Du föddes en aprilnatt under stormiga väderförhållanden.

Din far tog det mäktiga åskmullret som ett tecken på att du skulle bli stark, ambitiös.

Någon som vågade ha hopp, drömmar, och kämpaglöd.

 

Det var de orden du sen alltid fick höra.

”Du föddes i storm, du kan göra allt!”

 

Som tonåring ville du upptäcka nya platser. Det var en del av den du var. Du ville se världen från alla perspektiv, de värsta, de bästa. Från de vackraste vyer till den smutsigaste slummen.

 

Det började med drömmen om Berlin och Europa.

Dansa med främlingar i mörkret.

Dricka dig berusad och spritta utav glädje.

Känna känslan att livet och världen är en fantastisk, färgglad plats.

Du reste, jobbade, träffade människor.

 

Men när tonåren började övergå till ung kvinna började upptäckandet att utvecklas till en stark vilja att hjälpa andra och få världens baksida på fötter.

Du flyttade ner till Afrika och arbetade som volontär.

Reste runt mellan byarna och träffade glada barn, ledsna barn, trasiga barn.

Barn som förlorat allt och fått det tillbaka.

Du byggde nya skolor och borrade brunnar.

Du blev vän med en ensamstående mamma med en lila sjalett kring huvudet.

 

Slutligen började dina tankar övergå till ledare.

Du ville leda någonting.

En stad, en kommun, ett land.

Du klarade ju allt, du som föddes i storm!

 

Men det var där tankarna långsamt avtog, likt ett kugghjul i ett urverk som slutar rotera.

 

Det var när du satt där på trappen till ditt simpla stenhus, med grannar en meter ifrån som hade lösa höns och getter, som gick i färgglada kjolar och sopade jordgolvet med en trädkvist.

Det var där du kände det.

En svalkande bris svepte längs din kind i hettan, och plötsligt kom en förnimmelse.

Du kände doften av björk. Av Östersjön.

Du kände värmen från dina föräldrar och din idylliskt röda skärgårdsstuga.

Du såg vallarna framför dig, fylld av kärlekspar på picknick.

 

Du såg storgatan och klocktornen och den vackra hamnen.

Du började längta hem.

Hem till forna Nyköping.

 

För trots hur stark du än var, och hur gärna du än ville förändra världen, så fanns det en annan vilja som alltid existerat men inte vågat träda fram.

Du ville ha en familj.

 

Du ville hem. Tillbaka till Svensk sommar, höst vinter vår.

Och det var det som tog dig hit.

Lekandes i sanden på Strandstuviken, med din ettårige son.

Med glädje i ögonen och moderlig värme i kroppen.

 

För hur mycket du än ville ta hand om andra, blev det till slut viktigast att ta hand om dig själv och det som fanns nära.

 

Där har du ditt liv.

 

(I princip allt är fiktion, förutom bilden i sig)


Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier

Jag har blivit kär, denna gång i en man som dog 1974. Du kan se honom på bilden ovan med sitt underbara leende, där i mitten.
Nils Agrell.

Åh jag kan inte ta ögonen ifrån denna bild av honom och hans vänner. De är så snygga och ser så avslappnade ut framför kameran. Nils med självutlösaren i ena handen för att själv kunna medverka på bilden. 

Under nittonhundratalets början då bilden är tagen var detta gäng jämngamla med mig nu. Ungefär sådär en sjutton eller arton år, men Nils Agrell fick sin första utrustning för att framkalla foton redan åtta år innan dess, och han fotade sedan hela livet.

Jag blir nyfiken på under vilka situationer denna bild knäpptes. De ser mycket finklädda ut, med flugor och finkammat hår. Vilken dag var bilden tagen och vart skulle de gå efteråt?
Mannen till höger på bilden bär ett par annorlunda skor med knäppning på sidan ovanpå skon, var dessa skor senaste mode?
Varför kollar bara en av dem in i kameran och framför allt vad kollar de andra två på?

Jag kan tänka mig att efter denna bild knäpptes gick pojkarna på fest. Där dansade de med jämngamla flickor i vals med societetens vakande öga på sig.
Kanske var det där Nils Agrell mötte sin blivande hustru Ulla.
Den kvinna om han kom att leva sitt liv med, som han 1946 pussade över bordet och arkiverade med texten ”fortfarande sams”

Både Nils och Ulla blev bibliotekarier.
Nils på Kungliga Biblioteket och Ulla på kungliga slottet.
Jag tycker att det låter som att de hade finast möjliga bibliotekariejobb.
Jag undrar vad de skulle tipsa mig om för böcker, vad för bok läste Nils Agrell när han var arton?

