Detta är väl en ganska schysst grej att ha om man är en sådan som lagar riktig mat. Man kan ju överleva med bara en micro också har jag märkt. Men själv föredrar jag spisen, och ugnen.

Spisar är ju ganska värda! Tänk på alla enkla maträtter man kan laga! Typ, hamburgare. Men det värsta med en spis är ju att den tar upp plats. Om man skulle ha en spis som på bilden, som de flesta har, så behöver man ju lite plats. Det kan ju vara lite jobbigt för oss som har världens minsta kök, om man nu ska kalla det kök, som jag och min sambo har.

Men iallafall, en spis är mycket värdare än en micro! Skaffa en spis om du inte har den, det är ganska tråkigt att värma färdigrätter i längden, det är en sak som jag faktiskt vet. Investera en spis och enjoy.

En spis, vad har ungdomar för relation till spisar? I många fall ingen alls. Och om de har det så är den förmodligen varken frivillig eller stabil.

Jag är själv ingen stjärna i köket, men jag har vunnit en kocktävling en gång. Hur det gick till förblir ett mysterium. Jag är som en konstnär i köket, har stor ambition, kladdar mycket och städar lite.

Det är väldigt hög skaderisk i köket. Varje matlagningstillfälle är en risk. Lyckas jag hålla mig undan från att bränna mig på spisen, så bränner den mig indirekt när jag bränner mig på den förbaskade maten. Spis och kris rimmar, och för mig är inte det en slump. Det är inte så att jag inte gillar att laga mat, för det gör jag, tror jag. Det är nog så att jag och spisen har fått en dålig start, vi får börja om på nytt, när jag blivit lite äldre...

Seniorbloggen har också spisen som tema denna vecka. Utan att vilja verka fördomsfull så tror och hoppas jag att seniorerna har en finare samt stabilare relation till spisar.

Då och då så sägs det ju att magen är vägen till hjärtat. Jag tror att det kan ligga någonting i det, för helt seriöst, äter du för att leva eller lever du för att äta?
 
Det är faktiskt någonting väldigt väldigt speciellt med att laga mat och äta middag tillsammans med dem man tycker om, eller inte tycker om. En av mina värsta mardrömmar är det ska bli som för utomjordingar i Kalle Anka; att man bara äter ett litet piller som innehåller allt man behöver för att överleva. Att hacka lök och steka köttfärs är terapi!
 
Att laga mat tillsammans med en fin spis är någonting som gör livet lite lättare (och nej jag förespråkar verkligen inga förlegade ideal om att kvinnor ska stå fastkedjade vid spisen). Det är ganska lätt att laga mat, och när det blir bra så får man en schysst bonus: god mat. Plus att du känner dig ganska lyckad för att du lyckades svänga ihop någonting konstruktivt.

Hmm jag tror aldrig jag riktigt har reflekterat över en spis någon gång… Innan idag alltså, så nu gäller det sätta sig ner och ta en funderare…



För två somrar sedan var vi ute på båtsemester och när händelsen jag ska berätta om inträffade var vi ungefär två timmar utanför Visby hamn. Jag och Oscar stod och lagade mat på gasspisen (okej då, nu misslyckades jag lite med återkopplingen eftersom den på bilden inte var en gasspis men ändå) och det gick väl bra och så tills jag var ganska färdig och skulle lägga tillbaka stekpannan. Eftersom jag stått och stekt köttbullar i den ett tag var den ju ganska skitvarm så när jag var på väg att stoppa in dem bland de andra kastrullerna var det inte så konstigt att mamma blev sur. Och det var väl tur, och faktum är att jag nu i efterhand inte fattar varför jag inte tänkte mig för innan, men man lär sig som sagt av sina misstag.

I alla fall. Mamma ryckte den skållheta stekpannan ifrån mig för att gå och skölja av den i kallt vatten. Viktig notis här: vi var på en båt som i och för sig är stor för att vara en familjebåt men med ändå ganska trångt om plats, och dessutom var vi ju ute på havet. En liten våg som vi var väldigt oförberedda på gjorde att den stekheta stekpannan som mamma höll i nu istället trycktes mot min blottade underarm. Och AJ! Vad ont det gjorde!

