Slask detta påfund från någon som måste ha haft en riktig skitdag och en mycket elak sorts humor.

 

Grått och förpestande. Humöret kan sjunka flera snäpp, bara man tvingas ut och vandra genom det. Blött och eländigt, tränger in i skor och genom strumporna. Usch, usch, usch. 

 

Slaskiga dagar undrar man bara varför man bor i det här landet, på den här breddgraden!

 

Borde man inte istället sitta på trappan till sin bungalow och titta ut över havet?

 

Borde man inte ha bikinin på, en strålande sol och en glass i sin hand?

 

En glass av slask kanske? En bra sorts slask! Sorbéslask! Mums!

 

Sorbé eller en mugg fylld av slushy intill ett hav i värmen eller på ett fik i en pulserande stad det vore något det!

 

Eller också skulle man kunna sitta i familjen Askehags berså på gården Havsvik i Nässjö en sommar 1905 och smaska på en kula vanilj-glace. Det vore helt okej det med!

 

 

All snö och is smälter och bildar små floder på vägarna som rinner så långt ögat kan se. Du sätter din fot i floden och ser hur vattnet kolliderar med din sko och sedan rinner runt den. Solen lyser och marken skiner som en spegel som träffas av en lampa, gräsplättar börjar synas lite här och var. Sedan känner du lukten av vår, fågelkvitter hörs långt bort i fjärran och du glömmer bort att den hemska slasken har gjort dina skor genomblöta. En viss lycka fyller kroppen över att den kalla vintern är slut och den underbara våren tar sin början - de grå, mörka och dystra dagarna är nu förbi. Saker som en gång kändes jobbiga känner du nu en längtan för. Det är dags för vårstädning och du ser fram emot det eftersom det är ditt sätt att välkomna våren.

Detta är varför jag inte avskyr slask, slask är ett tecken på att något underbart och efterlängtat kommer alldeles straxt, ett tecken på ljusare dagar. Jag älskar både vår och vinter, men det jag älskar mest är slasktiden för då får jag både vår och vinter vilket är två utav flera bästa sakerna jag vet. Härliga känslor väcks och man blir lycklig och lycka är aldrig något man kan få för lite av.


Karl Larsson bar dessa vinterhandskar i brunt skinn år 1960-1970, vantarna är nötta vilket tyder på att han använde dem mycket och förmodligen också under den härliga vinter-våren.

 

I ett tidigt stadium är det absolut bästa med slask dess sorbetliknande konsistens. Jag brukar ta mig extra lång tid att låta sulorna på mina kängor långsamt glida igenom de bensinfyllda snökokorna utmed vägkanten som blötts upp under töväder.Swoop säger det och sulan glider igenom.

 

När jag är på gott humör brukar jag fantisera om att skulptera något av de där kokorna.Under våtväder kommer töfåglarna fram, de har under vintern täckts av snö, men där i solen sjunger de. Fågelsång betyder vårjacka för mig och säkerligen också för Sigrid Amalia Elfström som ägde denna cape.Rutigt får mig utsökt att tänka på detektiväventyr och skor som inte klapprar när man smyger. Nackdelen med tö är att snön inte längre isolerar, men fördelen är att det frigör fågelsång som ändå distraherar.

 

När vi klagar på blöta sockor, brist på isolering, trasiga skidspår och grusiga gator får vi inte glömma att det är fåglarna och de gnisslande isarna som ropar in våren!

 

 

I ett tidigt stadium är det absolut bästa med slask dess sorbetliknande konsistens. Jag brukar ta mig extra lång tid att låta sulorna på mina kängor långsamt glida igenom de bensinfyllda snökokorna utmed vägkanten som blötts upp under töväder.
Swoop säger det och sulan glider igenom. När jag är på gott humör brukar jag fantisera om att skulptera något av de där kokorna.
Under våtväder kommer töfåglarna fram, de har under vintern täckts av snö, men där i solen sjunger de.
Fågelsång betyder vårjacka för mig och säkerligen också för Sigrid Amalia Elfström som ägde denna cape.
Rutigt får mig utsökt att tänka på detektiväventyr och skor som inte klapprar när man smyger. Nackdelen med tö är att snön inte längre isolerar, men fördelen är att det frigör fågelsång som ändå distraherar.
När vi klagar på blöta sockor, brist på isolering, trasiga skidspår och grusiga gator får vi inte glömma att det är fåglarna och de gnisslande isarna som ropar in våren!

