Fotografiet i ramen föreställer Sigrid Segelberg som levde 1868-1973.

När jag tänker på moralpanik så tänker jag först på moralpaniken som något förlegat och uråldrigt.
Någonting som människor på artonhundratalet ägnade sig åt innan människor visste bättre.
Någonting som Sigrid säkerligen både ägnade sig åt och blev utsatt för.

Sedan tänker jag ett varv till.
Tänker på hur otroligt lätt det är, fortfarande idag, att bryta mot normer och sanktioneras av samhället.

För visst är det kanske så att normerna kring vad som är god moral förändras genom tiden.
Vi vill gärna säga till det bättre.
Det är så lätt att förkasta historiens ideal.
Men vi får inte glömma att det är tack vare revolution på revolution som vi stegar framåt.
Och utan de människor som levde då så hade inte progression varit möjlig.

Jag tror inte att moralpaniken går att tillskriva en viss tid.
Vi kan notera att vi idag tycker att det är okej att idka samlag innan äktenskapet, något som var helt otänkbart förr.
Men vi kan också notera att vi idag fortfarande har problem med att kvinnor som haft många partners kallas lösaktiga när män som betett sig på samma vis får status.

Alltså, moralpaniken är oundviklig.
Moralpaniken är präglad av sin tids normer och ideal.
Sigrid var präglad av sin tids normer och ideal.
Jag är präglad av min tids normer och ideal.

Denna prägel till trots ska vi leva våra liv precis så som vi vill.
Ingen moralpanik ska någonsin stå ivägen för oss när våra hjärtan klappar oss i riktning mot de liv vi vill leva.