Vänner och ovänner. Nu är det officiellt sommar. Då går man ut. Förstår ni?

Så ta era tändstickor och rusa ut i skogen bums. För här ska det eldas och grillas och mysas och lekas skogstroll och allt vad tusan ni gör när ni scoutar er. För det är nämligen det som man bör göra i dessa tider. Gå ut och scouta sig alltså. Det enda ni behöver är tändstickor, gott humör och en skog. Om man vill så kan man ju ta med mat, kniv, filt, vänner, musik, extra ved, myggmedel, vatten, instrument, papper, skavsårsplåster, flera knivar, rep, solkräm, tält, sovsäck, ombyte, spritkök och underställ också men det behövs verkligen inte. Det är helt upp till er själva. Själva nyckeln är tändstickorna och skogen. Det är något speciellt med att sitta vid en eld framåt småtimmarna och ser hur glöden formas till ansikten. Höra knastret från skogen och elden. Bli så varm i ansiktet av elden att man storknar för att sedan ta ett djupt och friskt andetag av ren skog.

Jag hoppas verkligen att den här gamla solstickan-tändsticksasken har fått vara med Ingrid Alderstrand på många skogsäventyr för det är Ingrid värd. Det är alla värda. Och alla som inte redan har testat vildmarkslivet på sommaren, jag ber er, gör det! Ni kommer inte ångra er.

Jag har väldigt dåligt minne, och jag är väldigt dålig på att spara minnen. Jag skriver gärna om det om jag känner att ett minne är så starkt att det ger mig inspiration, men annars så försvinner det lätt. Därför valde jag denna kamera från 1900-talet, för att spara minnen kan man ju göra med en kamera. Man kan fota, och på de flesta kameror kan man också filma. Två riktigt bra sätt att spara minnen på.

Det senaste året, året då jag tar studenten, så har jag verkligen känt hur dumt det är att inte spara minnen med kort och liknande. Visst så kommer jag säker komma ihåg saker om jag verkligen försöker, men så sentimental som jag är borde jag ha tagit mer foton.

Kameran är av plåt men den är klädd i läder och har inbyggd självutlösare. Den ser överlag ganska cool ut. Den funkar nog inte så bra jämfört med dagens teknologi, men man kan nog få en och annan cool bild med den ändå. Kanske borde de ta ett gruppfoto i magasinet tillsammans med den.

Mitt sommartips till er är att spara era minnen. Inte bara i sommar, utan hela tiden. Använd mobilkameran flitigt! Känns det som om du inte vill spara ett visst minne är det bara att ta bort. Det kanske är mer av ett livstips, men ett tips är det i alla fall.

Kung Huttiprutt av landet Gullesnutt var trött på alla gåvor han fick. Dag ut och dag in kom Kluttinuttar och Fruttispruttar och ville ge honom smycken, viner, kor och alldeles för stora hattar (som dessutom var jättefula!). Det var sed i landet Gullesnutt att alla Kluttinuttar och Fruttispruttar skulle ge kungen gåvor som tecken på sin uppskattning, det var bara det att kungen inte visste vad han skulle göra med alltihop. Alla gästrummen i hans slott var fyllda till bristningsgränsen med smycken så han kunde inte bjuda över sina vänner på pyjamasparty längre. Det enda som var bra med det här var att tjänstefolket kunde bygga om hattarna till paraplyer så att de inte behövde bli blöta när det regnade.

