Ett hormon bildas i hypofysen i hjärnan

Detta hormon förs genom kroppen till äggstockarna.

Texter lik de på bilderna ovan är något som jag som naturvetenskapselev stött på vid ett flertal tillfällen under min utbildning. Endokrinologin är väl utforskad inom mitt program, men vad hände egentligen med den andra sidan av människans biologi?

Vi pratar om hormoner, hur de regleras och hur kommunikationen cellerna emellan går till.

Vi har djupgående redovisningar av hur kroppen reagerar när den blir attackerad av patogener.

Vi har full koll på vad blodet har för uppsättning och hur det går till när det koagulerar.

Men är det någon som ens nämnt ordet sex annat än under den där forcerade lektionen i åttonde klass?

Hur kommer det sig att det ligger en tabu över detta ämne som inte upphävs förrän man når studier på universitetsnivå? (Antar jag, har trots allt inte själv tagit mig dit riktigt än.) Att sex är något som diskuteras mer på religionslektionerna och då ur ett etiskt perspektiv än ur ett rent biologiskt under lektionerna om biologi och naturkunskap? 

Häftet som bilden ovan är tagen ur heter ”Du och jag. En bok om menstruation, preventivmedel, könsjukdomar och annat som är värt att veta när man är i tonåren” och tillverkades år 1974.

Bonusmaterial: vår kära biologilärare använde sig dock väldigt seriöst av termen ”sneaky fuckers” under en väldigt roande lektion för något år sedan, klassen grät av skratt.

Tidskriften ”En tjej och en kille” från 1970 var till för att informera ungdomar om sex och samlevnad. Bara det var nog tillräckligt för att vissa skulle gripas av moralpanik. Att med de dekadenta ungdomarna diskutera sex skulle ju bara leda till fler tonårsmödrar och en större spridning av könssjukdomar.

Detta stämde givetvis inte, och idag är det en självklarhet att ha sexualupplysning, och det är nog väldigt få som idag motsätter sig det påståendet. Däremot råder det fortfarande moralpanik. Och det rådde moralpanik på 1950-talet också. Det verkar instinktivt att som vuxen se ner på och förskräckas över ungdomars sätt att leva.

Idag är det ofta datorer och internet som det ojas över. Ungdomarna av idag blir mindre sociala och ser världen alltmer genom en skärm. Givetvis saknar personer med denna inställning erfarenhet av hur socialt internet kan vara, och i mångt och mycket är deras oro överdriven.

Men, hur påfrestande de moralpaniska än må vara, så finns de nog där av en anledning. I slutändan lyckas de inte med att förbjuda och tvinga ungdomar att göra som de säger. De lyckas dock med att bromsa ungdomarna och upplysa dem om att ta det försiktigt och inte ändra saker för snabbt. Moralpaniken fungerar som en stötdämpare för kulturella förändringar. Det var antagligen inte en ungdom som kom på stötdämparen, men vi kan alla komma överens om att den är bra att ha.

Trots att det ibland är jobbigt att som ungdom ”hållas tillbaka” av vuxna, är det viktigt att komma ihåg att de inte kommer lyckas, men de kommer kunna göra övergången till något nytt lite mjukare.

Frågan om hur internetanvändning påverkar ungdomar är ställd många gånger, den är uttjatad men likväl mycket viktig. Det var också det enda som jag kom att tänka på som kan knytas till moralpanik. Det finns såklart andra vanor och verksamheter som kan ifrågasättas men internetanvändningen är den största och mest tidstypiska.

Jag tänker främst på huruvida sättet vi söker information på gynnar vår kunskapsutveckling och intelligensnivå i jämförelse med tidigare generationer. Vi har mycket information väldigt lättillgängligt vilket gör att vi inte behöver spendera mycket tid för att upptäcka något nytt. Vi har möjligheten till att lära oss mer än någonsin men när information finns i överflödig tillgänglighet är risken att vi istället nonchalerar tillfället till allmänbildning och djupare vetskap för att istället tillförlita sig allt för mycket på att ha internet tillgängligt när kunskapen krävs.

Jag tror att det är viktigt att stimulera hjärnan genom att hålla informationsflödet på en jämn nivå för att inte fylla väskan proppfull och inte heller för att inte fylla den alls. Väskan på bilden är från 1833 och brukades av Johan Daniel Indebetou och gavs till Sörmlands Museum av Märta Indebetou. Väskan är drygt en halvmeter hög, den är gjord av grönt skin med stramaljbroderier på båda sidor. Fodret består av oblekt linne.

