Jag har aldrig försökt lösa en Rubiks kub. För jag vet att mitt tålamod skulle svika mig. Jag skulle som högst sitta i 10 minuter sedan skulle jag tårögd och förbannad slänga ut den förbaskade kuben genom fönstret. Det är så jag reagerar i påfrestande situationer. Men jag får inte dåligt samvete för det, jag menar en Rubiks kub kan ha exakt 43 252 003 274 489 856 000 stycken olika kombinationer. Hur hittar man motivationen till att ens försöka? Men som vi alla vet så finns det idioter till allt.

Skaparen till denna charmiga lilla kub som underhållit och förvånat oss under flera årtionden lever än idag och heter Erno Rubik. En ungersk arkitekt som enligt mig måste haft alldeles för mycket fritid. Rubiks kub sägs vara den mest sålda leksaken i hela världen. Uppriktigt sagt så förvånar det mig enormt mycket. Jag kan inte förstå hur en liten färgglad kub som i stort sätt är omöjlig att lösa kan väcka ett så stort intresse. Det finns stora forum och kubföreningar som man kan gå med i. Att lösa en Rubiks kub har blivit en egen sport, näst intill en religion. Jag kan inte på något vis förstå hur man kan ha så stort intresse för en liten kub. Men jag kanske inte har åldern inne helt enkelt.

Att Rubiks kuben blev så omtyckt när den först kom kan jag väl förstå. Det måste ha varit mysigt att sitta och pyssla med sin kub och att kaxigt kunna skryta för sina vänner när man lyckats lösa den. Kuben på bilden ägdes av Mattias Arvidsson på 1980-talet då Rubiks kub var som populärast. Men att en 15-årig pojke idag hellre skulle sitta i soffan och lösa en kub än att sitta framför datorn har jag svårt att föreställa mig.

Vad än den nya tekniken hittar på så tror jag att Rubiks kub och liknande leksaker alltid kommer att vara i en klass för sig. Och att det alltid kommer finnas människor som drar sig till minst sagt kluriga leksaker.

Jag måste motvilligt erkänna att jag innerst inne tycker att Rubiks kub är lite fascinerande. Men jag är mer fascinerad av dem som lyckas underhålla sig med den. Ett originalexemplar av en Rubiks kub kostar idag runt 140 kr i affären, enligt mig en billig biljett till ren frustation.

För att jag gillar lösningar men inte problem, trots att de är beroende av varandra.

Viktor Einarsson

"Detta är Cutie Club, den perfekta leksaken för ditt barn! Det medtagbara dockhuset som dessutom innehåller två små dockor."
 
Jag vet inte, men så lät det kanske på 1980-talet när den lanserades. Ja, veckans tema är alltså leksaker och den sak jag fastnade för var denna, till utsidan väska men på insidan en miniatyrvärld i plast.

I miniatyrvärlden finns galleri (längst till vänster), High School (i mitten), gym (över skolan till höger) och en teater (längst ner till höger). Även medföljande är två stycken små blonda "tonårstjejer" med "coola kläder" (som det förmodligen var då, även fast jag har en annan åsikt om hur bra lila och turkost matchar) och långt hår. Hela lådan är ungefär 15x10 cm och tar alltså inte speciellt mycket plats...
 
På sidan inthe80s.com beskrivs Cutie Club som Toys of the Eighties och jämförs med Polly Pocket som tydligen var något liknande. Jag har inte så bra koll på den här sortens leksaker, men för mig påminner Cutie Club lite om My Little Pony eller liknande.

Lådan ägdes av en Mary Ann som bodde i Nyköping och användes runt 1987, innan den lämnades in till Sörmlands museum för förvaring.


Max af Klercker

På 1920-talet fanns det gunghästar i varje lyckligt litet barns lekrum. De var röda och vita, gröna eller gula, vackert skulpterade eller bara gjorda av ett par ihopsnickrade plankor. På 17- och 1800-talet hade prinsar och prinsessor gunghästar i sina slott, som lite omväxling till de riktiga hästarna såklart. Ett exempel på pållens glädjespridning är prins Gustaf IV Adolf. Han fick julen 1784 en gunghäst, nästan lika stor som en riktig ponny, och uppenbarligen så gav den stor lycka till den besvärliga lilla prinsen. Tavlan finns på Gripsholms slott.

Min pappa har hemska barndomsminnen om trasiga gunghästar, men trots det hade jag som liten en röd och blommig gunghäst som var från Ryssland. Den var liten och gammal men jag älskade den mer än allt annat, förutom allt annat jag älskade mer än allt annat. Otroligt bra tidsfördriv och den har gett några fina små barndomsminnen.