Men en dag (närmare bestämt den 19 maj 1952) kom en man till slottet och bad att få träffa kungen. Han presenterade sig som Göran af Klercker och berättade att han hade vandrat ända från Vadsbro för att få ge kungen en gåva. Kungen var tröttare på gåvor än vanligt den här dagen och funderade först på att skicka iväg mannen, för bara fem minuter sedan hade kungen nämligen fått 33 nya hattar, 78 vinfat, tio vagnslaster med guldsmycken och två kor. När han hörde hur länge mannen hade vandrat bestämde han sig dock för att i alla fall låta honom visa vad han hade med sig. Göran sträckte in handen innanför manteln och drog med en svepande rörelse fram en sko av förgylld metall och med utsökta cicelerade mönster. Kungen hade blivit glad för presenten, av någon anledning var de enda skor han ägde ett par flip-flop-tofflor, om det inte hade varit för att den var så liten. Den var knappa 90mm hög och 30mm bred och därmed nästan så långt man kunde komma från kungens storlek 49. På vilken vanlig dag som helst hade kungen bara suckat och bett någon av tjänarna att försöka klämma in skon i något av gästrummen men idag var han för arg för det och det här var droppen som fick hans bägare av undertryckt ilska att koka över.

”DUVÅGAR KOMMA HIT OCH GE MIG EN LITEN SKO! JAG VILL INTE HA NÅGRA SAKER! GÅ TILLBAKA TILL VADSBRO OCH VÅGA DIG ALDRIG HIT MER! OCH OM DU SER NÅGRA KLUTTINUTTAR ELLER FRUTTISPRUTTAR PÅ VÄGEN SÅ KAN DU SÄGA TILL DOM ATT DE INTE BEHÖVER KOMMA HIT HELLER!”

Han spottade och fräste i Görans ansikte men fick honom inte att röra sig en millimeter.

”Min konung”, började han, ”Ryktet om dina problem har nått ända till Vadsbro och tro det eller ej, så är jag här för att hjälpa dig, det är därför jag har med mig skon. Den är nämligen förtrollad av Hermione Granger, Doktorn och Mary Poppins. Du kan få plats med vad som helst inuti, på utsidan kanske den ser liten ut men… ’It’s bigger on the inside.’”

Han flinade finurligt och tryckte sedan längst ut på skons spets. Plötsligt hördes en smäll, som av tusen gästrumsdörrar som slogs upp på en gång. Sedan började en vind blåsa genom salen och långt bort hördes skrammel och råmanden, glas som slogs mot glas och ljudet av hattar som blåser iväg (ett ljud som är ganska svårt att beskriva på något bättre sätt).

Plötsligt slogs dörrarna till tonsalen, för det var där de var, upp på vid gavel och in i rummet flög varenda gåva som kungen någonsin hade fått. Och alltihop, varenda ko, vartenda smycke, varenda hatt och varenda vinflaska flög rakt in i skon.

Kungen blev så glad att han genast frågade Göran om han ville gifta sig med honom. Det ville han och så levde de lyckliga i alla sina dagar (och hade många pyjamaspartyn och kuddkrig i de tomma gästrummen). Snip, snap, snut så var denna sagan slut!

Svar: NEJ, den här sagan har ingen dold sensmoral eller frågeställning och kommer ni på en själva så är ni överanalytiska, den är bara helt enkelt väldigt random.

Tekniskt sett översätts ju random till slumpmässig men på senare tid har det börjat användas för att beskriva konstiga saker som det inte riktigt är meningen att man ska förstå (eller något i den stilen). Sättet jag valde det här föremålet på är ändå rätt så random (i dess egentliga betydelse). Jag kanppade bara in ett nummer i databasen och tog första bästa föremål som kom upp. Så vet ni det också!

Peace out! (Och sorry för långt inlägg!)

Händelser som sker slumpvis eller föremål som är lite udda beskrivs ofta med ett mycket bra uttryck av ungdomar. Nämligen med det engelska ordet random, vilket betyder slumpvis. Ser jag något ganska konstigt ske på stan så var det lite "random" att det hände. Ordet är väl använt, i alla fall bland de som jag umgås med, det är även ett väldigt brett ord som kan användas i många sammanhang.

Föremålet jag valt känns jätterandom! Jag valde en gammal förpackning med raktvål från bris. Raktvålen tillverkades år 1963 och användes på Sunlight AB i Nyköping.

Jag tycker att det är ganska random!

