"Den som himlens väg ej klandrat
men i stillhet strött sitt kall
fruktat gud och vredligt vandrat
Han till himlen komma skall
efter mödor kval och strid
väntar oss en salig frid
hos vår gud till evig tid"

Bilden ovan är en begravningsdikt från 1884.

    Den begravningsdikten ovan är enligt en typisk dikt ifrån den tiden. Den är otroligt speglad av den svenska kyrkan som nästan var som en stat. Sådana dikter tilltalar inte mig direkt. Det betyder ingenting mer än att man önskar att personen levt ett gott liv. Har den gjort det kommer personen frossa i överflöd. Blah säger jag.

    Det finns tusentals dikter men dikter som tilltalar just mig är antingen dikter som är sjukt djupa där personen verkligen vill uttrycka något. Inget skit du hör på radion vill säga. Eller så finns de texter som är sjukt provocerande som visar hur kapitalet har format våra liv. Jag tänkte därför avsluta med ett av Sveriges egentligen mest radikala band, Knutna nävar. Här är ett par utdrag ur "Greppet hårdnar."

Ett människoliv är bara skrot och skal,
när räknat ut i tusental.
Då finns ej individ och mänska till,
då är man endast en soldat,
i tjänst hos robotguden Stat.
Får lära sig att gå i takt och drill;
och sedan - såsom stympad eller lik - bli kallad Statistik.

Ett människoöde! Ansvarsfullt men mitt,
med rätt och plikt att växa fritt
och värna eget land och egen härd,
men aldrig slåss för makt och guld
och öva våld för våldets skull.
Den ena människan är den andra värd.
Ty gränsen går ej mellan ras och blod,
men mellan ond och god.

Så här skrev Gwendolen Fleetwood i tidningen Trotsallt (1941) och det råder inga tvivel om att denna dam var en riktig poesinörd. När jag letade i Sörmlands museums arkiv så fann jag flera tjocka häften med dikter som hon gjort. Just denna dikt är som sagt skriven år 1941, under förintelsen. Det framgår tydligt i dikten att hon hade en negativ syn på det som skedde.

Poesi är för många väldigt svårt, om inte helt ointressant. Men jag ska utmana mig själv och handlöst slänga mig in i poesins vilda värld. Varsågoda och ta del av mitt verk:

Endast för en stund

Ur "Befriaren Döden"

Vårt lif på jorden är så kort,
likt blomman snart vi vissna bort.
Vårt öga sluts av dödens hand,
vår själ förs till ett bättre land.

O, rädes du för denna död,
som dock befriar dig från sorg & nöd.
Och fören dig från tåredalen,
upp till Gud i höjdesalen.

O, denna död är ljuf & blid,
som slutar denna prövotid.
Och öppnar dörren till den härlighet,
som du, o Gud, beredt af evighet.

Detta är tre av sex stycken verser ur en dikt som är skriven av Gwendolen Fleetwood som levde mellan 1888 och 1977. Dikten är skriven 7 och 8 juli 1905 och fanns i en bok som innehöll flera av hennes opublicerade verk. Poesi är ju ett uttryckssätt som människan använt av sig sen en väldigt lång tid tillbaka, både skriftligt och via sång.

För egentligen är ju sångtexter också en sorts poesi, eller det är ju självklart beroende på vilken låttext man väljer. Jag tänker på en underbar tonsättare och låtskrivare vid namn Lars Winnerbäck som ofta ger sina låttexter ett poetiskt inslag. Här under är ett citat ur andra versen ur låten "Dom tomma stegen".  Som av en händelse också handlar om död.

Jag såg en man ligga och dö på en bänk en natt,

det var inte mycket att göra.

Hans vän sa: Jesus tar hand om dig nu,

men han kunde varken se eller höra.

Månen blänkte i fjärden,

nordens renaste vatten.

Man la en filt över kroppen,

sen gick vi sakta hemåt i natten.