Min fascination för den ryska hästen var stor men den byttes ganska snabbt ut mot en underbar röd liten plastbil (jag gillade rött när jag var liten). Den körde jag omkring i, antagligen lika säkert som en mer eller mindre alkoholiserad pingvin i en lastbil. När jag nu, äldre och klokare (men med samma kärlek till alkoholiserade pingviner), tittar tillbaka på min barndom så ser jag hur 1900-talets industrialisering speglas i mitt agerande, hästarna byttes ut mot läckra röda bilar. Fast det orkar jag inte tänka på nu, jag ska dricka julmust och fundera på julklappar.

Men, om jag var tio år yngre skulle jag önska mig en liten röd gunghäst i år...

Klara Lindvall

Grammofonen uppfanns mot slutet av 1800-talet av en man som uppdaterade Thomas Edisons fonograf. Skillnaden var egentligen att nu var det en roterande platta mot den tidigare ihåliga cylindern. Ljudet uppstår av vibrationer på den snurrande plattan som sedan åker ut i det trattformade röret. Grammofon skivorna ersattes av vinylskivor, magnetband, cd skivor och slutligen nu mp3 och mp4 format.

Leksaker, leksaker och leksaker skildrar sig i olika åldrar. Precis som när du var barn ville du kanske ha Barbies, dockor och actionfigurer som sedan förändrades till någon annan hobby och slutligen när du är gammal har du en annan pryl som leksak som tillhör din hobby. Som min morfar t ex, han får aldrig nog av att hålla på med båten. Båten är hans leksak precis som vinylen är min.
    Många av de artister jag lyssnar på producerar bara på vinyl. Det var nog därför jag började samla på vinylformatet. Vinylskivor innehåller mer ljud och ger ett mycket bättre ljud än t ex en CD-skiva. Förutsatt att du har en bra vinylspelare, grymma högtalare och att skivan är tryckt på ett bra sätt.

Själva samlarvärdet är idag otroligt stort på vissa vinylskivor, jag kan inte ge några direkta svar på rak arm såhär exakt vilka som är dyrast. På Tradera är där massvis med vinylskivor som kostar över tusenlappen för att de är ”rare, explicit, bootleg, coloured” och allt vad det nu kan heta. Vissa skivor är till och med otroligt svåra att få tag i idag på annat än på vinyl. Nästan alla gamla proggskivor är omöjliga att få tag på CD. Går det att få dem på CD är det oftast inspelade ifrån vinyl.
    En intressant sak är att CD-skivorna konkurerade ut vinylen under 90-talet. Däremot har vinylen fått ett uppsving under 2008 tack vare ett gäng motstridiga som vägrar inse den digitala revolutionen. Många tycker om att ömt känna sina skivor och vet att musiken faktiskt finns där, den går att ta på.

Det finns däremot hopp för er gamla vinylsamlare som vägrar inse den digitala revolutionen och vill vårda era skivor ömt. Du kan idag köpa dig en ny vinylspelare med USB-uttag och kopiera över alla dina vinylskivor till mp3-format och spara dem för evigt. Samla de gamla vännerna, på med kaffepannan, fram med kakorna och njut av musiken!

Victor Soldeus

När jag stötte på den här kulpåsen bemötte jag den med ett leende. Tänk vilka simpla och roliga leksaker! Jag vet inte hur långt tillbaka som barn började leka med kulor, antagligen har man gjort det sjukt länge. Jag samlande på kulor när jag var liten, bar också omkring dem i en sån där liten frän kulpåse. Man tävlade med dem, jämförde vem som hade flest kulor tillexempel.

De flesta tävlingarna man gav sig in i gick ut på att stöta varandras kulor mot varandra med nån skum taktik, och på nått sätt så vann man den andres kula. Ibland stötte man med sån kraft och på så långt avstånd så att man hade sönder motståndarens kula och fick stryk. Jag hoppas verkligen inte det var tanken från början.

Men det fanns andra saker man kunde göra med kulorna. Man kunde till exempel bygga torn av dem, kanske inte så jättelyckat, eftersom de är runda. Men det var iallafall en sysselsättning.

Det känns som att kulorna har tappat sin populäritet lite, ingen av mina yngre bröder har spelat kula eller samlat på dem som hobby vad jag vet. Men, som alla sånna här grejer, så lär det komma tilbaka.

Åh. Vilken nostalgitripp jag får av den här. Det var dagarna då man kunde roa sig med små plastdjur och pinnar i skogen. Dagarna då Matilda kom över till mig för att leka med precis ett sånt här garage.

Vi var snabba med att välja vår favoritbil. Sedan var det dags för bilarna att tankas, de skulle ju trots allt orka med ett helt lekpass. Efter tankningen så körde man in i hissen och vevade upp bilen till oanade höjder, säkert flera hundra meter! Sedan lät man den lilla bilen svischa ned för banan i en oerhörd hastighet, som en raket på väg till månen.

När det hela den fantastiska resan var över så gjorde man om den igen & igen och tröttnande aldrig. Jag saknar dom dagarna. De var magiska!

Emma Vestberg