Det hela började troligen med att någon människa fick för sig det där med att reklam helst skulle vara roligt. Det är nämligen en väldigt enkel väg att komma åt människors intresse. Hur gör man då reklam rolig (glöm inte att räkna in att detta var på 1950-talet)? Jo, människor har alltid älskat att skapa saker. Hur kan man enkelt få människor att inbilla sig att de har skapat något och samtidigt få fram lite produktinformation? Alltså, det finns ju hundra olika förslag på den punkten men vi utgår från att personen som kom med just den här idén var smått galen och instabil eller kanske påverkad. Så hen kom alltså på att om man ritar en gubbe med linjer på ett papper och ersätter profilen med ett tunt snöre (i detta fall en kedja) i samma färg som gubbens konturer så kan man genom att vicka på pappret få gubben att skifta profil beroende på hur snöret lägger sig.

Det här visade sig vara en aktivitet som inte enbart var beroendeframkallande utan också lockade fram känslan av att man hade skapat något vilket som tidigare nämnt är mycket användbart i reklam.  Alltså. Någon galen människa hittade på gubben med föränderlig näsa och sedan kom man på att detta var ett bra sätt göra reklam på. Alltså. Man gjorde liksom kort med gubbar med föränderliga näsor och använde dem som reklamkort genom att skriva namn på affärer på dem. Det här kortet tillhörde Börjes som är någon slags forntida herrsklädesaffär. Det kan ju hända att man ville koppla de föränderliga näsorna till variationen på Börjes kläder också vilket när jag tänker efter närmare är ganska smart.

Och sen. Ja, sen så hittade JAG alltså det här lilla kortet i arkivet en tisdag och som ni kanske redan har räknat ut så blev också jag beroende. Jag tror att jag stod med gubben och försökte få till den perfekta näsan i minst en kvar (Jösses vad man är simpel där uppe i valnöten!) och jag är säker på att jag hade gått till Börjes om det fortfarande existerade, detta även om jag inte ser mig som en herre.

Ganska radom detta. Ganska himla random.

Mycket som händer i livet är random. Enligt mig i alla fall. Många tror ju på ödet, och tror man på ödet så är ju ingenting en slump, ingenting är random. Jag vet inte om jag tror på ödet eller slumpen. Kanske är det lite både och, eller så existerar vi bara och formar allting så gott vi kan under de förutsättningar vi har. Jag vet verkligen inte, ingen vet.

Just det här skåpet tyckte jag passade väldigt bra till ämnet. Inte för att det har så mycket med ödet att göra, utan för att jag fortfarande är väldigt osäker på vad det är. Det lilla skåpet är gjort av trä, och klätt i rikt dekorerat sidentyg och papper. Många av dekorationerna är religiösa motiv. Det blev tillverkat 1750, så det har några år på nacken.

Det står ingenting om vem som använt det eller vad det använts till. Det bara stod där på hyllan och skreck efter att bli hittat. “Ta mig! Ta mig! Ta mig!”. I ren nyfikenhet så använde jag det föremålet så jag kunde får reda på vad det är. Lite besviken är jag väl att jag fortfarande bara vet att det är ett litet skåp, men så är det väl med livet överhuvudtaget. Nyfikenhet är trevligt men man kan bli besviken ibland. Livet kan göra en besviken ibland. Men det betyder inte att det är dåligt! Om man fortsätter vara nyfiken kanske man få veta om ödet är riktigt eller inte. Man kanske i alla fall får sin egen uppfattning.

Vanligtvis brukar vi bloggare bestämma veckans tema och sen går vi ut till samlingarna för att leta efter ett passande föremål men denna vecka gjorde vi lite annorlunda. Alla föremål i arkivet är märkta med nummer så att de ska gå att söka upp i databasen. Jag slog in några random siffror i databasen och valde det första föremålet som dök upp. Föremålet var ett selknä av ben skänkt till museet av Winborg från Stockholm. Sen letade jag upp selknät i museet och stirrade på det en stund för att försöka lista ut vad det var för något. Jag såg att den låg bland hästattiraljer men var tvungen att google för att förstå dess funktion. På så vis fick jag reda på att ett selknä är en del av selen som hästen har när den drar en vagn, de sitter på sidan av hästen sammanbundna med ett band/hjord över bringan.