Trots att det finns mycket fakta om Nils Agrell tack vare alla bilder med bildtext så förblir många av mina frågor obesvarade.
Men är det inte just det som gör allt så romantiskt?


Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier

Det är svårt att gissa, men Edith har sett världen från en luftballong.

Nu sitter Edith i sitt finrum och stickar en liten tehuva, men för tjugo år sedan då svävade hon fram över marken, ständigt på väg mot nya äventyr.

 

Edith såg Kongos djungel, gled över Pampas, brottades med isbjörnar på nordpolen, stannade i Paris för lite kaffe, baugette och fransmän, hängde med stammar på Papua Nya Guinea, rökte med de ryska poeterna i st: Petersburg, drack chai och mumsade mango i Indien, historierna kan fortsätta i oändlighet. Edith gjorde allt!

 

Men efter ett antal år på vift, tröttnade Edith en dag och åkte hem till Nyköping. En lägenhet införskaffades i stan och nu fyller Edith sina dagar med mediterande stickning, promenader längs ån och ett och annat besök på olika fik i staden.

 

Historien är förstås helt påhittad, det ända jag vet om damen på bilden är att fotot av henne togs någon gång mellan 1945-1946. Fotograf var Lena Bökin och fotot tog på uppdrag av socialstyrelsen för att undersöka standarden och skillnaderna mellan staden (Nyköping) och landet (Tuna).


Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier

Liksom regnet alltid faller under sorgliga scener i filmer föll regnet där mannen gick på trottoaren förbi julpyntade skyltfönster och hem med brinnande adventsljustakar i fönstren.

 

Det var snart jul, eller det kanske redan var julaftonskväll, han var inte säker. Han var inte ens säker på vilken stad han befann sig i för tillfället. Han försökte minnas, tyckte sig ha sett en skylt i förbifarten med stora vita bokstäver som formade namnet Nyköping.

Han hade aldrig varit bra på det där, att hålla ordning på saker. Dagar, städer och dylikt var allt detsamma för honom. Dag ut och dag in. Bara en evig upprepning. Det enda som förändrades var vädret, och pyntningarna i skyltfönstren och hemmen.

1959.

Det var något han var säker på, året var 1959.

Det var något som gav honom åtminstone lite tröst, han visste årtalet.

För det var tre år sedan det hände, den ödsliga kvällen som förändrade allt.

Han ruskade på huvudet för att avlägsna alla tankar på den kvällen, på henne. Nu var ingen tid att dvälja i det förflutna, försökte han att intala sig. Likt han försökte intala sig det varje dag. Man får inte glömma att leva.

 

Hycklare. Det var vad han var, försökte övertyga sig själv och andra att inte leva i det förflutna när det var precis det han gjorde. Dag ut och dag in. Han var fast i en evigt nedåtgående spiral. Det fanns ingen utväg.

 

Nej, intalade han sig själv slutligen, det finns alltid en utväg. Det gäller bara att leta efter den. Att inte ge upp.

 

Han stannade mitt i sitt steg. Till vänster om honom låg ett konditori, i skyltfönstret låg praliner och andra konfekter i alla tänkbara varianter uppradade. Hon hade älskat dem där sötsakerna. Han lyfte försiktigt handen till handtaget och öppnade den kransbeklädda dörren. Klockan på dörren pinglade när han steg in i det folktomma konditoriet.

 

Konditorn log och välkomnade honom in i värmen.

 

Han log tillbaka.


Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier

Denna bild är tagen av Lena Böklin och visar hur bakningen såg ut hos familjen Lindhe i Nyköping under 1940-talet. Undersökningen denna bild var med i visade att de flesta familjer bakade minst en gång i veckan, både matbröd och kaffebröd.

Jag kan faktiskt se det framför mig på denna tid, att många tyckte om att baka eget och att det var något alla faktiskt gjorde. Att fröken Lindhe vaknade på morgonen och innan hon väckte barnen frukost och skoldags, pussade sin man hejdå till jobbet och utförde dagens ärenden så ställde hon sig och bakade matbröd till middagen och kaffebröd till eftermiddagens fika till familjen. Jag tror hon trivdes med det, och gjorde det till en rutin. Att gå upp lite tidigare någon gång i veckan, plocka fram smör och mjöl och de resterande ingredienserna för de kommande middagarna under veckan. Som ett litet lyx till maten, nybakat bröd med kärlek. Och jag tror att många familjer liknande hennes gjorde likadant.

