En mörk scen, en stor publik.
Jag tar plats vid gitarren, börjar sjunga människor dansar och är lyckliga.

Jag tror att många av oss någon gång har haft små inre musikdrömmar. Vi har önskat att vi vore en rockstjärna, gitarrgud, tvärflöjtsmästare, wailar-prinsessa, indedrottning eller någon kanske bara har haft en liten dröm om att slå sitt rekord i Sing Star.

Jag föreställer mig att det måste vare en så otroligt härlig känsla att vara med i ett band och bara göra och spela en massa bra låtar tillsammans. Tänk att vara personen bakom den där fantastiska låten som du brukar gråta lite till för att den är så bra.

Mina egna musikaliska drömmar försvann nog ganska tidigt. När vi skulle välja av instrument i 3:an kändes trombon självklart. Störst, ljudligast och utan knappar! Det var bara att dra lite och blåsa, perfekt! Men mitt förhållande med trombonen varade inte längre än 2 år. Vi hade det lite kämpigt på slutet, jag ägnade inte honom tillräckligt med uppmärksamhet och tillslut gick vi skilda vägar mister Trombon och jag.

Efter det har jag mest hållit mig i bakgrunden. Hjälpt till på ett litet hörn med någon konsert och sådant.

För jag har insett att man inte måste sitta bakom pianot. Det är ganska fantastiskt att bara lyssna också. Finns det någon underbarare känsla än den som uppstår under en riktigt bra spelning? Eller känslan man får i kroppen när man lyssnar på en riktigt bra låt? Eller känslan när en vän uppträder och stoltheten bultar i bröstet och tårarna lurar under ögonlocken?

Nej, jag tror inte det.

Bilden jag valde är tagen på musik skolan i Nyköping 1965. Jag älskar instrumenten och kontrasten mellan den lilla killens stövlar och den äldre killens otroligt välputsade uppenbarelse. Hans frisyr <3

För det första, svartvita bilder är sjukt fint! Hade jag levt på 1930-talet hade jag nog inte uppskattat de svartvita bilderna, men idag tycker jag de är underskattade, framförallt av mig själv.

Nu till bilden jag valt, om jag pratar/ser/hör något från tidigare årtal önskar jag lite att jag levt då. Typ när farfar och farmor var små, stackars farfar hade inget kylskåp och toalett ute på gården men wow att få uppleva det idag! Vilken upplevelse, vore både "roligt" (för att få känna hur de hade det) och lärorikt då vi i dagens samhälle har typ...allt?

En dag hade nog räckt för mig för att förstå hur bra vi har det idag. Men de som är född på t.ex. 20-talet och lever idag måste tycka utvecklingen av allt gått fort och oväntat? Jag menar, vem kunde år 1930 tänka sig all teknik osv. som finns idag, endast 80 år senare.

Ibland skulle jag vilja vara född på 30-talet... För att ha varit med om allt och upplevt den otroliga utvecklingen från inget kylskåp till flera hundra tals olika modeller och märken av kylskåp, iPad 1 2 och snart 3, mobiltelefoner, diskmaskin, färgtv (!),ja allt helt enkelt.

Bilden är från 30-talet och dessa kvinnor är på OS i Berlin. De har fina klänningar och fina frisyrer, samtidigt som de ser roade ut över att vara på OS. Vet inte om jag skulle vara road av det idag, men för 80 år sen hade jag nog uppskattat det.

Ibland vill jag vara äldre. Typ 100 eller så...

Ett ganska spökligt foto, ser nästan inte ens verkligt ut. Fotot har en slags aura som säger ”overklig”, som om det är spöken på bilden... Fina, uppklädda människor har samlats för att fira någon runt bordet som fyllt 80, åtta personer står vid bordet och blir fotade.

Om man bortser från vissa utav människornas ansiktsuttryck, så är det en härlig bild där vänner och familj har samlats för att fira en tradition som de flesta hushåll också har, födelsedagar. För mig har alltid födelsedagskalas varit viktiga. Vem som än fyller år är de alltid lika viktiga, för att det är då alla personer som är viktiga för dig samlas och man kan umgås med alla samtidig. Att alla samlas är ganska ovanligt när man har en så stor familj som jag har.

Att ansiktsuttrycken är väldigt oförberedda ger fotot en charm. Kameran har verkligen fångat ett ögonblick värt att minnas. Fotot ser extra spökligt ut för att det ser ut som om det verkligen händer, att människorna lever i fotot. Men en sak som jag inte kan sluta tänka på: varför är det ingen som ler på bilden? Var de inte lyckliga och glada under det "härliga" födelsedagskalaset, eller hade det kanske hänt något precis innan fotot blev taget? En olycka, en konflikt, eller något annat som kan förstöra en sådan speciell kväll? Vad är det som oroar den andra kvinnan från vänster, vad är det hon ser? Det är något man kan grubbla och undra över hur länge som helst…

När jag såg denna bild fastnade jag för den direkt. Jag älskar hur bilden är tagen och kompositionen är verkligen jättesnyggt utvald av fotografen. Jag tycker den på något sätt blir levande och man ser nästan rörelserna både elefanterna och människorna tar i bilden.