Googlingen visade också att det finns en småort Funbo socken i Uppsala kommun som heter Selknä. Kanske uppfanns selknät i Selknä?

Det börjar närma sig sommarlov, det är bara några få veckor kvar tänker man som elev, men dessa veckor är inte så lätta som man tror.

Sola, bada, träna, vara med kompisar, det är det jag kan tänka på, men det är mycket som ska göras innan det är dags för lov. Alla lärarna väljer att lägga i princip alla inlämningar och prov just de här veckorna, vilket är väldigt dumt då man är som mest skoltrött och bara suktar efter det efterlängtade lovet. Det blir helt enkelt kaos sista veckorna. Kaos som i den här lådan med påskprydnader från samlingen "Eskilstunahemmet".

Har ni någonsin satt er ner och funderat över hur en elvisp beter sig? När jag säger ”beter sig” menar jag inte hur den fungerar eller vad som är bra att vispa med den utan jag talar helt enkelt om hur den beter sig. Om man iakttar maskinen kommer man ganska snabbt fram till att den beter sig allt ifrån lugnt och sansat. Nej det är mer som någon slags hysterisk och halvdöv människa med skakningar i kroppen som har överdoserat Coca cola. Ser ni den människan framför er nu? Förhoppningsvis gör ni det. Om inte, så gå tillbaka till elvispen igen och försök bara att placera vispens rörelser och ljud på en människa. Ganska hemsk bild eller hur? Men det är ännu värre att faktiskt vara en sådan människa. Åtminstone när elvispseffekten kommer smygande sådär en gång om året. Man hinner aldrig göra sig immun.

Jag förvandlas en elvisp varje vårtermin. Vartenda år händer det, ungefär tre veckor innan sommarlovet.

När solen börjar värma upp alla nästippar och forsythian doftar som mest då slår den till. Galenskapen. Elvispsjukan. Koncentrationsomöjligheten. Alla-sjuka-idéer-mässan. Kalla det vad ni vill med det är helt supergalet. Jag tappar så gott som alla vettiga rutiner och skiter i det mesta som jag borde för att istället ränna ut i skogen själv en hel dag och grilla smördegplattor. Till exempel.

När jag såg PHILIPS-elvispen från 1960 ligga på hyllan blev jag liksom varm inombords (eftersom vi slutar skolan om ungefär tre veckor och jag är inne i perioden av galenskap just nu så identifierade jag mig med den hemska tingesten) och kom på den sjuka idén att skriva om elvispseffekten.

Hela den här affären är beklagligt ineffektiv men på något vis tror jag ändå att jag mår bra av att släppa allt förstånd i några veckor. Det skulle däremot vara bättre om det inte var skolveckor, konsekvenserna är inte direkt ett uppsving i betygen…

Jag såg de här engelskaböckerna som ingår i Hermods språkkurs för årskurs ett på gymnasiet som skrevs och publiceras 1968. Ett stort leende spred sig.

För ett litet tag sen så tog min engelska-sju-kurs slut och jag var faktiskt fylld med ganska mycket vemod. Jag har haft samma engelskalärare de tre senaste åren på gymnasiet och hon är riktigt duktig. Min vän och jag kände samma sak och bestämde oss för att köpa choklad och blommor till denna lärare som vi hängt med i tre år. Det var en fin stund vi fick.

Engelskan och engelskaläraren är inte det/den enda jag känner samma sak för. Jag tar studenten om två veckor och alla kurser börjar ta slut. De har blivit dags att säga hejdå till skolan och lärare. Om det är något jag avundas de andra i gruppen (förutom Vendela) är att de fortfarande har skolan att “se fram emot”. De kanske inte känner att det är något att se fram emot men när man är på väg att ta studenten och inte vet vad som ska hända, när man inte är säker på att man faktiskt kommer in på det man har sökt, så blir det en väldigt konstig känsla. Det har blivit rutin att gå till skolan, en rutin som kanske försvinner nu.

