Sportlov är fint, det gillar jag. Men sport i sig själv har jag aldrig riktigt greppat.

Det finns nog många som har traumatiska minnen från när de var små och hade idrott i skolan. Det fanns inget mer pinsamt än att bli vald sist i någon sport, framför hela klassen. Förevigt skulle man ha stämpeln som ”den som alltid blir vald sist”. Det måste ju ärra en för resten av ens liv.

Det är inte bara att sport är något som kan göra en emotionellt förstörd, det är också i allmänhet rätt tråkigt. Liksom varför skulle jag egentligen bry mig om hur det går för någon som sparkar en boll på andra sidan jorden? Grejen är också såhär, jag gillar själv att spela lite fotboll eller springa lite. Det är bara tävlingsgrejen som suger.  Det gör ju hela sportandet bara mer jobbigt.

Nu borde jag inte sitta här och rata något helt och hållet som egentligen är okej bara för att jag är dålig på det.

Nej, tacka vet jag dans! Att dansa lite gör en alltid glad, och man får faktiskt dansa precis som man vill. Finns inga dumma, krångliga regler. För det finns ju så sjukt många olika stilar, och de har funnits så länge som människan har gått på sina två ben.

Så, varför inte ta på sig ett par glittriga skor (som dessa) och någon snygg klänning och skaka loss till sin favoritlåt? Jag lovar, det är mycket skojigare än någon besvärlig sport.

habe gerade vom youthhood blogg erfehren. Super Sache! Ich wunsche Euch weiterhin viel Sapss, viele neue  Entdeckungen und vor allem viele Leser fuer Euren blog

Lg
Susanne

"Det funkar ju inte! Jag menar, du kommer aldrig att hitta något. Tänk dig ifall ett bibliotek skulle ha det såhär, hur skulle folk då hitta sina böcker? Ordning och reda ska det vara!"

Tänk dig själv, vi människor och djur delar alltid in allting I olika kategorier. Vi har alltid gjort det, förmodligen kommer det fortsätta enda tills ragnarök kommer och besöker oss igen. Vi delar upp små prylar, stora prylar, i bokstavsordning, storleksordning, rang, klädsel, arbete, genré.

Listan kan bli lång.

En kategorisering förenklar det mesta, men det kan gå för långt, om du börjar att kategorisera efter dina fördomar. Min erfarenhet är i alla fall att människor kikar på en person idag och ögnar lite snabbt på klädseln, sättet individen rör på sig och det märkbara utseendet. Efter det kommer det en fördom huruvida om personen är moderiktigt klädd. Om han/hon är vegan, hårdrockare, emo, brat osv. När iaktagandet är över slår tankefasen igång och personen tänker efter om den iögonfallande har rätt struktur och textur.

Genom alla tider har en generalisering och uppdelning av människor skett. Det hänger i stora svängar ihop med det "moderiktiga". Det lite pinsamma med modet är att alla i stortsett ser likadana ut. Du går runt och ser att de andra har hatten på sned och tänker "oj, är det så det ska vara", helt plötsligt är din hatt också tiltad.

Det är inte bara i vardagslivet vi ser den här segregationen. I nästan alla sporter och länder har du antingen en bestämd färg du använder eller en speciell dräkt, t ex Sveriges folkdräkt.

Uppdelningen är inte ny på något sätt.  Aristoteles var en av de största att influera folk att dela in saker I kategorier. Hela hans filosofi gick ut på att "ordna upp" tillvaron. Kategoriseringen, nyansering och indelning i största allmänhet är en förutsättning för att vi ska hitta saker, t ex I ett bibliotek. Men tänk på att personerna du ser med ett visst utseende eller kroppsspråk kan vara unika och mer speciella än fördomarna du håller kärt!

Veckans tema är ju mode, och min tanke med detta är att jämföra 1960-talets badmode med dagens. Till min hjälp har jag använt -Damernas Värld nr 23 Juni 1962. I den här tidningen fanns det en såkallad "baddräkts special", och något av det första jag la märket till var att det nämligen var mest baddräkter, bara en bikini och den såg mest ut som dagens hotpants och sport BH. En annan sak med baddräkterna på 60-talet var att de allra flesta var höga upptill och u-ringade baktill, tillskillnad till de som finns nu. Av bilderna att döma var även badmössa något som var väldigt inne att ha på sig när man badade.

Som det syns på bilden var de flesta baddräkter väldigt färgglada och innehöll mycket mönster. Men vad skulle då en sån här urtjusig baddräkt kosta? Jo, tidningen i sig kostade 95 öre och baddräkterna i den mellan 40-100 kronor, så om vi säger att tidningen kostade 25 kronor i nuläget skulle alltså en baddräkt kosta mellan 1000 och 2500 kronor. Jag är visserligen ingen hejare på att bedöma pris, men 1000 kronor låter mycket för en baddräkt, vilket betyder att detta var verkligen riktigt hett mode på 1960-talet.
 
Förr i tiden tror jag att det som visades på modevisningar och Catwalk ofta var det som användes på stranden till exempel. Men nu är det ofta så att de kläder som visas upp på Catwalken är så bisarra, att ingen normal människa förmodligen skulle använda dem i verkliga livet.
 
Och som en liten slutnotis: modet kommer alltid tillbaka! och visst stämmer det, jag var nämligen inne och kollade runt på 2008 års mode och fick upp bilder som var väldigt lika de som var 60-talets mode.

