutig, skrikig och allmänt ful.
En ganska klar bild av hur jag uppfattar lila.

Förlåt lila klännig, du hade säkert din charm.
Men tyvärr, jag vill inte gå på dejt med dig.