Trots att jag har sökt till diverse högskolor och universitet så känner det ändå ganska att veta att om jag i juli/augusti känner att jag ändå inte vill plugga just nu så kan jag bestämma mig för att jobba istället. Jag tycker det är väldigt tråkigt att kanske inte ha kvar rutinen man haft i 13 år, och det är tråkigt att säga hejdå till vissa lärare man lärt sig mycket av och haft väldigt roligt med, men det ska också bli skönt att faktiskt få bestämma över sin egna vardag och sitt egna liv lite mer.

Så mycket kan man tänka på när man hittar några engelskaböcker på en hylla tydligen.

Varför valde jag den här gubben när jag skulle skriva om de sista veckorna (innan sommarlovet) i skolan? Jag minns ärligt talat inte. Jag kanske hade en jättebra och uttänkt anledning men nu är det bara blankt. Det kan ha hänt att jag bara valde den för att den såg kul ut. Vi lär aldrig få veta. Men vem bryr sig?

Oh, där har vi en koppling! Inte den jag hade tänkt mig från början (tror jag) men icke desto mindre en koppling. ”Vem bryr sig?” Så kan det ju faktiskt kännas under de sista, sega veckorna innan sommarlovet börjar. Betyg? Vad är det, liksom? Man har slitit hela året för att få den där bokstaven på ett papper men när de avgörande ögonblicken faktiskt kommer så är man för slutkörd för att bry sig. Okej, jag ska väl inte tala för alla här. Egentligen inte ens för mig själv faktiskt, för jag är inte riktigt sådan. Slutkörd kanske, men än så länge har jag i alla fall inte blivit smittad av ”vembryrsigsyndromet”. Men jag vet att många andra har blivit det. Vissa har i princip redan låtit sommarlovet börja.

För att gå tillbaka till dagens föremål (som egentligen inte alls har med temat att göra, men vem bryr sig?) så är det en docka med en kropp av 14st löstagbara ringar som man kan sätta på i vilken ordning man vill. Ringarna är visserligen olika stora så det kanske skulle se lite konstigt ut ifall man gjorde det, men det går i alla fall att göra om man skulle vilja. Sen har den ett ansikte (som dockar brukar ha) samt en vidbrättad hatt. Den är sammanlagt 235mm hög (men är det verkligen någon som… wait for it… bryr sig?) och skänktes till museet av ingen mindre än Roger Alderstrand himself. Han från Eskilstunahemmet som har ägt ca 70% av alla dse föremål jag har skrivit om hittills. Okej, det kanske var en liten överdrift. Men vem bryr sig?

P.S. Glöm inte bort att det är bra och viktigt att bry sig! Om ganska väldigt många saker faktiskt! Fast betyg och hur höga dockor är kan man välja om man ska bry sig om eller inte.

Jag har ingen aning om vem Elsa Rosén var men förmodligen förknippade inte hon sin samling av julpynt med regn. Julpyntet som är tillverkat 1960 är inget speciellt i sig utan det är bara helt vanligt trevligt julpynt. Trevligt julpynt som jag i min negativa världsbild direkt förknippar med otrevligt regn. Låt mig bena ut det. Julpynt har man på julen och på julen har det under de senaste åren beklagligt nog regnat här i Nyköpingstrakterna. Jag är medveten om att det är värre i både England och USA med den saken (vi har ju i alla fall snö i Sverige ibland) men jag har aldrig varit mycket för ”tänk på alla andra som har det värre” moralen. Jag menar är det skit med något så bör man ju få utrycka sig om saken! Inte allra minst för att skaka av sig irritationen. Till exempel. Hur kul är det för pappa att plocka ut tomtedräkten bara för att en timme senare vara tvungen att stå och torka den med hårfön eftersom det ösregnade?

