Jag har alltid varit lättskämd av mig och har vägrat att gå både spökrundor på Halloween och i spökhus, men ändå tycker jag ganska mycket om att kolla på skräckfilmer, hur kommer det sig? Jag skulle tro att det är för att jag har relativt lätt att skilja på film och verklighet och för att jag på ett underligt sätt, ändå gillar att bli lite skrämd.

Helst tittar jag på skräckfilmer som är lite underliga och komplicerade, och som drar sig mer åt det psykologiska thriller hållet, och jag försöker undvika alltför mycket brutalitet. Jag föredrar mystiska och lite gotiska skräckfilmer och det får väldigt gärna vara kostymdrama.

Två av mina absoluta favorit rysare innehåller i princip alla de egenskaper och kvalitéer som jag räknat upp, och de är Sleepy Hollow och Sweeney Todd som båda är gjorda utav en av mina favorit regissörer, nämligen Tim Burton. Det är också här som kopplingen till mitt föremål finns. Jag hittade nämligen en rakkniv utav metall som troligtvis är ifrån slutet av 1800-talet, den ägdes tidigare utav Edvard Holmgren från Jönåker och jag kände att det var det perfekta föremålet för ämnet skräck.

Ni som har sett eller kanske bara hört talas om Sweeney Todd, vet att han, som barberare, använde just rakknivar då han utförde sina hämndlystna handlingar. Och Sweeney Todd är inte bara en av mina favorit skräckisar, utan också en av mina favorit musikaler, och vem kan egentligen motstå Johnny Depp, Helena Bonham Carter och Alan Rickman i en och samma film?

Den 10 augusti 1930 skedde ett mystiskt mord i Grönsta, väster om Eskilstuna. Offret var grovarbetaren Arvid Edvard Andersson. Liket hittades med ett skott genom huvudet och skador av ett hårt slag. Efter ett hårt slag med en sten. Stenen kan du se ovan och finns nu på föremålsarkivet. Mordet löstes aldrig.

Visst tyckte du precis som jag att det här lät lite spännande. Ett mord, en gåta. Spännande men också lite läskigt. Visst gillar vi det?

Vi ser skräckfilm och låter fantasin skena.Vi låter fantasin skena och blir stela av skräck av minsta ljud. Var det där prasslet ett ondskefullt spökbarn? Väntar en blodtörstig zombie utanför dörren? Kommer jag bli besatt av en orolig ande i sömnen? Listan kan göras lång på saker som skrämmer oss.

Men är inte den främsta anledningen till vår rädsla egentligen just vanliga människor?

Yxmördare, våldtäktsmän, kriminella gäng, sektmedlemmar, psykopater och andra suspekta människor? Personen som höll i stenen?

Gröna fantasimonster, eller återuppväckta lik är ju ingenting i jämförelse med en galen, mordisk, beväpnad människa. Eller hur?

Jag tror att många av er som läser detta och kollar på bilden här ovan, inte har någon som helst aning om vad det är bilden föreställer. Ska förklara det med en gång. Bilden visar en ådersnäppare i mässing. Det kanske inte gjorde er särskilt mycket klokare. Tänkte förklara för er vad denna ådersnäppare gjorde för nytta innan jag berättar varför jag valt just detta föremål till veckans tema.

Denna ådersnäppare användes som redskap på sjukhus under 1800-talet och tillverkningen av denna gjordes av Albert Stille. Det finns 12 ställknivar som fälls ut i botten när en spak på översidan förs framåt, och knivarna användes för att avlägsna ”dåligt blod”. Man trodde att sjukdomar under den tiden berodde på obalans mellan olika kroppsvätskor, det var till exempel farligt att ligga ned då dessa vätskor blandades. Man använde alltså ådersnäpparen för att få bort de dåliga vätskorna för att lindra sjukdomen och det var viktigt att man fick ut blodet på rätt ställe där det dåliga blodet ansågs ha sitt ursprung.

Varför jag valt just att skriva om denna är för att den har med just blod att göra, vilket ofta förknippas med skräck. Jag tycker personligen blod är obehagligt, vilket inte riktigt går ihop med att jag verkligen älskar skräckfilmer. Allt från människor som jagas i skogen med knivar och yxor till andar som flyger omkring i huset.

Vissa människor som kopplar skräck till dockor, ser framför sig ålderdomliga porslinsdockor med stelt uttryck och tom, men ändå helt oskyldig blick. För mig är nutidens dockor betydligt läskigare.

Den här bratzdockan, som en sjuårig flicka tidigare lekt och kammat håret på, förde genast tankarna till någonting annat som jag finner helt skräckinjagande, som visserligen inte handlar om dockor, men inte långt ifrån, nämligen; skönhetstävlingar för barn.

