Elektriciteten som i flera månader nu känts så himla supermeganödvändig är helt plötsligt totalt överskattad. Det är februari nu och inget mörker någonstans har den minsta chans att komma åt mig. Det är slask på gatorna och mina kängor fläckas av lera och luften är alldeles ny.

Jag fotar lampan i magasinet. Den är vacker att titta på men den behövs inte nu. Möjligtvis för att lysa på en bok eller två när jag läser men inte för att ge hopp om liv. För det gör det slaskiga vädret. Tack snön, kul att du kom och hälsade på i år igen. Men nu ska jag faktiskt hänga lite med våren! Så känns det.

Denna lampas sken känns alltså inte lika intressant längre. Men historien bakom, den är fin. För lampan införskaffades till museets personal på 1940-50 talet. Kanske stod den på någon historikers eller konservators skrivbord och sken upp pergament, textilier, journaler och ord. En elektrisk lampa som liksom fick åskådliggöra, tydliggöra materia som annars inte synts i mörkret. Då hade kanske våra kunskaper inte varit lika korrekta och många. Utan ljuset från lampan hade museearbetarnas ögon förstörts. UTAN SKENET FRÅN LAMPAN HADE VÅR HISTORIA DÖTT.

Nej just det... Så viktig var säkert inte lampan då. Jag menar, människor klarade ju av att arbeta innan elektriciteten uppfanns. Och så viktig känns den inte nu heller.

Jag menar:

Solen är ju påväg tillbaka.