Detta kastspö av glasfiber har förmodligen varit ett viktigt föremål för en fiskeintresserad människa. Ägaren till detta spö sysslade kanske med sportfiske? Förresten vart går gränsen för vad som är en sport och inte?

Någon gång har jag hört att en aktivitet måste vara fysiskt ansträngande för att räknas som en sport. Men detta kan inte stämma, eftersom kortspelet poker numera räknas som en sport. Och poker är minimalt ansträngande rent fysiskt, men hjärngympa är det minsann.

Min gissning är att en aktivitet räknas som en sport när det finns tydliga regler och huvudsyftet med aktiviteten är att utse en vinnare. Om det framkallar svett eller inte har ingen större betydelse.

Fiske är inte mycket till hjärngympa och heller inte särskilt svettframkallande. Men i fiske kan man utse en vinnare vilket gör det till en sport.

Det är lov. LOV. Det betyder att jag nu kan sova och lata mig och vara uppe hur länge som helst på natten. Men sen är det ett ganska speciellt lov, det är nämligen SPORTlov.

Det passar mig inte alls. Jag är en ganska lat mask och föredrar nog att ligga i soffan och titta på folk som åker skidor, än att själv faktiskt dra på mig ett par pjäxor och kasta mig ut i backen.

Därför är det faktiskt himla perfekt att det är OS just nu, jag kan bara ligga i soffan och vara semi-atletisk, jag böjer mig ju i alla fall fram för att ta ett chips då och då.

Jag känner att det är en fruktansvärd tur att jag lever på det motivationshandikappsanpassade 2010-talet, och inte för några sekel och århundraden sen. Hade nog aldrig riktigt pallat att gå upp klockan sex på morgonen för att mata kor och laga frukost.
 
Tacka vet jag soffan!

Jag har aldrig gillat sport och kommer aldrig att göra. Tanken på att vara snabb, hurtig, tävlingsinriktad och framförallt vältränad på något sätt får mig att få huvudvärk.

De enda gångerna jag har kommit i närheten av någon slags sport är när jag har gått på just gympalektionerna. Och det har alltid varit en pina för mig. Men varför är jag så himla anti?

När jag var liten fick jag skäll av min lärare för att jag inte kastade basketbollen rätt. VADÅ RÄTT? Vi leker ju bara? Jag är 9 år gammal, jag skiter fullständigt i hur man kastar en basketboll, bara jag prickar korgen så att jag kan få sluta lektionen någon gång.

När jag gick i sexan skulle vi ha en sådan där klassisk samarbetsövning på idrotten. Jag var alltså i början av tonåren och hatade närkontakt och fysiska aktiviteter mer än något annat på jorden. Vi var fem stycken i en grupp och de andra fyra fick i uppgift att lyfta mig över en plint. Från ena sidan till den andra. Jag fick alltså inte hjälpa till själv, trots att det var jag som skulle swingas över plinten, jag skulle spela medvetslös.

Min dåvarande pojkvän tar tag i mina lår och häver över mig i sådan hast att de på andra sidan plinten inte hinner ta emot mig. Jag ramlar pladask mitt på golvet och min arm vrider sig säkert 5 varv. Det var min 13års dag som jag fick spendera på akuten.

På högstadiet hade vi en såkallad hinderbana, där vi såklart skulle göra brutala akrobatkonster så snabbt vi kunde. Allt sker ju såklart på löpande band och 30 elever ska hinna göra samma sak, nästan samtidigt. Det slutar med att det blir alldeles för stressigt för mig och jag ramlar med en smäll, rakt på båda knäskålarna och världen går under. Och min kvinnliga, blonda barbielärare SKRATTAR. Och ber mig att flytta på mig. Vadå flytta på mig? Jag kan inte ens räta ut mina ben.



Så när jag tänker sport, tänker jag livsfarligt. Och efter min traumatiska upplevelse i sexan så tänkte jag på bandage. Eller snarare gips. Jag hittade en linda som jag trodde var vanligt bandage, men visade sig vara en spädbarnslinda. Det var en kvinna vid namn Elsa som använde en sån här typ av binda under sin tid som barnmorska 1914-1945. Man lindande alltså in spädbarn i den.

Nu kommer i och för sig det här inlägget inte riktigt bli detsamma som jag trodde att det skulle bli, men jag kör ändå.

Nu är det ju faktiskt sportlov, så därför är ju sport ett ganska passande tema för veckan. Mina sportlovsplaner bestod när jag valde den här termosen av att åka till Åre på snowboardsemester. Anledningen att jag tog en termos var att kom att tänka på hur mysigt det är att på skidsemester ta en fika i backen.

Tänk dig: några få minusgrader, strålande sol, perfekt snö, grillade hamburgare och en termos med varm choklad, skulle det seriöst kunna bli bättre? Termosen är märkt "Kokhett" och det passar ju också bra med tanke på att det är ofta så man vill ha sin choklad i kylan.

Termosen tillhörde tidigare Alli Anderson och var ett av föremålen som efter hennes död -85 skänktes till Sörmlands Museums samlingar. Familjen Anderson ägde fram till 40-talet gården Bjurskär då gården köptes upp av en annan familj, som äger den än idag. När gården köptes flyttade Alli tillsammans med sin bror och mor ut till en stuga på tomten där de bodde ända tills de alla gått ur tiden.

Som jag nämnde i början om att grejen med inlägget inte blev som det skulle var eftersom resan till Åre i sista stund tyvärr var tvungen att ställas in, detta eftersom jag råkade göra illa armen i Spanien och jag vågade inte riktigt chansa och åka bräda skadad.