Ett ord som ”bling bling”, eller egentligen är det två ord som upprepas. De orden av samma ord är i alla fall otroligt diffust för min del. Men ”bling bling” kan idag vara det stora emblemet man har runt halsen. Men sammansättningen ”bling bling” känns rätt nytt ändå.

Det här är en taffel, inte ett piano. Jag trodde det var ett piano men det är en taffel.  Skillnaden är att de är lite mindre än de stora fortepianona. Just detta är i mahogny, lister av mässing, två stora löstagbara elfensbensknoppar och kom till museet 1940 på grund av flytt ifrån stan.

Elfenben, det var det som fick mig att tänka ”bling bling”. Det känns verkligen som att det var och är en slags bling bling. Man sätter det i piano, tafflar, glas nästan överallt. Dessutom är det helt olagligt nu. Men det bryr man sig inte om. Det är svårt att få tag i och framförallt var det statushöjande i de olika societetskretsarna som fanns förr.

”Bling-bling är hiphopslang för juveler och andra uppseendeväckande accessoarer. Termen kan även användas om en livsstil som kretsar kring dyra konsumtionsvaror.”

Så förklaras uttrycket bling-bling i ett av våra kändare uppslagsverk. Hur som helst lyckades jag hitta ett föremål som utan tvekan kan klassas i kategorin bling-bling. Det är inget mindre än en köttkvarn som tillverkats på 1900-talet. Den är ca tio centimeter stor, men ack så bling.

Köttkvarnen är i mycket gott skick och tillhörde en Ingrid Larsson från Nyköping. Hon måste ha varit rädd om sin köttkvarn för den blänker än idag.

En överviktig amerikansk rappare med vad som ser ut som flera kilo halsband. I en överpimpad low rider sitter han ovanpå baksätet med tre tjejer i bikini på vardera sida. I bakgrunden dunkar någon meningslös kärleksförklaring till raplåt som rapparen snyggt mimar med i. Kanalen är MTV!



Detta är vad jag tänker på när jag hör ordet bling bling. Stora glänsande smycken fästa på feta halskedjor. Men i Sörmlands Museums föremålsarkiv Raspen finns inga sådana smycken, inte vad jag hittat i alla fall. Men förutom diamantprydda halskedjor, vad är då mer bling än en kristallkrona?

Hundratals centimeterstora kristaller hängande i ett välplanerat och symetrisk mönster kan inte bli annat än vackert. Jag kan inte låta bli att relatera kristallkronor till musikalen ”Fantomen på Operan”. Ni som sett den förstår nog att jag tänker på den gigantiska takkronan som fantomen använder till sin hämnd i slutscenerna (ska inte avslöja vad som händer för er som inte sett den). Men maffig film måste jag säga.

Denna bild visar ett brudskrin som lånats ut av prästens fru vid bröllopssammanhang. Inköpt av Sörmlands Museum år 1926 via en auktion. Här är det guldtrådar och slingrande glittertrådar som pryder brudens huvud, bukett och allt därtill.

Egentligen förstår jag inte varför bruden ska utsmyckas så mycket, det ska vara en jättemaffig ring som har världens sten och sen så ska du ha de vackraste smyckena på dig. Givetvis kan jag förstå om du har bokat en kyrka och sen kommer det ett antal hundra personer, för du vill ju ha ett minne för livet då du gifter dig, skilsmässan kanske inte är ett kärt minne dock.

I vilket fall som helst så tycker jag att dessa smycket är otroligt fina, men jag skulle nog inte vilja ha en hel smyckesuppsättning till bröllopet.

Det skiner, glänser och glittrar. Det är det första jag tänker på när jag tänker bling bling. Jag tänker också på pengar, eftersom ordet "dyrt" är något som också dyker upp i min hjärna.

Men en annan sak som jag har tänkte på är att blinget inte behöver vara det som skiner och glänser. Det kan vara vilket fynd som helst, det behöver inte ens ha kostat någonting. Det behöver inte vara en pryl heller, kanske är det ett husdjur?

För det som vi kallar bling kan ju vara något som lyfter upp ens personlighet, något som folk runt omkring tänker "åh, den där är så sjukt fin och den passar just henne!" om. Något som är lite typiskt en själv kanske. Det är så jag har tänkt på det.

Väskan. En assecoar som jag alltid har varit förtjust i. Jag har ägt ett x-antal väskor, jag vågar inte ens räkna hur många. Det är lite som med örhängen, det är något som jag känner mig tom utan och som jag har lätt att bära upp. Mitt bling helt enkelt.

Som liten var det här min absoluta favoritutsmyckning. Speciellt när den var extra prålig, kanske helt färgad i silver med massor av små diamanter. Man trodde ju också såklart att diamanterna var äkta.

Nu känns det mer som att diadem har försvunnit ut i glömskan och mer hör hemma i sagoböcker eller på 80-talet. Fast sanningen är att diadem härstammar från antikens Egypten. Då bars de som ett värdighetstecken. Ofta var det en kobra som reste sig framme vid pannan på dem som hade äran att få låta ett diadem pryda deras huvud.

Men som sagt, nu stöter man inte på många som bär diadem längre. Fast som alla vet går ju modet i vågor. Så om några år kanske alla går runt med en riktigt gyllene orm runt hjässan.