Så till beröringspunkten skräck.
Något för mig väldigt obekant och bekant på samma gång.
Jag är inte typen som slår på skräckisar, skriker med ett gäng människor och dööör för att det är så fantastiskt kul att bli rädd.
Inte min kopp te.

Varför sitta och se på människor som sliter sina lämmar och skriker av ångest och panik i en trång svart cell för att det inte finns något annat sätt att bli befriad på?
Varför se groteska varelser döda, döda, blod, blod? Vilka mardrömmar vill vi egentligen drömma? Jag förstår inte konceptet, jag vill inte anamma det hela.
Kanske en extra kick av skräck? Nej tack, inte för min del. Inte när konsekvensen blir dålig nattsömn i trehundra år...

Nåväl. När jag traskade runt i magasinslokalerna fann jag lite prylar som gav mig obehagskänslor, nu tänkte jag dela med mig av dessa!

När jag såg den här ögonbindeln kopplade jag direkt till ett otäckt Morden i Midsomer-avsnitt som jag såg för ett antal år sedan, vilket inkluderade en person i mask. Masker måste vara det äckligaste som finns! Utklädnad, clowner och mimare ger mig rysningar. Och ögonbindeln sätts för ögonen efter en operation då patienten i efterhand är ljuskänslig, dateringen är osäker men jag bedömer att den inte används idag. Skulle jag se en människa med dessa glajjor skulle
jag dö.

Något annat som väcker obehag är detta verktyg.
Åh, jaha, ett mordvapen tänker ni!
Hopp, hopp. Nepp, nepp. FÖRLOSSNINGSTÅNG var namnet. 1916, när BB inte var fullt lika modernt, fick borren användas till att borra hål i skallen på barnet. Sedan i sin tur fästes något i bebisens huvud och barnet drogs ut genom mamman. Förmodligen efter att ha dött och förlossningen stannat av. Blotta tanken på smärtan, både för barnet och mamman, ger mig en obehagskänsla jag gärna vill vara utan. Lite fascinerande ändå är det att människan ändå alltid funnit en väg att försöka rädda situationen. Även om det i de flesta fall ledde till att både barnet och mamman dog.

Det var allt för den här gången, tjingeling!