Vi säger hejdå till Rebecca, Alexandra, Sara och Lina. Nu har de tagit studenten och är redo för nya äventyr i livet! Tack för att ni delat med er av era spännande tankar kring den tid vi lever i och av den tid som flytt. Museets föremål har fått nytt liv tack vare er! Nu ligger era blogginlägg arkiverade i vackra kartonger på Sörmlands museums arkiv. Redo att upptäckas om 100 år.

Lycka till med allt som händer efter gymnasiet!

 

När jag vandrade omkring runt i hela Raspen blev jag mer och mer ledsen när jag letade efter ett föremål till temat "Hej och hej då". De kollegor man haft nu i två år, skrattat med, ätit mellanmål med och funderat med ska nu ut i de vuxnas värld och lämna oss.

Jag blir ledsen över detta men även för att det endast är ett år kvar och sedan ska jag lämna detta underbara jobb också. Så när jag vandrade omkring i Raspen med mina dystra tankar så hittade jag något som muntrade upp mig. Det var en grönmålad krokodil, en leksak som hade gula ovala hjul som fungerade som ben när krokodilen körs framåt. Aldrig hade jag sett en sådan leksak och den gjorde så att jag skrattade rakt ut för att den var så speciell. Denna leksak gjorde så att jag, istället för att vara ledsen över att det snart är slut för mig också, bli glad och lycklig över att jag har ett år till, med nya härliga bloggare att skratta, äta mellanmål, och fundera med. Tack Rebecca, Lina, Sara och Alexandra för denna tid.

Och tillbaka till den grönmålade krokodilen! Denna krokodil är från Klockbergets förskola och Klockbergets förskola uppkom tack vare Astrid Stolts engagemang, förskolan öppnades 1954 och var Nyköpings första kommunala daghem. Astrid Stolt ville att kommunen skulle starta en barnkrubba för de ensamma mödrar som inte hade någonstans att göra av sina barn. Man skulle ju kunna säga att Astrid lyckades då dagiset fortfarande har öppet.

 

 

När jag väl sitter här och skriver mitt sista inlägg för Youthhood någonsin så känns det lite konstigt. Och tomt. För i skrivande stund vet jag faktiskt inte alls vad jag ska skriva.

Även om jag gärna skulle fortsätta så känns det bra att lämna plats åt någon annan, som kommer få samma möjlighet som jag fått. Jag som alltid haft intresse för att skriva har verkligen uppskattat detta jobb, det har varit jätteroligt för mig och samtidigt väldigt utmanande. Jag har tagit mitt skrivande till en annan nivå och ju mer jag skrivit, desto mer har jag utvecklats inom detta område.

Någonting jag verkligen säger hejdå till är ju föremålsmagasinet och alla föremål! Tror nog jag aldrig kommer vistas här igen. Det känns lite konstigt faktiskt.  Så jag får samtidigt säga hejdå till alla föremål också, däribland denna färgglada klänning av kanariegult handvävt ylletyg i diamantmönster. Denna klänning är från 1967 och är designad utav Lars Hillingsö.

Och så säger jag hejdå till tre utav mina gamla kollegor, och välkomnar er andra som tar bland annat min plats. Och jag hoppas verkligen att ni nya får ut lika mycket utav det här som jag har fått.

 

 

Precis som andra gjort tidigare lämnar jag er nu.

Jag lämnar Nyköping, lämnar sovandet på bussen, lämnar Raspen, lämnar min skåpsnyckel ifrån mig.

Lämnar barndomen och kliver rakt in i en odefinierad diffus framtid. Ska jag verkligen klara mig själv? På riktigt? 

Ju närmre studentdagen jag kommer, ju större blir paniken och desperationen. Alla mentorer, handledare och vägvisare som vridit och vänt mig i rätt riktning under de tre senaste åren.

Alla klasskamraters charmiga leenden, hysteriska skratt, fikastunder och mysiga busfasoner. 

De helger man njutit av sovmorgon.

De stunder man unnat sig sällskap och fest i plugghärvan.

Det som innefattat mitt liv i all sin instabilitet, glädje, produktivitet och kärlek.

Min vardag som pågått i tre års tid kommer abrupt få sitt slut. Och jag har inte riktigt insett det än.

Det har varit en ära att få arbeta här och med en tyngd över bröstet säger jag lycka till. Från mig till er alla hoppas jag att ni bevarar vårt historiska arv med bravur, men att ni inte bara blickar bakåt i tiden utan tänker på er framtid.  

Snart står ni nämligen här. Och visst är det en klyscha, visst säger de alla samma sak, men det går så fruktansvärt fort.

Det var verkligen som igår jag stod osäker i min blekta lugg och märkliga cykelbyxor på Enskilda gymnasiets terrass och inte hade en aning om vad jag egentligen kände för tiden som komma skulle.

Nu står jag istället snart här, med den vita mössan i hand. Precis som Nyköpings studenter 1942, ska jag springa och ropa och dansa till efter gryningen. 

Håret är inte detsamma men cykelbyxorna finns kvar och trots att jag blivit hundra gånger starkare känner jag mig nu inför slutet lika osäker och liten som jag gjorde där en gång.

