Och då vevar vi upp igen, igen och igen...
När jag var liten hade jag miljontals med leksaker, då menar jag verkligen miljontals, eller det kändes iallfall så eftersom jag ju inte var speciellt stor... när jag var liten. Jag har många bra minnen från min barndom bland alla mjuka, hårda, plastiga, leriga ting - ni kommer väl ihåg Play-Doh-leran? Min mor var tvungen att tvätta mina kläder minst varje dag efter att jag hållit på med den där förbannade leran, som var så otroligt kul att forma till djur, människor, ja gud vad det nu var.
Min arbetskollega Emma och jag har känt varandra sedan barnsben och när vi gick till Raspen (föremålsarkivet på Sörmlands museum) för att leta efter info till temat Leksaker så hittade vi den här skönheten:
Ett glädjerus spred sig i kroppen och jag trodde att jag aldrig skulle få se den hederliga parkeringsleksaken igen, den som vi vevat sönder av förtjusan, sett bilarna som åkt ner för den spiralformade rampen och sedan tankat den lilla leksaksbilen och återigen satt den i hissen och vevat tills händerna blev alldeles ömma.
Nu kommer minnet tillbaka, det går som en gammal filmrulle runt i huvudet, många underbara minnen med Emma. En sönderklippt zackosäck, för att vi en av de 1000 gångerna lekte Pippi Långstrump och använde kulorna i säcken som pärlor (min mor vart inte alltför glad kan ni tro). Den klassiska Barbiedockan fanns såklart också på listan och jag tror jag hade minst 100 stycken, jag lovar. Såpbubblor, leka affär i snöhögarna, ja allting kommer verkligen tillbaka. Jag känner mig fortfarande som bara barnet ibland, skrattar åt saker som nog bara barn skulle skratta åt. Jag brukar då och då nynna eller sjunga en låt från Disneys underbara klassiker, men det är bara när ingen hör.
En annan hemlighet som ska kläckas i detta inlägg är att ibland så leker jag med Barbie med min kusin på 10 år, jag tycker det är roligt även fast man är på väg in i vuxenåldern. Det spelar ingen roll hur liten eller stor man är, varför inte njuta av den tiden som man kan förbruka som barn? Tanken leder mig själv till ett barn på 10 år igen, förvisso är jag redan ett barn, dock ett vuxet barn, som måste lära sig att ta eget ansvar. Fortfarande så får kvinnan i hemmet stå och tjata på mig tills öronen går ur led om att jag ska städa rummet, en simpel grej som jag vet att jag är dålig på, men det är kanske för att jag aldrig vill inse att jag håller på att bli stor, vem vet? För en sak, och det är 100 % säkert, hur mycket ni än kommer att tjata på mig, så kommer jag aldrig att bli vuxen.
Matilda Thorén
Min arbetskollega Emma och jag har känt varandra sedan barnsben och när vi gick till Raspen (föremålsarkivet på Sörmlands museum) för att leta efter info till temat Leksaker så hittade vi den här skönheten:
Ett glädjerus spred sig i kroppen och jag trodde att jag aldrig skulle få se den hederliga parkeringsleksaken igen, den som vi vevat sönder av förtjusan, sett bilarna som åkt ner för den spiralformade rampen och sedan tankat den lilla leksaksbilen och återigen satt den i hissen och vevat tills händerna blev alldeles ömma.
Nu kommer minnet tillbaka, det går som en gammal filmrulle runt i huvudet, många underbara minnen med Emma. En sönderklippt zackosäck, för att vi en av de 1000 gångerna lekte Pippi Långstrump och använde kulorna i säcken som pärlor (min mor vart inte alltför glad kan ni tro). Den klassiska Barbiedockan fanns såklart också på listan och jag tror jag hade minst 100 stycken, jag lovar. Såpbubblor, leka affär i snöhögarna, ja allting kommer verkligen tillbaka. Jag känner mig fortfarande som bara barnet ibland, skrattar åt saker som nog bara barn skulle skratta åt. Jag brukar då och då nynna eller sjunga en låt från Disneys underbara klassiker, men det är bara när ingen hör.
En annan hemlighet som ska kläckas i detta inlägg är att ibland så leker jag med Barbie med min kusin på 10 år, jag tycker det är roligt även fast man är på väg in i vuxenåldern. Det spelar ingen roll hur liten eller stor man är, varför inte njuta av den tiden som man kan förbruka som barn? Tanken leder mig själv till ett barn på 10 år igen, förvisso är jag redan ett barn, dock ett vuxet barn, som måste lära sig att ta eget ansvar. Fortfarande så får kvinnan i hemmet stå och tjata på mig tills öronen går ur led om att jag ska städa rummet, en simpel grej som jag vet att jag är dålig på, men det är kanske för att jag aldrig vill inse att jag håller på att bli stor, vem vet? För en sak, och det är 100 % säkert, hur mycket ni än kommer att tjata på mig, så kommer jag aldrig att bli vuxen.
Matilda Thorén