Åter till poesin, ja... som av alla sorters konst finns det ju både bra och dåliga former. Men vad folk ändå säger om poesi kommer jag alltid att tycka att det är ett väldigt fint sätt att uttrycka sig på, även om just jag har väldigt svårt att själv skriva poesi. Och som avslutning på detta blogginlägg så hade jag tänkt skriva det sista stycket i Gwendolens dikt om döden.

När så ditt timglas rinner ut,
och nådetiden lider mot sitt slut.
Så frukta icke, utan gläds & vet,
att du går in uti Guds salighet.

Jag är ingen person som brukar läsa poesi och tror egentligen inte på Gud på något sätt. Men ändå tycker jag att den här dikten är väldigt fin.


Max af Klercker

Spöken.

Vem är det i natten som dunkar,

vem är det som i gångarna går?
Det är blott ditt eget hjärta,

som bultar och dunkar och slår.

Denna lilla dikt är skriven av Hugo Tigerschiöld och hittad i boken "Dikter 1900-1925".

Ja, poesi. Kärlek, böljande hav, blomstrande ängar och allt sånt fint är vad jag alltid har förknippat med poesi. Så jag blev lite förvånad över att hitta en dikt om spöken, eller jag tror den handlar om spöken? Alla dessa metaforer och underförstådda meningar är förvirrande.

Det är nog lite det som är grejen med poesi. Det kan tolkas på många olika sätt, det beror alldeles på vad personen som läser dikten har för tankar och synsätt om saker och ting.

Emma Vestberg

Kan inte någon berätta det för mig för jag har verkligen ingen aning om vad det är. Eller så kan det ju vara för att jag har gett blanka fan i att bry mig om vad det är. Jag tror säkert att det är jättevackert så som folk säger om det.

En fin låt som poesi, en text som betyder något för folk, som berör en. Här sitter jag nu och gnuggar mina hjärnceller som inte finns för att tänka ut vad poesi är, det går verkligen inte. Jag är ju lite nyfiken på det, en kille som skrivit en bok som heter "Samlade dikter" heter K. A Nicander, han var en känd diktsamlare i Sörmland som skrev entusiastiska texter.

Det finns inte så mycket att säga mer än att det här inte är mitt bästa ämne, hela helgen har jag grubblat över vad det kan vara för någonting, poesi hit och poesi dit, jag har aldrig varit riktigt bra på att skriva dikter heller, jag minns nog allt i 3an när man skulle hitta på en dikt som skulle rimma och jag kommer ihåg att pannkaka och katt inte rimmade så bra.

Rosor är röda, violer är blå

Smultron är söta, du är lika så.


Matilda Thorén

Trötthet.

Nu är det slut!

Ljuset har slocknat,

spelet är slut.

Nu må du vända åter

till kyla och natt.

Ingen behöver dig mer,

sen slocknad sin tanke och natt.

Livet vill kraft.

Kraft är dess källa.

Ur kraften blott framgång,

hoppfullhet välla.

I trötthet bor döden.

Förintelsens tecken

står skrivet på pannan.

Den fläcken, den fläcken,

den plånas ej ut.

Den finns där beständigt,

sitt fäste den har

uti själen, -invändigt.

Slut ögat och dröm,

om allting som farit,

Stäng själen och glöm,

glöm allting som varit.

Nu är det svunnet,

nu är det slut.

Ljuset är utbrunnet.....

Spelet är ut!

En dikt av en sjukt diktglad brud som hette Gwendolen Fleetwood, 1888-1977.

Faktiskt, så har dikter alltid rört mig på ett speciellt sätt. Kanske inte de simplaste kärleksdikterna, men på något sätt så går ett budskap i form av en dikt snabbare in i hjärtat på mig än vad en helt vanlig text gör. Och nu tänker faktiskt ni läsare nått i typ med "haha, vilken blödig brud", men tänk efter: vad lyssnar du på för musik tillexempel? De flesta låttexter är en typ av en dikt. Lite budskap och lite rim osv.