När man blir arg gör man ofta saker man inte skulle göra i något annat tillstånd. Till exempel kan glaskastning vara en aktivitet som anses väldigt passande när ”bägaren har runnit över”.  Jag har själv aldrig känt mig manad till att kasta glas när jag blivit arg. Men jag har sett det göras på film!

Men det finns mycket som säger emot denna underliga akt. Utgå från att du blir arg i ditt sovrum, besvärar du dig verkligen då med att gå till köket att för att öppna glasskåpet, för att sedan fint plocka ut tre glas som du strax efter med full kraft kastar på golvet. Det saknar trovärdighet, i alla fall om personen i fråga är fullt frisk och bara lider av en kortvarig ilska som han eller hon inte medicineras för.

Glaset på bilden är ett rödvinsglas som är alldeles för fint för att krossas. Men i en påkostad dramarulle skulle tio glas av denna sort kunna kastas. Inte allt för ovanligt är att glasen eller porslinet kastas mot någon.

Som sagt har jag aldrig sett att någon i sin ilska kastar glas omkring sig. Är allt kanske bara en akt som hittats på av filmens galna värld? Har jag gått hela mitt liv och trott att arga människor kastar glas, att glaskastning är en del av att bli arg. Nej vet du va, glaskastning är bara något som händer på film.

Det är en ganska konstig sak det där med vrede och ilska. Jag tror personligen att vi människor har en tendens att vända vår ilska emot dem som vi älskar och håller av som allra mest. När man gör sig så pass sårbar att man visar upp sin vrede inför en annan persons ögon, då blottar man sin själ, man tappar sin sköld och man står bara helt handfallen.

Det spelar ingen roll vilket pansar eller hjälm man bär. För när man blir riktigt arg så är det oftast inget som man visar öppet på gatan, det är först när man kommer hem till dem man håller av som mest som man öppnar upp, skriker och tar ut sin vrede. Kanske just därför att man vet att människorna inför ens ögon inte kan svika en, inte göra slut och kasta ut en ur deras liv, kanske är det just därför man klarar av att kasta allt skit man inte orkar bära på just dem, de man håller som kärast.

Det finns något man brukar kalla blod är tjockare än vatten, och det kan stämma. Man sårar, riktigt kastar syra i deras ansikten och spottar i deras öppna sår, ändå tar de in allt, älskar en ändå även om man just då skulle behöva en riktig käftsmäll för att fatta hur illa man betett sig.

Jag hörde Michelle Obama säga en sak, de orden hon sa var så enkla och självklara. Kontentan av vad hon menade var att man måste gilla någon för att vara den personens vän. Hur arg man än blir måste man kunna se in i personens ögon och känna något, man måste känna att man faktiskt gillar personen, djupt där inne. Man måste kunna se personen bakom det man är förbannad på för stunden, hur arg man än är. Det kanske är det som skiljer blod från vatten när det kommer till vänner och familj. Vänner kan du hitta nya, ditt dna kan inte bytas ut.

Nu kanske ni frågar er hur sjutton en hjälm av järn från 50-talet kommer in i bilden, den enda anledningen till dess närvaro är dess syfte här i världen. En hjälm skulle aldrig ha blivit tillverkad om det inte hade funnits vrede i denna värld. Hjälmen för mig symboliserar hur mycket vi människor är beredda att offra för vår vredes skull.

I filmen thrillerfilmen Se7en genomförs sju olika sorters mord, efter de olika sju dödssynderna som vi här på Youthhood behandlar under sju veckor i 49 unika inlägg. Nu har jag inte sett hela filmen men jag är ganska insatt i handlingen och har nu precis kollat på slutscenen då den sista dödssynden fullbordar serien – Vredens synonym hämnd binder ihop hela historien nästintill perfekt.

Bilden visar ett ganska brutalt vapen som mycket väl skulle kunna förvandlas från den högaffel det är till något livsfarlig i fel mans händer. Vrede och hämnd kan nog ofta förekomma undermedvetet och i ett planeringsstadie men det är ganska sällan som tankar blir till handlingar. Det undermedvetna kämpandet mellan huvida han bör handla efter dödssynden eller undvika syns väldigt tydligt i slutet på filmen Se7en som jag nämnde tidigare.

Som den skräckfilmsfantast jag är relaterar jag som sagt ganska direkt det här arbetsverktyget till något farligt. Mitt exempel jag har är från skräckisen The Children där en ont anande medelålders man får en liknande sån här högaffel instucken i huvudet. Inte en speciellt trevlig scen må jag säga. I den filmen hade handlandet i och för sig ingenting med varken hämnd eller vrede utan ett virus som gjorde barnen i filmen väldigt benägna att vara ganska våldsamma…

Det är många av dessa dödssynder som är så konstiga egentligen.

Som till exempel vrede. Vad då, för man inte bli arg nu heller? Det är visserligen skillnad att bli arg helt oprovocerat, men det finns ju tillfällen då det är helt befogat att bli arg.

Så det som är lite konstigt är att det inte finns några vidare förklaringar om vad som gäller när det kommer till dödsynderna. Man får för det mesta se dom uppradade men aldrig någon manual för när och hur dom gäller.

Borde jag då straffas för att jag blir arg när jag ser uppstoppade djur? Eller är det okej? Jag vet inte, tycker verkligen att någon borde skriva en förklaring så att man inte går runt och är arg och blir straffad med att bli styckad levande i helvetet sen.


Detta är uppstoppade ejdrar från början av 60-talet.

Om man är fylld av vrede, så styckas man levande i helvetet. Men är det inte så att om man är fylld av vrede, så vill man helst stycka någon/något levande själv?

Det är inte lika ofta jag blir riktigt riktigt arg på någon. Men när jag verkligen blir arg på någon, och vill hämnas, då jääävlar vad jag vill hämnas. Vreden gör mitt ansikte högrött och jag tänker helt enkelt inte. Som tur var bråkar jag helst med ord men ibland skulle jag bara ha lust med att slå till någon riktigt hårt med den här brödspaden.

Jag vet inte mycket om den här spaden mer än att det är en brödspade. Och att det säkert gör jätteont att bli slagen med en sån.