Dessa gator är de jag brukar knalla omkring på om dagarna och en gång i tiden har det gått runt gigantiska elefanter där. Hur galet är egentligen inte det? Det är inte något jag hade gissat på i första taget...

Bilderna knäpptes av Olle Hagelroth år 1962 när elefanterna tågar in i Nyköping från att förmodligen har gästat på en cirkus, och jag skulle verkligen vilja vara Olle i den stunden bilderna togs. Jag, som älskar fotografering, skulle tycka det vore hur häftigt som helst att fota dessa djur i olika vinklar, framförallt i lilla Nyköping. Jag skulle gärna byta plats med Olle om jag fick chansen att spola tillbaka tiden några år.

Jag önskar att jag vore fotografen.

 

Den här vyn är något jag drömt om länge.

Om jag ser bilden framför mig i färg tornar bergen upp sig likt en gråsprängd mäktig mur, skogen djupt nästan smaragdgrön och vattnet klarblått och spegelblankt.

Himlen blå förutom de få lite utsuddade molnen.

 

Jag vill andas här.

Vill sitta klippan med armarna runt knäna.

En liten skrivbok och en penna bredvid.

Tänka en stund.

Lago di Carezza, italien. Är det dit min framtid kommer ta mig?

Jag har alltid tänkt Alaska, Canada. Men Italien alltså.

 

Jag får inspiration till att resa.

Mot tystnad.

Vackra platser.

Vyer.

 

Jag vill se någonting annat nu.

Det äkta vackra i vår värld. Det som var först. Inte städer, inte gatukök, smuts eller höghus.

Ingenting av nutidens samhälle, misär.

Jag älskar människor.

Men jag vill se bergskedjor,

spegelblanka sjöar,

gröna trädmassor.

 

Jag vill sitta ner och andas en stund. Och återigen inse att det finns något större än oss, något äkta.

Naturligt.

Ståtligt.

Det som var här allra först.

Mitt val innan jag börjar skriva inlägget: Murare i arbete under byggandet av ett bostadskomplex i Nyköping, 1961.

Så, precis bara enkelt så

Fotografi. Det heliga ordet. En helt ärlig, naken avbildning av något så som det faktiskt är. Det här magiska som uppstår när det som ryms inom kameravinkeln helt plötsligt är fångat just så, och nu kan det inte röra sig där inne.

Jag är otroligt fascinerad av fotografi. Konsten att bevara något väldigt mänskligt i ett litet ögonblick. Som ett citat säger: och detta är ditt liv, och det tar slut en sekund i taget. - fight club.

Men hur blir det om man väljer att inte se det så?
Om man väljer att säga att det blir längre för varje minut.
Ett intryck längre, en tanke längre, fyrtio andetag längre. Du blir mer än vad du var för en minut sedan. Det där lilla som växer i dig kan helt plötsligt avbildas när du spontant fotograferas på en gata.

Och sedan finns det där. Så om du glömmer, kan du hålla i det igen.
Gråta, öppna, sluta, stänga, skratta. Känna samma känslor om igen.

Hur kan livet ta slut för varje minut då?
Hur kan livet ta slut när kameran bestämmer att det här minnet ska få fortsätta leva?

Även om jag också tror att vi är medfödda med att selektivt välja sekvenser och känslor att minnas så är fotografiet det som konkretiserar. Det som säger att titta här du, det hände faktiskt. Och du älskade det. Du hatade det. Du levde det.

1961 var det tre år kvar innan min mamma skulle födas.
Här står han. Som en jätte framför de små husen i bakgrunden.
Lägger betong och tankarna som hans huvud är fyllda av lever i bilden.

Genom att se alla fantastiska fotografier av Nyköping, så älskar jag min stad ännu mer. Jag fick äran att se dåtiden i perspektiv på hur min nutid är nu.

Det var vackrare förut. Lite lugnare.
Det är skönt att betrakta bilderna.
Som att uppleva det historiska lugnet igen.

Tack fotografi för att du ger mig den möjligheten.

Denna vecka har våra bloggare valt varsitt fotografi från Sörmlands museums fotoalbum på flickr att blogga om.

Titta gärna in på vår flickr för fler spännande foton!

http://www.flickr.com/photos/sormlandsmuseum/

/ Karin Andersson, projektledare Sörmlands museum