Jag blev förundrad över det här föremålet. Nu i efterhand förstår jag att det är en kanna som används till dryck, men det finns så mycket potential i det. Kitschen, stilen, den fantastiska kombinationen av en manskropp som slingrar sig ur ett snäckskal och guldetaljer.

Ursprungligen kommer den från Villeroy & Boch, och har sedan stått i Cecilia af Klerckers bostad.

Jag kan inte låta bli att undra när och var den användes. Till vilken sorts tillställning? Var det kanske en kanna man plockade fram på ett enkelt kafferep, vid konfirmation eller vid bröllop? Har den stolt fått stå framplockad eller dammat igen i ett gammalt skåp?

Det finns så mycket som jag skulle vilja fråga om, det är synd att mer information inte finns.

 

När jag gick i föremålsarkivet och försökte hitta något jag aldrig sett förut kändes det omöjligt. Jag har ju verkligen sett allting, tycker jag. Jag har gått i dessa korridorer hur många gånger som helst och lagt mina ögon på vartenda föremål. Eller? Nej. Det har jag faktiskt inte gjort. Det är när man verkligen letar efter något man inte vet vad det är, som man ser alla dessa saker man faktiskt aldrig sett förut.

Mina ögon landade till slut på detta handarbetade etui. Hur gulligt som helst, och något jag aldrig sett förut. ”Men vad är ens det här?” tänkte jag först. Detta är åttakantigt och utav trä, det är överklätt med blommönstrat papper och fodrat med röd sammet och rött siden. Det innehåller tre prylar, fodral för nålar, två virknålar, blyertspenna, örspade, spegel samt parfymflaska.

 

 

 

Jag hade aldrig sett den citrongula klänningen förrän jag bläddrade för säkert den fyrtionde gången bland klädesplaggen på stålstången i den gråa bunkern bakom tågstationen som jag kallar min arbetsplats.

 

Den hängde helt oskyldigt, naket bland alla de andra och sa blygsamt på sextiotalsspråk: goddag, här är jag. En knälång, figursydd klänning med kort ärm som jag direkt ville knycka åt mig och aldrig returnera igen. Kragen, de imiterade mässingsknapparna, de gula och gröna blommorna. Ta mig till sextiotalet, skrek det i mig.

 

Så läser jag nu i skrivande stund i formuläret som berättar om klänningen att den är ett yrkesplagg från Vårdskolan i Eskilstuna. Och lyckan: fatta att någon fick vara så snygg på jobbet!

 

Den hade ni väl aldrig sett förut?

Måste proffsiga uniformer sakna stuns och moderiktighet?

Tydligen inte!

Klänningen är ett levande, historiskt bevis.

Halleluja!

 

 

 

 

 

Temat "Något jag aldrig sett förut" var ett ganska revolutionerande tema för mig. När man letade efter något man aldrig sett insåg man hur mycket som man inte har sett. När man vanligtvis letar efter ett föremål till ett bestämt tema har man redan en bild av vilket föremål man vill ha, nu tvingades man leta lite mer vilket ledde till läckra överraskningar. Första föremålet jag valde till detta tema, som jag sedan skrotade, var ett skålliknande föremål som hade som en inböjning i själva skålen. När jag senare gick närmare in på samma hylla fastnade min blick på något jag aldrig sett. Jag hade inte en aning om vad det var jag tittade på...

Det visade sig vara en kaffekokare!

Denna kaffekokare med ett fotställ av mahogny har ett stativ gjutet av mässning, ett porslinskärl som är rikt målat med blommor och förgyllning, ett kapillär rör med stil, en spritlampa av glas och koppar för värme. Det är även en glasvas med kopparlock till. På fotstället är det märkt med "CAFETEREA BASCULE Brevet de 15 ans S. Gar du Gouvernement". Denna kaffekokare kom från Berndes Sterbhus i Flen och inkom till museet då ägaren bortgått. Kaffekokarens tillstånd är stabilt, dock har porslinskärlet en mindre spricka vid kranen, kopparlocket är lite deformerat och kranen är lös. Man kan nog konstatera att denna kaffekokares kaffekokardagar tyvärr är över då nya och mer effektiva kaffekokare har uppkommit. Men kanske, långt in i framtiden då någon gräver upp denna ställer personen samma som jag först gjorde när jag såg den och då kanske den lilla kaffekokaren återigen blir använd.

 

Att krokodilskinn varit ett populärt människomode under årens gång är väl inte något du har missat? När jag var liten (eller ska jag säga mindre?) var utklädningsmöjligheterna många och mormors väska och matchande skor av krokodilskinn tillhörde favoritaccessoarerna. Men jag tror inte riktigt att jag förstod att det där skinnet en gång suttit på utsidan av en livslevande krokodil, med såväl vassa tänder som skarpa klor. Och att dessa klor med deras ackompanjerande fot skulle fungera utmärkt som väska var väl heller inte en tanke som cirkulerade runt i mitt huvud då.

 

Efter den senaste tisdagen på magasinet har den här tanken dock kommit till liv, då stötte jag nämligen på den här väskan av krokodilfot när jag letade runt bland alla prylar efter någon jag aldrig sett förut. För den här väskan har jag minsann inte stött på tidigare, det skulle jag ha kommit ihåg.

 

Inte nog med att den här väskan är lite speciell i sig, den har också varit med om ett rejält äventyr! Den är nämligen ett minne från världsutställningen i Chicago 1893, så den har både rest långt och levt länge. Utställningen, som var en av de största utomeuropeiska utställningarna under 1800-talet, arrangerades till minne av Columbus upptäckt av Amerika 400 år tidigare och Sveriges paviljong fick mycket gott betyg av den amerikanska pressen.

 

Trots att den här damväskan är ett av de äckligaste föremål jag någonsin stött på så hoppas jag att även framtida bloggare lyckas hitta dess lilla gömställe, för den här väskan av krokodilfot är något värt att se med egna nyfikna ögon.

 

 

De här fina små badrumsprylarna har jag aldrig sett förut. I en låda, under ett runt silkespapper fan jag dem och blev störtförälskad!

Jag har alltid gillat små lådor, askar och burkar, gärna de som andas badkar med guldtassar, toalettbord med stora speglar och vackra skärmar att knyta korsetten bakom. Dessa produkter tilltalade därför mitt hjärta direkt. Den lite slitna pappasken med en liten folieinklädd kub Pasta Macs badsalt och den bedårande flaskan med "Violet Talc Powder" fick mig att dö puttinuttdöden.
Jag hade gärna färdats tillbaks hundra år för en dag och spenderat några timmar med dessa i familjen Åkerhielms badrum!