 

 

Elektriciteten som i flera månader nu känts så himla supermeganödvändig är helt plötsligt totalt överskattad. Det är februari nu och inget mörker någonstans har den minsta chans att komma åt mig. Det är slask på gatorna och mina kängor fläckas av lera och luften är alldeles ny.

 

Jag fotar lampan i magasinet. Den är vacker att titta på men den behövs inte nu. Möjligtvis för att lysa på en bok eller två när jag läser men inte för att ge hopp om liv. För det gör det slaskiga vädret. Tack snön, kul att du kom och hälsade på i år igen. Men nu ska jag faktiskt hänga lite med våren! Så känns det.

 

Denna lampas sken känns alltså inte lika intressant längre. Men historien bakom, den är fin. För lampan införskaffades till museets personal på 1940-50 talet. Kanske stod den på någon historikers eller konservators skrivbord och sken upp pergament, textilier, journaler och ord. En elektrisk lampa som liksom fick åskådliggöra, tydliggöra materia som annars inte synts i mörkret. Då hade kanske våra kunskaper inte varit lika korrekta och många. Utan ljuset från lampan hade museearbetarnas ögon förstörts. UTAN SKENET FRÅN LAMPAN HADE VÅR HISTORIA DÖTT.

 

Nej just det... Så viktig var säkert inte lampan då. Jag menar, människor klarade ju av att arbeta innan elektriciteten uppfanns. Och så viktig känns den inte nu heller.

 

Jag menar:

Solen är ju påväg tillbaka.

 

 

Jag är en såndär typisk människa som hatar vintern och är en himla vår- och sommarmänniska. Jag kan dock leva med kylan och snön, så länge den ligger på marken. Snöoväder, blåst och hagel är inget för mig. Det jag hatar mest utav allt är att det tar sådan himla lång tid för snön att försvinna, med andra ord, jag hatar slask. Vit kramsnö eller pudersnö är inte omöjligt att gå i, och man blir inte dyngsur. Slask däremot, gör att man blir genomblöt så fort man går utanför dörren och man springer runt i två små sjöar om dagarna. 

 

Jag lyckas alltid köpa hyfsat bra vinterskor som håller under vintern, men när snön börjar försvinna och det är slask så långt ögat når, så blir jag alltid dyngsur. Oavsett hur nya/gamla skor jag har. Dessa kängor av läder skänktes till museet under 1980-talet, och det är nog sådana här kängor man behöver införskaffa sig för att vara säker på att inte bli blöt. Om inte gummistövlar. 

 

 

Övergången kallas den. 

När termometern långsamt flyttar sig mot varmare celcius. 

 

När hundavföringen som gömts i snö skymtar fram i tö, och förorenar trottoarerna. 

 

När allting droppar, skvätter, rinner, svettas och kyler ner på samma gång. Alla ytterplagg försuras och luktar snart gamla gympaskor.

 

Den eviga perioden av slasket. 

Av snusket. 

Det stora droppet. 

 

Här skulle dessa stövlar vara väl till pass.

Egentligen kuskstövlar, men som råkar vara gjorda av något alldeles extra; Sälskinn. 

Fodrade i annan päls inuti, men rejält äkta.  

 

De skulle stå emot alla vattenpölar och alla lerhögar. Visserligen skulle man lukta sur säl, och jag vet egentligen inte om mina torra fötter är värda en säls liv, men rejäla är dem.  

 

Familjen von Rosen har använt dem i flera led, och jag undrar om de höll deras fötter torra i perioderna då slasket var som värst?

 

Jag hoppas verkligen det. 

För om skorna ändå är tillverkade kan de lika gärna användas. 

Och det rejält!