Nej! Tänker det fortsätta regna på julafton så får man åtminstone sätta regnkappa på jultomten!

Drip, drop, drip, drop, drip, drop… Regnet strilar ner för fönsterrutan. Studsar mot taket och fönsterblecket. Där innanför sitter jag, i fönstersmygen. Lutad mot en hög av kuddar och med en bok i handen. En kopp rykande hett te står bredvid mig på fönsterbrädet.

Många ord börjar visst med fönster…

Jag är en sådan där människa som tycker om regn. För det mesta i alla fall. Kanske inte de gånger när det krävs att man ska gå hem från bussen eller packa ner ett tält i det. Jag älskar att sitta inomhus, läsa och dricka te medan regnet smattrar mot (fönster!)rutan, men även att springa ut, bli blöt ända in på skinnet och få vått gräs mellan tårna. Fast bok- och tebiten är nog nästan allra bäst. Faktiskt. Tänk er bara. En bok som tar er till andra världar. Ingefärste i en stor tekopp. Kanske en kopp som tillverkades av Arabia och en gång i tiden tillhörde en familj i Eskilstuna? Kanske tillhörde den till och med samma Ingrid Alderstrand som en gång ägde koppen här på bilden? Vem vet? Vårt hem består ju praktiskt taget av loppisfynd.

Sen, när regnet slutar falla och solen tittar fram bakom molnen igen. Då lägger jag ifrån mig boken, lämnar den 60 mm höga urdruckna tekoppen på diskbänken och går ut för att insupa den där alldeles egna ”efterregnetkänslan” som ligger som ett svalt duntäcke över naturen.

Precis som i verkligheten innehåller film- och tv-serievärlden både sol och regn. Här kommer 10 filmer/tv-serier med regniga scener som jag älskar, utan inbördes ordning.

Forrest Gump, 1994 

How I Met Your Mother, Come on, säsong 1 avsnitt 22, 2006

The Shawshank Redemption (Nycklen till frihet.) 1994

The Notebook. 2004

The Truman Show 1998

Up 2009

Scrubs, "My Nickname" säsong 1 avsnitt 10, 2001

La Vita e Bella (Livet är underbart) 1997

Singin’ In The Rain, 1952

Okej jag ljög. Det är 9 filmer/tv-serier med regniga scener som jag älskar. Jag har inte sett Singin’ In The Rain men filmen kändes som ett måste på en lista över regn i populärkulturen. Gemensamt för de flesta av dessa scener är att de innehåller paraplyer. På museet hittade jag ett gäng paraplyer i olika stilar och från olika tidsperioder. Ett av paraplyna stack dock ut. Tyget var borta och kvar var bara pinnen. Paraplykäppen är av trä och är hopfällbar. Den tillverkades redan 1880 och har skänkts till museet av Thorborg Wahlberg från Malmköping.

Regn är mysväder. Jag sätter mig nästan aldrig och läser som jag egentligen vill när det regnar. Det blir oftast så att jag bara fortsätter med det jag gör och tittar ut lite då och då.

Jag tycker om regn om jag sitter inomhus. Jag ogillar att bli blöt trots att jag vet att jag komma hem och byta kläder eller att jag inte smälter, men känslan att vara blöt är hemskt. Men ja, jag tycker om regn om jag får sitta inomhus.

Är jag mot förmodan utomhus i regn så är jag inte direkt klädd efter väder. Jag har på mig mina vanliga skor och mina vanliga kläder. Jag har en regnjacka men det är sällan jag bär med mig den bara för att det kanske kommer regn. Jag måste veta att det ska regna för att jag ska vilja använda utrymme i min ryggsäck åt den.

Vad bör jag ha på mig då? Regnkläder är väl det tydliga svaret. Om man inte är punk.

Jag är inte punk egentligen. Jag har ett slackeryttre och mitt hjärta är en blandning av några matskedar indie och pop, någon matsked punk och hårdrock och någon tesked folk.  Det finns ingen klarhet. Jag är inte 100% punk. Trots att jag önskar det lite grann.