Det enda jag kan hoppas är att jag om tre år ändå är lika övertygad om att tiden som varit har varit fantastisk.

Allt jag önskar är att ni ska känna detsamma, och att Youthhood kommer var en bidragande faktor till det fantastiska.

Hejdå allesammans.

Kanske ses vi, kanske ses vi inte. Det får min diffusa framtid avgöra. 

 

 

 

När det är dags för dramatiska hej och hejdå-scener i filmer så är det dags för tårkanalerna att börja jobba på högvarv, och ni vet väl vad det innebär? Det är dags för gentlemannen att erbjuda damen en näsduk, vid hejdå-scener är det sedan denna näsduk som hon viftar med i luften när hon vinkar av honom och ser hur hans siluett försvinner emot horisonten.

 

Nu är det dags för oss att vinka av fyra av våra kompanjoner här på Youthhood, för de tar studenten om ett par dagar (när du läser detta har de redan tagit studenten för länge sedan) och ska lämna både skolan och Youthhood bakom sig. Så jag, Frida och Lilja får lyfta våra näsdukar och vinka dem adjö. Och mina avskedsord till dem är kort och gott; lycka till och ha det superbra!

 

Att säga hejdå är aldrig något som är roligt, så vida det inte handlar om någon riktig pest (tolka ordet som du själv vill), men i det här fallet öppnar det upp för något som är allt ifrån tråkigt; nya bloggare! I höst får vi sällskap av fyra nya bloggare, det blir en ny grupp med både nya och bekanta ansikten och ord kan inte beskriva hur exalterad jag är inför detta! Till er nykomlingar säger jag välkomna och var inte rädda, vi bits inte och vi kommer inte låta er gå vilse inne på Raspen!

 

 

 

 Ni ser en bild på den klassiska nyköpingsprylen Claestorpsstaken som finns att köpa i kopierad form i museibutiken i Kungstornet. Den lilla godbiten härstammar ända från 1700-talet och är barockig så det skriker om det! Den har funnits i museets ägo sedan 27e mars 1933, coolt.

 

Det är dags att säga hejdå till våra veteraner och säga hej till de nya.

Några lågor i det stearinljus som brunnit i Claestorpsstaken, i Magasinet, falnar.

Ny bensin kastas på elden och åter flammar ljuset igen.

Bland klassiska sörmländska och nyköpingska föremål ska de nya lågorna brinna och spekulera.

 

Jag tackar för ljuset som våra mysiga bruttor spridit. Ni har varit mega!

Hejdå!

 

HEJ TILL ER NYA.

Ni kommer att lysa minst lika bra!

 

 

 

 

 

Frida, Sara, Karin, Alexandra, Rebecca, Karin och Marika, jag kommer sakna er så mycket! Det har varit så roligt att träffa er de här åren! Fika, historia och en massor av föremål.

Jag tänkte avsluta genom att berätta en liten saga, låta föremålet för en gångs skull få den största plattsen i inlägget. Sätt dig till rätta så börjar vi.

 

Det var en gång ett stort hus med stormönstrade, mörka tapetet, vita trästolar och tunga mahognymöbler med vinrött och mörkgrönt sammetstyg. Där bodde Kalle och Hanna. Kalle, eller Karl Lundahl som han hette var en framgångsrik målarmästar med 21 anställda i sitt företag. Hans fru Johanna var en mycket snäll, lugn och lite pryd kvinna som ängade mycket tid i kyrkans syjunta och på att servera kaffe i kyrkans förening.

 

Kalle och Hanna hade inga egna barn men i sitt stora ständigt växande, då det ofta byggdes ut på både höjden och bredden, hus bodde Karls systerdotter Aina och Ainas dotter Kerstin. Aina följde med Karl som lärling och målade fönster, dörrkarmar och andra finsnickerier. Från 1915 bodde familjen i huset Stjänfors i Stjärnholm. Brev skrevs och samlandes under brevpressen, sjukdom, skratt, tårar delades och livet flöt fram i det vackra huset.

 

Hejdå <3

 

Hej sa jag till Youthhood lite senare än de andra, men peppad till tusen. Sen dess har jag synts här i bloggen en gång i veckan och talat om allt från minnen till politik, filmer och skolan.
Nu har jag gått ut tvåan, trean hela stora gymnasiet och ska nu också säga Hejdå till Youthhood.
Den sista av mina rutiner raseras och ger möjlighet för mig att bygga upp nya. Det känns vemodigt, för jag kommer sakna den fina gruppen av människor och att vandra omkring i arkivet på tisdagarna. Samtidigt känns det bra för det är minnen som jag med glädje kommer titta tillbaka på.


Jag säger hejdå till julmarknaden och Lilja som sjöng vackert i ett rum fyllt av kuddar, med gruppens julminnen spelande i bakgrunden.
Hejdå Marika med dina välplanerade alltid lika bra inlägg. Hejdå fina Frida som alltid är så rolig.
Hejdå Karin som fört oss samman och gett oss fika varje tisdag.
Så hejdå fina fina bloggen som Alexandra var så duktig och designade så att den passade oss.
Jag, Alexandra, Sara och Lina kommer inte skriva här mer nu. Så jag tar min resväska och vinkar hejdå.