Under vårat senaste möte då vi bestämmer teman så bestämde vi just det här; mina laster. Det tog mig nog ca så där 2 millisekunder för mig att veta exakt vad jag skulle skriva om. Lakrits. Jag hade ätit upp min sista lakrits bit på vägen dit, och jag äter lakrits nu.

Godis överlag är en av mina laster, godis är ju så fantastiskt gott, men det är just lakrits som är mitt favoritgodis. Alla typer av lakrits. Sötlakrits är det jag gillar minst, det blir för sött efter ett tag. Det blir som att proppa i sig för mycket choklad, det blir för mycket efter tag och man behöver andas.

Om man träffar eller ser mig på stan så finns det en stor chans att jag 1. äter lakrits. 2. har ätit lakrits precis innan. 3. kommer äta lakrits snart efter. 4. Som är det troligaste av alla, jag är ätit lakrits, äter lakrits, och kommer äta lakrits. Jag har antagligen lakrits i fickan också. Det låter mer än vad det faktiskt är dock.

När jag tänker på lakrits sp tänker jag direkt på godis överlag, och ofta så tar det mig till chokladpengar. Och var är det alla har sina pengar? I kistor så klart, vem gör inte liksom. Kistan på bilden är från Vagnhärad och är gjord av ek. Den har järnband på sig också. Och det står faktiskt inte så mycket mer om den än så. Inget tillverknings år eller liknande, vilket är synd eftersom sånt är ganska coolt att veta.

Nu ska jag i alla fall luta mig tillbaka och äta min sista bit av lakrits så hörs vi snart igen!

När jag ska fylla i enkäter för hälsoundersökningar sneglar jag genast på pappret för att se om det finns en ruta som handlar om ”Te beroende”, lyckligtvis har jag inte stött på den än. 

Min dag börjar med att alarmet på mobilen ringer, jag släpar mig upp ur sängen och sätter på vattenkokaren. Till frukosten dricker jag en stor kopp te (8 dl), sen cyklar jag till skolan. Efter en lång skoldag behöver jag självklart mellis med en stor kopp te till. När mellanmålet är slut behöver jag givetvis mer te för att kunna dricka te medan jag pluggar. Sen har jag ett möte eller tränar och efter det är det slötid framför en serie med en stor kopp te i handen. En vanlig dag dricker jag alltså minst 3,2 liter te och då ska vi inte ens prata om helgen.

Koppen på bilden är gjord av Arabia i Finland. Den tillhör samlingen Eskilstunahemmet och har använts av Ingrid Alderstrand, kanske en lika stor teälskare som jag. Den skänktes sedan till museet 1983 av Roger Alderstrand.

Det är ju inte den tyngsta lasten så för tillfället omfamnar jag mitt beroende.

Just nu ligger jag i min säng och skriver. Faktum är att jag sitter i min säng ganska ofta. Eller halvligger kanske egentligen är mer korrekt att säga. I vilket fall som helst så sitter/halvligger jag här bl.a. när jag läser, gör läxor, kollar på tv-serier och spelar Nintendo DS. Ibland spelar jag till och med trumpet i sängen, eller försöker åtminstone.

Det är väl egentligen inte speciellt bra för ryggen, så varför gör jag det då? Tja, den enkla anledningen är väl antagligen att mitt skrivbord alltid är belamrat med en stor hög med saker. Det blir liksom lite svårt att sitta där och göra läxor om man, som jag, inte tycker särskilt mycket om att städa. Att jag dessutom tycker att min säng är väldigt skön hjälper ju inte direkt…

Jag vet dessutom att det inte heller skulle hjälpa om jag hade en säng som den här stora mahognysängen från 1840-talet. Den är 180cm bred och har snidade ornament och en ställning för att hänga en sänghimmel på. Vem skulle inte vilja ligga kvar i den hela dagen?

Sängen stod tidigare på Åkers Styckebruk och lämnades in till muséets samlingar redan 1916 av Gustaf Adolf och Jeanne Nyblaeus. Från början tillhörde den dock grevinnan Augusta Posse (född Hägerflycht) från Trosa. Hon levde mellan 1815-1911. Hon ägde bl.a. Åkers Styckebruk och Näsby slott som hon ärvde av sin första man, Ludvig Berg. Efter att han dog 1881 gifte hon sig två gånger till, första gången med greven Arvid Posse och andra gången med en brittisk legionssekreterare vid namn Audley Gosling. Förutom det här har jag inte hittat mycket annan information om henne. Jag har till exempel inte lyckats ta reda på om hon tyckte om att sitta i sin säng. Fast med en sådan cool säng tror jag nästan att hon gjorde det.

-Har du sett tuttarna? Tjejer ska ha former alltså! Men jag gillar inte feta tjejer.

-Det ÄR viktigt med utseende. Faktiskt. Man skulle ju aldrig vara tillsammans med någon som var ful.

-Jag tycker att blonda killar är snygga. Men bara om dom är långa och smala.

-Dom som har tandställning är ju lite nördiga faktiskt. Dom är ju inte coola iallafall.

-Egentligen så bryr jag mig ju inte om utseende men man vill ju inte vara som dom fula.

-Om jag kommer till skolan utan smink en dag så undrar folk om jag är sjuk.

-Jag skulle aldrig våga komma till skolan utan Foundation och bara vara trött och ledsen.

-Det är beundransvärt med alla människor som vågar vara helt naturliga men jag känner mig tryggare som jag är.

-Man gör vad man kan för att känna sig vacker. Eller hur? Det är inget fel med det.

Det är onsdag morgon. Nattmörkret ligger ihärdigt kvar över marken och vägrar släppa taget om gryningen. Det är kvavt inne och råkallt ute. Väckarklockan ringer och jag sätter mig upp med ett ryck i sängen. Stänger av klockan och faller tillbaka ner i kudden. God morgon Moa. Dags att bli representabel igen. Jag kravlar mig upp och hasar mig fram till spegeln. Tänker att om jag har riktig tur idag kanske jag kan låta bli sminka mig. Det kanske är en mirakelmorgon. En morgon utan trötta ringar under ögonen och ihopslafsade ögon. En morgon utan ojämn hud och finnar som dyker upp lite överallt. Men såklart inte.

Jag ser fortfarande ut som en normal människa. Och jag vet att jag kommer sminka mig idag. Jag kommer bli bättre än Moa. Jag kommer sätta på mig kläder som är snygga och passar in och jag kommer sätta på mig den där attityden som jag känner mig trygg bakom. Det där sättet som människor runt omkring mig förstår. Känner igen. För jag vet ju att de regerar om jag inte är som vanligt.

Jag vet vad de skulle tänka. Om jag skulle dyka upp helt utan smink. Jag vet det och jag vill inte att de ska tänka så. Jag vill att de ska tycka om mig. Tänk om de slutar gilla mig. Jag kan inte låta det hända. Det är nog ingen återvändo nu. Jag är invirad lager av lögner. Men självklart beundrar jag dem. De som går nakna genom livet. Om det nu finns några.

Det där med utseende. Det är en last. En av många. En av mina. Jag menar, vem skulle inte vilja se ut som Bratzdockan Maini här på bilden? Snygga former och stor mun. Långt, glansigt hår och snygg make-up. Men till och med hon glömdes bort efter ett tag. Kanske var hon inte vacker nog. Vem vet. Nu ligger hon i alla fall och samlar damm i Sörmlands Museums arkiv. Hon räckte väl inte till. Det var väl bara så det var.