Men om jag vore lite punkigare så hade jag nog snörat på mig ett par Dr Martins i vått och torrt. Just detta par är inte ultimat i regn dock eftersom de är naturligt slitna då de använts och har spikhål i båda sulorna.

Kanske är det lite punk att inte bry sig om man blir blöt om strumporna. Jag är inte tillräckligt punk för det. Jag hatar blöta strumpor. 

Egentligen så är ju precis allt föräldrarnas fel. Eller det kanske är fel att säga fel, men allt som har hänt dig, händer dig och allt som någonsin kommer att hända dig är ju i alla fall på grund av att dina föräldrar bestämde sig för att skaffa dig för X antal år sedan.

När jag skrev det där så slog det mig att jag inte har någon som helst aning om vilken medelåldern på de som tar sig tid att läsa mina inlägg är. Ännu mindre vilka de är. Eller ”ni” borde jag kanske säga. Lämna gärna en liten kommentar där ni berättar hur gamla ni är (och självklart även era förnamn, efternamn, personnummer, adresser, telefonnummer, en 12 sidors uppsats om vad ni tycker om mina texter, namn på eventuella husdjur samt ett exakt antal hårstrån på era huvuden). Nej, men seriöst. Det skulle vara intressant att få veta.

Åter till ämnet. Allt är alltså dina föräldrars fel (eller något i den stilen). Och det går tillbaka ända till den allra första celldelningen som någonsin ägde rum på den här planeten. Eller ända tillbaka till Big Bang, om vi ska vara ännu petigare. Ganska mäktigt egentligen. Och allt det har lett fram till att ni just nu sitter vid era datorer och läser om ett fotoalbum som ni bara har sett en bild av och som jag hittills inte har skrivit en rad om. Så det ska jag göra nu.

Nu är det så att jag fick tag på informationen om albumet först efter att jag hade tittat igenom det så jag är inte säker på ifall Märta och Gunhild Drake finns med på bild i albumet, men det var i alla fall de som lämnade in det till muséets arkiv. (Lång mening, förlåt.) Det är i alla fall fyllt av porträttbilder från vad som ser ut att vara sent 1800-tal. Albumet är inbundet i grönt läder med mönster i guld, har ett mässings(?)spänne som håller ihop det och är, i alla fall enligt mig, ruskigt snyggt.

För övrigt har jag lyckats konstatera att även kläder och frisyrer i största allmänhet var snyggare runt det förra sekelskiftet. Okej, glöm bort det där med frisyrerna när ni tittar på bilden av Dr. Rogberg, han är undantaget som bekräftar regeln. Sorry, doktorn. Jag är säker på att du är (läs var) en extremt sympatisk person. Fast du ser ut som en sådan förälder vars fel allting skulle vara om du var med i ett kostymdrama som utspelade sig på 1800/1900-talet.

Det kanske låter hårt, men mycket är föräldrarnas fel. Jag är inte förälder så jag är inte säker att man som förälder, trots att man älskar sitt barn, förstår hur mycket man utsätter sitt barn för under tiden som de lever med en och nog antagligen efter det också.

Jag har flera vänner som har goda relationer till sina föräldrar, något som är väldigt fint att se. Men sen har jag flera vänskaper där vi under slötid på lektioner lyckats komma in på ämnet föräldrar där det visat sig att flera av våra föräldrar har seriösa problem som alkohol, andra psykiska problem, eller helt enkelt inte ens vill vara föräldrar. Tur nog har jag föräldrar som vill vara mina föräldrar, men ibland kan det ärligt kännas lite som att det inte är så när man inte får den respekt som jag har förtjänat.

Jag har haft flickvän i snart fem månader, säker fem månader när det här publiceras, och det har inte varit ett enda problem från någon av mina föräldrar. I alla fall inte som de har sagt. När det däremot kommer till könsidentitet så har det inte varit samma respekt och lika problemfritt. De har varken ändrat pronomen eller namn, något som blir svårt att hantera när de vet att de använder fel namn och pronomen.