 
Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier

Det är första maj 1964 och jag är ute och patrullerar, jag ser till så att inget går fel eftersom det ändå är första maj och det samlas en hel del människor på torget och utanför Nicolaikyrkan i Nyköping. Det är min sjunde gång som jag patrullerar på första maj. Det är alltid lika mycket folk som roar sig med tävlingar osv. Det var nyligen en dragkamp och en man berättar för mig hur det gick, inte för att jag är direkt intresserad av det men bara för att vara trevlig så frågar jag. Mannen jag pratar med är trevlig, hans fru står bland folkmassorna berättar han.

Det jag gillar med att patrullera på första maj är att alla är så trevliga, alla är glada och vill väl. Jag har varit polis i tjugo år och för arton år sedan var jag fortfarande en ny polis och jag ville ha action, jaga skurkar och gripa bankrånare mm. Jag var ung och visste inte mycket om hur det var att vara polis i en liten stad som Nyköping. Det är inte mycket som händer här men det är skönt, det är en lugn stad som är perfekt för ett familjeliv. Med tanke på familjeliv så började jag patrullera på första maj samma år som jag träffade min fru som jag älskar bortom oändligheten. Det var då som jag ångrade mig och inte ville ha ett för actionfyllt liv eftersom jag betydde väldigt mycket för någon annan. Två år senare fick vi vårt första barn, då vart jag ännu mer försiktig men på ett sätt då jag fortfarande var en polis som skydda staden mot "ondska". Min stad vart mer värd, eftersom de två personerna som jag älskade levde i samma stad. När min son hade fyllt ett år fick jag reda på att min fru var gravid igen, glädjen som jag kände kunde man inte sätta ett pris på.

När mitt tredje barn kom var jag den lyckligaste mannen på jorden, eller det kändes så. Min äldsta son är sexton år idag, min dotter är fjorton och min minsta dotter är elva, minstingen vill också bli polis men jag försöker att avråda henne det. Eftersom det är ett farligt yrke, för fem år sedan vart jag skjuten och överlevde nästan inte, hade jag inte överlevt så hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv eftersom jag var så lycklig och jag hade tre barn och en fru som jag hade lämnat ensamma då. Som tur är lever jag idag, första maj 1964 och jag hoppas att få patrullera flera första maj i framtiden.

(Historien är påhittad, fotot är från första maj 1964 utanför Nicolaikyrkan)

Fotografiets syfte var att bidra till en undersökning kring den sociala standarden mellan staden Nyköping och bygden Tuna.
Standard som standard. Nu pratar vi om hennes liv.

Bakom flickan står mamma.
Mamma som vet att läxläsning och exakt perfekta studier betyg kommer att ge hennes barn en framtid.
Mamma som också vet att läxläsning kommer att vara hennes död, beröva hennes frihet, framkalla tårar och inte alls ge hennes dotter viljan att rädda världen.
Bara tusentals strategier kring hur man skulle kunna göra det.
Formulerat i ord på papper, korrekt skrivna.
Dottern kommer att få reflektera över äkthet i källor, människovärde och pengavärde och djur och natur och sedan slutligen vara färdigpackad med kunskap.
Stå på ett flak och skrika för att här börjar livet, nu börjar det och jag behöver aldrig mer göra något som jag själv inte väljer igen.
Dottern kommer att flytta hemifrån, resa, ha sex, få ett yrke, gråta, tänka, planera, hata, snyta sig och klippa håret, behöva plåster, vara självmordsbenägen, vara utsatt, vara labil, vara modig, vara stabil, argumentera, skrika.
Kanske på ett sätt som liknar hennes mammas.
Kanske med en egen vilja, ett avståndstagande.
Dottern kommer att leva sitt eget liv.
Hon kommer att sluta leka med dockor.
Hon kommer att kyssa sin första.
Hon kommer att bli jättebra på att laga mat.
Sjukpensionera sig vid 53 för att livet tog för hårt på henne och vissa människor klarar ju bara inte av världen (läs: alla).

Mamma står bakom.
Mamma vet om.
Hon vet om så mycket lycka, så mycket kärlek. Så mycket liv.
Och framför henne sitter hennes lilla och läser alfabetet om och om igen och stavar till hjul, ljus och julgran.
På kanten till det hon också kommer att förstå en dag.
Och behöva lära sig hantera.

Här är hennes liv. Snart framme.


Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier

Denna vecka har Youthhood inte hämtat föremål från magasinet utan fotografier från Sörmlands museums flickr. Vem som helst kan gå in och titta på alla våra fantastiska fotoalbum! Klicka på länken nedan

http://www.flickr.com/photos/sormlandsmuseum/