I korridoren i skolan står pojkarna och pratar högt om onani och vilken porrfilm de senast såg medan flickorna står vid sidan om tysta. En av pojkarna ropar till flickorna och frågar om de någonsin onanerat, flickorna blir generade och säger självklart nej. Såhär har det varit under hela min uppväxt, det råder moralpanik runt ämnet onani för kvinnor. Det är inget som ska pratas om eller något som ska göras tycker många. Just den kvinnliga kroppen råder det moralpanik runt. Få har problem med att rita ett manligt könsorgan på skolväggar och pappren medan många har problem med att rita ett kvinnligt könsorgan någonstans. När jag och min lillebror satt vid köksbordet en dag så började han rita, som han skulle sagt, en snorre. Då sa jag att jag skulle rita en naken kvinna. När jag var klar gick jag ifrån köksbordet och när jag kom tillbaka hade min lillebror vänt på pappret för att han blev så generad.

Lite såhär känns det som att Nyköpings kommun gör med den så omtalade "Snippmålningen", att Nyköpings kommun är som en tioåring som vänder på pappret för att inte bli generad medan det finns snorrar målade över skolväggar överallt. Det hela stinker moralpanik och det kanske det gör för att det länge inte har varit okej för kvinnan att blotta sin sexualitet och kvinnlighet men idag är det inte så längre vill jag tro. Men genusutvecklingen kanske inte har kommit lika långt som jag trott.

Fotografiet i ramen föreställer Sigrid Segelberg som levde 1868-1973.

När jag tänker på moralpanik så tänker jag först på moralpaniken som något förlegat och uråldrigt.
Någonting som människor på artonhundratalet ägnade sig åt innan människor visste bättre.
Någonting som Sigrid säkerligen både ägnade sig åt och blev utsatt för.

Sedan tänker jag ett varv till.
Tänker på hur otroligt lätt det är, fortfarande idag, att bryta mot normer och sanktioneras av samhället.

För visst är det kanske så att normerna kring vad som är god moral förändras genom tiden.
Vi vill gärna säga till det bättre.
Det är så lätt att förkasta historiens ideal.
Men vi får inte glömma att det är tack vare revolution på revolution som vi stegar framåt.
Och utan de människor som levde då så hade inte progression varit möjlig.

Jag tror inte att moralpaniken går att tillskriva en viss tid.
Vi kan notera att vi idag tycker att det är okej att idka samlag innan äktenskapet, något som var helt otänkbart förr.
Men vi kan också notera att vi idag fortfarande har problem med att kvinnor som haft många partners kallas lösaktiga när män som betett sig på samma vis får status.

Alltså, moralpaniken är oundviklig.
Moralpaniken är präglad av sin tids normer och ideal.
Sigrid var präglad av sin tids normer och ideal.
Jag är präglad av min tids normer och ideal.

Denna prägel till trots ska vi leva våra liv precis så som vi vill.
Ingen moralpanik ska någonsin stå ivägen för oss när våra hjärtan klappar oss i riktning mot de liv vi vill leva.

Hur många sexuella läggningar finns det? Om vi tittar i boken ” En tjej och en kille” är svaret en, det finns en läggning och två kön. Det är en sexualupplysande bok, tryckt av Liber år 1970.  Vi får hoppas att ägaren Gunnar Sellberg inte lyssnade allt för mycket på vad boken sa. För lyckligtvis har vi kommit en bit längre när det gäller sexualupplysning sen dess.

Moralpaniken kring hbtq (homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer) finns fortfranade kvar men idag skulle det inte vara acceptabelt att skriva en bok om sexualupplysningar utan att ens nämna att det finns fler läggningar än hetrosexuallitet och att det finns fler kön än man och kvinna. Jag hoppas i alla fall att sådana böcker inte skulle få publiceras idag. Men ibland blir tror jag dock att samhället har kommit längre än vad det har. Vi får inte glömma bort att bara förra året gjordes samkönadeäktenskap olagligt i Australien och bara några dagar innan dess kriminaliserades homusexuallitet i Indien. Om vi vänder blickarna mot vårt eget land kan vi se att moralpaniken frodas även här.  

1979, dvs 9 år efter bokens tryckning  avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsbegrepp. Det innebär att man efter 1979 inte längre kunde sjukskriva sig för homosexualitet.Trots det har vi ett parti i riksdagen som uttrycker sig homofobiskt gång på gång.  Sverigedemokraternas ordförande i Härryda, menar att Homosexualitet är onaturligt och orent. Vidare kan vi även konstatera att transsexualitet fortfarade klassas som en psykisksjukdom. Att staten inte kan erkänna att det finns fler än två kön är oförståligt. Och att en person som inte vill identifiera sig med det kön som står i hens pass skulle vara psykisktsjuk är oförsvarbart. Låt oss lämna moralpaniken bakom oss och enas kring att alla människor har rätt till sitt kön och sin läggning oavset.