Max af Klercker

Jag har funnits så länge att jag inte ens orkar tänka på det. Jag prydde din pappas pappas huvud, kanske din farmors också. Jag fanns på din farmors föräldrars huvuden, jag satt antagligen på sne på deras idolers hjässor. Inte för att skryta, men jag har varit på vartenda tidningsomslag i hela världen, från franska Vogue till Östgötakorrespondenten, på amerikanska Elle och kinesiska Harpers Bazaar. Jag har varit i vartenda litet land i detta universum, jag har spenderat tid i varje huvudstad och obskyr liten håla som finns, till och med Katrineholm!

På 30-talet så var jag med i "Les Jardins des Modes" en gång, eller flera. Men då såg jag ut så här. Jag var rutig med svart flor. Kanske inte en av mina mest moderiktiga stunder, men det finns lite charm i att titta tillbaka såhär. Rutig i konstiga färger, med ett svart flor över hela ansiktet.

På 50-talet var jag stor med olika blommor. Jag älskade det! Här i brittiska Vouge 1959:

På tidigt 60-tal så klädde jag varenda flygvärdinna med stil. Jag var oftast svart eller brun, och satt lite käckt på huvudet sådär.  I en annons för resväskor i Harpers Bazaar såg jag ut så här:

I Vouge 1974 var det ett helt modereportage om lilla mig. Det här är min absoluta favoritbild från tidningen. Ljuvlig och blekrosa, lite luddig. Ack, den gamla goda tiden:

Men nu, goda vänner, kom ihåg:

Älska hatten, för den älskar dig.

Klara Lindvall

Tänk dig en film med en kvinna som åker i en bil längst landsvägen, ensam. Hon har på sig en rödprickig scarf som sitter lindad runt hennes huvud så som jag brukade ha när jag var liten då jag och mina kompisar målade ägg och lekte påskkärringar. Scarfen sitter endast fast med ett par hårnålar och med hjälp av hennes gigantiska solglasögon som nästan täcker hela ansiktet.

Hon kör in emot staden, stannar och kliver in i närmsta klädesbutik. Nu har hon tagit av sig glasögonen och scarfen så man lägger lätt märke till hennes väl markerade ögonlock som hon tidigare på dagen målat med eye-liner. Hennes mörkblonda hår faller sakta ner över axlarna och det är långt och med en lätt böj i slutet av topparna. När hon kommer in möts hon av butiksbiträdet som har kort men mycket intensiv volym i sitt hår, hon har en rutig kjol som går upp över höftbenen och slutar strax innan knäskålarna, kjolen hålls upp utav ett stort midjebälte. Hon rättar till sin polotröja i kragen och säger en vardaglig fras som "Hej, kan jag hjälpa dig?".

Kvinnan med scarfen går sakta och tyst runt i butiken, folket i butiken tittar på henne med stora ögon, de känner igen henne, men varifrån? Kvinnan sneglar försynt på Rea-bordet, hon tar upp en stråhatt med en stor vit blomma på, går till spegeln, vänder sig om i olika vinklar, tar av sig hatten och lägger tillbaka den.

Hon letar runt med ögonen och fastnar på en brun/röd manchesterkavaj som hänger lätt undangömt, hon tar ner den och provar, väljer samma vinklar som förut, för hon vet vilken vinkel hon ser bäst ut. Expediten kommer och ger komplimanger för kvinnans kroppsform och hur bra hon ser ut i kavajen, de går tillbaka till kassan och kvinnan lägger upp jackan vid disken, plockar upp sin plånbok och tar ut två stora sedlar, tar emot pappkassen, nickar och med ett leende försvinner hon ut ifrån affären, sätter sig i bilen, tar på sig scarfen och glasögonen och försvinner.

Matilda Thorén

Jag bläddrar i en gammal Vogue från 1964, då min mormor var i tolvårsåldern. Det är förvånande hur allt kan vara så likt sig, men ändå så annorlunda. Jag ser blygsamma reklamer för tex. parfym och nagellack. Och jag kan se framför mig hur kvinnor med glasögon stora som projektordukar sitter och bläddrar igenom tidningen och verkligen suger i sig all modeinformation. Medan vi ungdomar idag köper tidningarna kanske bara för att läsa en enda artikel. Eller för att våran favoritkändis pryder omslaget, eller bara för att bläddra igenom den, mest för att vi inte har något annat att göra.

Jag fastnar för en reklam för Ban Lon klänningar, det är ett uppslag med sex unga kvinnor i styva pappersliknande klänningar med noll urringning och färgglada plastsmycken. De glänser med sina extrema hårvolymer vilket faktiskt imponerar mig lite, man undrar ju lite över hur de fick till sina frillor. Och utstyrslarna tilltalar mig på ett annat sätt också, för det var väll bara två-tre år sedan man gärna klädde sig i stora plastiga örhängen och armband i glada pastellfärger?

En sak som är säker är att synen får mig att tänka på 60tal direkt.

Dominique Sternberg

"Det var bättre förr" är en fras man fått höra ofta. Men stämmer det? Jag tror det kan stämma till en viss del. Jag menar, det känns inte som att kvinnor förr hade lika stor press på sig att ha värsta fotomodellskroppen, inte massa helt sjukt smala ideal att följa efter som idag.

Det var vad jag trodde innan jag läste några Vogue från 60- och 70-talet. Då rodde inte nya jätteskumma "bli smal på en vecka" - dieter utan hel- eller halvkropssstrumpor som man hade under sina kläder, så kallade "wondersuits". Av dessa skulle man få smalare midja, långa slanka ben och snyggare figur. Obekvämt är den första tanken som slår mig.

Själva grejen att ha en lite mer exklusiv våtdräkt stramandes runt mina inälvor känns inte så superlockande. Plus att våtdräkten gör en smalare utan bara ger en illusion av slankhet. Tänk då om man skulle hamna i en lite mer intim situation så att säga och ha den där under sina kläder. Pinsamt.

Det var nog inte bättre förr...

Emma Vestberg