Små flickor ända ner i femårsåldern kläs ut i märkliga underkläder eller dräkter och sminkas värre och mer än vad riktiga modeller gör. De tränas att le och posera så att de på hela taget ska se så vackra, mogna och världsvana ut de kan inför en bedömande jury. Faktum är att de inte är mogna och världsvana, de är femåriga oskyldiga flickor.

Resultatet av allt är en rad av vad som liknas en oskyldig liten armé av förvuxna dockor. Kanske som den här bratzdockan. Men det värsta är inte de skrämmande, inställsamma småflickorna. Utan föräldrarna bakom dem.

Många av föräldrarna påstår att barnen helt har valt det själva, och att flickorna tycker det är jätteroligt att ställa upp i shower. Ja, vilken femårig flicka tycker inte det är roligt att klä ut sig? Men är de däremot medvetna om att andra tjänar pengar på dem? Att det är ovanligt att barn blir tränade i att bete sig och se ut som Miss World? Eller att de troligtvis används som ett substitut för föräldrarnas egen krossade skönhetsdröm?  Tror inte det.

Jag såg ett program en gång där en mamma var helt beredd att genomföra flera skönhetsingrepp på sin dotter som skulle ställa upp i en reklamfilm, det tar nästan priset.

Och det här är en del av vad jag finner skrämmande i vårt samhälle. Människor, människors dumhet och i det här fallet; hur föräldrar kan göra så mot sina oskyldiga små barn.

Alla har vi något som vi tycker är skrämmande, något som jag tycker är skrämmande är psyken.
Det föremålet som jag valt denna gång har inget med själva föremålet att göra. Jag har valt en altarring som i sig är väldigt fin, jag är inte alls rädd för själva altarringen, utan själva stället där den förut stod. Altarringar som denna ser man oftast i kyrkor, vid kapellen men denna altarring stod på Strängnäs hospital i deras kapell.

Anledningarna till att jag tycker det är läskigt med psyken är många, en är att så fort jag hör ordet "psyke" så tänker jag på ett litet, mörkt rum, en tvångströja och ensamhet.

Det värsta jag vet är att vara ensam, i ett litet rum, och inte veta var man är någonstans. Att inte veta vad som kommer att hända med en.

Jag är också rädd för människor som är psykiskt störda, vissa som har gjort väldigt hemska saker, saker som jag inte kan förstå hur en person ens kan göra! Jag har också en bild i huvudet av hur en psykiskt störd ser ut, jag vet att de ser ut som helt vanliga människor och det skrämmer mig också lite.

Denna altarring är väldigt fin och anledningen till att hospitalet gav bort altarringen till Sörmlands museum är för att den var skadedjursbenägen. Nu är den ren från skadedjur och står i Sörmlands museums föremålsarkiv.

Så till beröringspunkten skräck.
Något för mig väldigt obekant och bekant på samma gång.
Jag är inte typen som slår på skräckisar, skriker med ett gäng människor och dööör för att det är så fantastiskt kul att bli rädd.
Inte min kopp te.

Varför sitta och se på människor som sliter sina lämmar och skriker av ångest och panik i en trång svart cell för att det inte finns något annat sätt att bli befriad på?
Varför se groteska varelser döda, döda, blod, blod? Vilka mardrömmar vill vi egentligen drömma? Jag förstår inte konceptet, jag vill inte anamma det hela.
Kanske en extra kick av skräck? Nej tack, inte för min del. Inte när konsekvensen blir dålig nattsömn i trehundra år...

Nåväl. När jag traskade runt i magasinslokalerna fann jag lite prylar som gav mig obehagskänslor, nu tänkte jag dela med mig av dessa!

När jag såg den här ögonbindeln kopplade jag direkt till ett otäckt Morden i Midsomer-avsnitt som jag såg för ett antal år sedan, vilket inkluderade en person i mask. Masker måste vara det äckligaste som finns! Utklädnad, clowner och mimare ger mig rysningar. Och ögonbindeln sätts för ögonen efter en operation då patienten i efterhand är ljuskänslig, dateringen är osäker men jag bedömer att den inte används idag. Skulle jag se en människa med dessa glajjor skulle
jag dö.

Något annat som väcker obehag är detta verktyg.
Åh, jaha, ett mordvapen tänker ni!
Hopp, hopp. Nepp, nepp. FÖRLOSSNINGSTÅNG var namnet. 1916, när BB inte var fullt lika modernt, fick borren användas till att borra hål i skallen på barnet. Sedan i sin tur fästes något i bebisens huvud och barnet drogs ut genom mamman. Förmodligen efter att ha dött och förlossningen stannat av. Blotta tanken på smärtan, både för barnet och mamman, ger mig en obehagskänsla jag gärna vill vara utan. Lite fascinerande ändå är det att människan ändå alltid funnit en väg att försöka rädda situationen. Även om det i de flesta fall ledde till att både barnet och mamman dog.

Det var allt för den här gången, tjingeling!