Resultatet blev tre ”prydliga” mellanstora och varfyllda brännblåsor strax på utsidan av armbågen och jag tror faktiskt att man fortfarande någorlunda kan urskilja var den värsta skadan var. Nu blev det här ju egentligen inte speciellt mycket om en spis men man kan alltid se det som vår gasspis var boven i dramat från början. Som värmde upp stekpannan alltså. Men det var i alla fall det ända minne som jag kom på nu som jag kunde relatera till en spis…

Jag har många minnen med just spisen. Kanske eftersom den är kökets hjärta och kanske just därför att jag aldrig har varit rädd eller feg för att prova på något nytt vid dess sida.

Jag har lagat min första falukorv, bränt ett stort antal pannkakor, men ändå lyckats med säkert ännu fler. Jag har satt min sista potatis, stänkt upp stekflott på mina stackars händer, bränt handlederna på helvetes heta plåtar och sist men inte minst placerat min lilla hand på en nyss använd platta.

Det var nog det värsta traumat för mig med spisen involverad. Jag minns fortfarande vilka svullnande blåsor som uppstod efter mitt lilla misstag att ta stöd mot plattan för att hoppa ner från diskbänken den eftermiddagen. Man kan ju tro att jag, som var med om en sådan otäck och obehaglig upplevelse aldrig skulle återvända, eller någonsin gå i närheten av ett kök, och kanske än mindre en stekhet spis. Men icke, jag blev inte direkt avskräckt, snarare blev jag kökets mästare, och under en lång tid i mitt liv var köket mitt kungarike och jag var dess drottning som sjöng, bakade och regerade.

Jag älskade att se något som var så enkelt att göra, se så svårt ut i andras ögon. Jag tyckte verkligen att köket var den bästa lekplatsen på hela jorden. Det tycker jag i och för sig än idag. Men lusten att vara där morgon till kväll har dämpats något, och drömmen om att bli kock eller konditor har svalnat av. Precis som med en avslagen, nyss använd spis. Men någon gång kommer man ju antagligen bli lite hungrig och då kommer jag kanske att slå på knappen igen. Och då ni, då ska ni få se på soppa!

Bon  appétit!

När jag flyttar hemifrån så funderar jag fullt allvarligt på att ta med min mamma till den nyinvesterade lägenheten. Det är inte bara för att jag tycker om min mamma, utan också för att hon gör världens godaste mat.

Under min uppväxt har jag alltid blivit serverad den godaste köttfärssåsen, den godaste korvstroganoffen och det godaste tacos utbudet som går att få. Om bara några år så kommer inte denna lyxiga servering existera mer, då kommer det bli snabbmakaroner och bränd falukorv till middag dag ut och dag in.

Ett annat alternativ än att ta med min mamma Annelie är ju att granska hennes sätt att laga mat. Då kanske man lär sig utifrån det och gör lika god mat själv sen, men jag tror att det krävs flera år av träning för att resultatet ska bli det samma. Jag tror kokboken kommer bli min stödpelare när jag skaffar egen lägenhet. Men så länge jag inte tröttnar på makaroner och köttbullar eller korv så kommer jag nog leva på det.

Med detta vill jag säga att man kan leva på samma maträtter varje dag, så länge man inte tröttnar på det, vilken man kommer att göra. Därför ger jag kokboken en applåd och sätter en punkt här.

En spis säger mig inte så mycket, dom finns mest bara där. En sån där bra-att-ha-sak. Eller mer nödvändigt att ha snarare. Jag kan komma på ungefär tre grejer jag associerar med en spis.

Först sådana där usla skämt om kvinnor och spisar, att de borde vara fastkedjade där och liknande. Nu tycker inte jag dom är usla på grund av att de ska vara "förnedrande" eller liknande, de är bara dåliga och gamla. Kom på något nytt liksom.

Sen tänker jag på matlagning, och min brist på kunskap inom det området. Jag kan göra makaroner med ost eller nudlar. Det kommer jag inte komma långt med den dag jag flyttar hemifrån. Se! Kvinnor-vid-spisen-skämt håller inte, alla kan faktiskt inte laga god mat. Även om jag skulle vilja kunna.

Till sist tänker jag på mina irriterande tvångstankar. Jag har värsta grejen att allt i huset måste vara säkert innan jag går utanför dörren, för jag skulle inte kunna ha på mitt samvete om huset brann ner. Så därför måste jag gå upp en kvart tidigare varje vardag för att ha tid att gå runt och inspektera så allt är avstängt. Då är spisen det viktigaste momentet också. Där står jag minst fem minuter och kollar så att alla plattor är avstängda. Det är inte roligt, men better safe than sorry, typ.

Kanske är det därför jag inte gillar de där skämten? För att jag känner mig fast där varje dag, motvilligt. Spisar är sämst helt enkelt.