Jag har fullt översende när folk har svårt i början att ställa om sig då jag inte passerar. Flera av mina bekantskaper, till exempel de (flesta) fina kollegor och vänner jag fått genom arbetet på den här bloggen, vet inte ens om att min könsidentitet inte stämmer med hur jag passerar eller hur jag introducerar mig i vissa situationer och då ser jag inte alls en anledning till att se det som fel, de vet egentligen inte bättre. Men när det kommer till föräldrar, personer som sägs ska älska en och respektera en, som vet att hur det ligger till och fortfarande inte lyckas ändra sig eller ens försöka, då gör det ont att bli dödnamnad.

Nu blev det lite “off-track” men i det stora hela så försökte jag få fram poängen att det kan vara och är föräldrarnas fel att många jobbiga moment finns i hemmet och inte utanför. Det känns nog olustigt för vem som helst att komma hem till föräldrar som gör saker och ting de är fullt medvetna om att du ogillar eller tar illa upp av. En lättare variant att identifiera sig med kan vara fobier då det inte är helt ovanligt att det görs “narr” av min spindelfobi hemma av pappa. Något som är roligt för honom och kompani, men blir ett extremt jobbigt moment för mig som jag inte ser det minsta roliga i.

Kanske skulle föräldrar, oavsett troende eller inte, behöva se till barnens bön lite oftare. Vill de verkligen att barn, stora som små, känner sig tvungna att vända sig till en bön att Gud eller vem man nu tror på, ska beskydda istället för att komma till mamma och pappa?

 

”Jag äger en Fader, så mäktig och rik, Att ingen på jorden är honom lik; Ty konungars konung och herre han är, Dock mig, lilla barn han ju håller så kär.” Så inleds sången Jag är barn till en kung i boken Ungdomstjärnan med andliga sånger för ungdom och barn. Fatta vilken press att växa upp med Gud som pappa! Jesus måste ha haft mycket prestationsångest. Hans pappa var liksom inte konung utan han var konungarnas konung.

Med släkten full av lärare blir jag ofta igenkänd på grund av mitt efternamn, ibland kan det vara irriterande att alltid refereras till som ”dotter till X”, ”brosdotter till X”, ”barnbarn till X” osv. Men jag inser ju såklart att någon som haft det mycket värre än mig är Jesus. Han måste ju alltid ha blivit satt i relation till sin pappa . ”Jesus Guds son”.

Boken är tryckt av Centraltryckeriet i Stockholm 1905 och är den fjärde upplagan. Sångerna är samlade av Conrad och förlaget heter Ungdomsstjärnas förlag.

Man tycker ju att det borde ha sina fördelar att vara son till Gud men i slutändan får man ändå säga att Jesus drog en nitlott. Jag hade blivit riktigt förbannad på min pappa om han hade bestämt att jag var tvungen att dö på grund av grejer som andra människor gjort. Skulle Jesus sista tanke kunna vara ” Allt är föräldrarnas fel”?

Många äldre klagar på dagens ungdomar, hur stökiga och bråkiga och ouppfostrade de är, förr var ungdomar mycket artigare och snälla.

Samtidigt som de äldre klagar på de yngre så klagar unga ibland på att det är föräldrarnas fel. Hade föräldrarna uppfostrat en annorlunda så hade man inte blivit på det sättet som man blev. Föräldrarna hade kunnat lära sina barn på ett annat sätt så att de hade fått en annan personlighet. Men jag tror att det varken är ungdomarna eller föräldrarna som är problemet, det som spelar roll är ju såklart barnet själv och föräldrarnas uppfostran, men också miljön som barnet får leva i, vilka kretsar man umgås med och så. Det är de sakerna tillsammans som leder till vilken person man blir.

Jag tyckte att den här lilla boken passade bra in på temat då den säger hur man ska göra och leva.

Det är en gammal bok där det står böner i, boken heter "Then Helige Andes Register".