Saw, Saw 2 och Saw 3. Det kommer hålla på i all evighet.

På tv går det program om hur brottslingarna smider sina listiga planer. Vi får självklart heller inte glömma bort C.S.I., C.S.I. Miami och New York. Jag gör en uppskattning och död är ett rätt centralt tema på tv.

Just den här prylen är en tagelmaskin. Ursprungligen kommer den ifrån Berlin. Men kom till en ateljé vid bryggeriet 2004.  Den har egentligen ingenting att göra med veckans tema mer än min egen perception.

Jag förknippar den med alla sjuka apparater de använder i Saw-filmerna.  Jag kan tänka mig att de skulle kunna använda den här tagelmaskinen till att tagla en polismans hunds kusins dotters mamma för att hon inte uppskattar livet... blah.

Döden är djup, svår och oförstålig. Precis som en dikt kan vara. För om döden sätter punkt på allt så är den djup. Men om den är början på något nytt, så är den svår. Oförstålig är döden framförallt eftersom den inte låter oss veta.

Tänker man bara på döden om man älskar livet? En fråga som fordrar ett svar. För döden skrämmer många. Men det som skrämmer mig är att jag inte tänker på döden så ofta. Det var någon som sa att hon tänker på döden mer än alla andra, för att hon antagligen älskar livet mer än alla andra.

Jag är skeptiskt till det uttalandet. Älskar man livet så är det väl dumt att slösa en massa tid med att tänka på när det ska ta slut. Om det är slutet. Det vore ju som att gå på en konsert och bara tänka på när man ska få gå hem.

En annan sak som förbryllar mig är hur ordet "död" kan vara synonym till ordet "slut". Men enligt mitt textbehandlingsprogram är det så. Inget vidare optimistiskt textbehandlingsprogram jag har att göra med.

Handsydd i crepe och siden med en stomme av stål. Sorg. Död.

Föremålet på bilden är en såkallad sorghatt. Den gjordes för ungefär 18 år sedan, alltså 1991. Med hjälp av bilderna tror jag att ni kan gissa er till hur den används. Meningen är att den ska användas vid sorgetillfällen, såsom vid begravningar.

Tanken är att den ska både vara elegant och praktisk. Du kan antingen ha den liggande efter ryggen eller, om de förbjudna tårarna börjar tränga fram, låt den vila över ansiktet som en slöja.

Detta är förklaringen för vad det är för något. När jag såg den, och förstod vad det egentligen var, blev jag nedstämd, ganska grovt dessutom. Den är buren av människor i sorg. Sorg efter en förlust av en närstående. En sorg utan dess like.

Döden är ständigt närvarande, ständigt runt hörnet. Och ändå kommer det alltid att vara en chock om någon som är nära en dör.

Vi läser tidningar om 300 personer dödade i självmordsattacker eller olika krig, men jag tvivlar på att de flesta tänker mer på det än "oj, men vad hemskt." Det är först när det blir personligt som vi faktiskt börjar reflektera.
 
För tänk, lite längre. Tänk att en av de där 300 personerna är din syster, eller din bror, din mamma eller du. Tänk att varje av de där 300 personerna antagligen har lika många anhöriga och nära och kära som du har.

De har lika många problem, samma kärleksstrul och får också små existenskriser varannan vecka. Varenda en av de där 300 var en lika levande människa som du är,
med lika många tankar och känslor.

Döden är någonting som skrämmer mig hur mycket som helst, mer än alla clowner i hela världen. Det är så läskigt att tänka på antalet människor som dör varje dag, varje vecka, varje år.

Det är nämligen så oberäkneligt, man kan inte planera sin död, man vet inte vad som kommer hända, eller hur det kommer hända. Man kan inte riktigt pricka in sin dödsdag i kalendern, och tänk om du inte har hunnit göra allt du vill hinna uppleva innan du dör?

Och det är därför krig är så fruktansvärt onödigt, så fruktansvärt idiotiskt och hemskt. Visst, vi ska alla dö, men man behöver inte snabba på hela processen på ett fruktansvärt sätt, och dessutom för folk som antagligen inte gjort något värre än att bråka med sin
granne lite då och då.

För att citera Lovis i Ronja Rövardotter: " Vi gör det vad man gör det till helt enkelt".

Döden finns i många termer och former, vissa tar livet av sig, vissa mördas, vissa av en olyckshändelse och andra helt naturligt. Vad tänker just du på när du hör ordet döden? Att det är läskigt, att du är helt fine with it eller att du är helt besatt? Gandalf säger att "death is just another part" till Pippin i den sista filmen och jag har faktiskt svårt att överväga om det nu är så.

Att ta livet av sig kan verka som en lösning, för vissa, men jag och min bästa vän har pratat om det en hel del om det och vi kom fram till är att killar nog oftast är mer extrema av sig när det kommer till självmord. Sen är det oftast tjejer som skär sig och tar tabletter för att visa uppmärksamhet för att söka den hjälpen som de nu vill ha men har svårt för att visa att "jag mår dåligt". Det behöver inte alls bero på det heller, men det kan nog vara en förebyggande faktor till det hela.

Man brukar oftast i mordutredningar hitta en massa rep under naglarna för personen i sig ändrat tanke på livet och döden. Victor berättade för mig att det fanns ett Youtube-klipp om självmord vid San Francisco bron, där det finns telefonstolpar var 10e meter eller något liknande för att det var så många som tog livet av sig vid den bron. Det ryktades om att det var minst 10 personer per dag som hoppade.

Sen finns ju dödslängtan, och jag längtar till döds efter min säng just nu.

Detta är ett litet urhus med lång pendel. Den tillhör ett över 100 år gammalt dockskåp, och är riktigt flashig.

Själva klockan i sig har inte så mycket att göra med min koppling till döden. Det är mer det som klockor i allmänhet symboliserar; tiden. Och jag kan inte låta bli att skriva det här utan att man får en bild av att jag är inne i någon depression eller liknande, men jag kör hårt ändå.

En gång i tiden kände jag en klurig man som sa detta till mig (eller liknande, kommer inte ihåg exakt, men detta var innebörden); "Det som har varit går aldrig att få tillbaka" ungefär som "Man kan aldrig göra någonting man gjort, ogjort".

Döden är något jag sällan tänker på, mestadels för att det skrämmer mig något fruktansvärt.

Det stämmer nog det som sägs om att människan är rädd för det okända. Och döden kan man minst sagt säga är okänd och väldigt läskig.

Den är speciellt läskig när man ser den framför sig så här:

Vad är grejen med ha en del av ett dött djur som en möbel? Detta ska tydligen vara ett paraplyställ. Usch.

Jag tror jag kommer ihåg min allra första upplevelse som involverande döden. Det var när jag var ett litet barn och min undulat, som hette Pip, dog. Jävlar i havet vad ledsen jag var. Sedan var jag väl tvungen att inse att sådana saker händer och det är en del av livet. Även fast jag inte riktigt velat inse det än.