Jag har många minnen med just spisen. Kanske eftersom den är kökets hjärta och kanske just därför att jag aldrig har varit rädd eller feg för att prova på något nytt vid dess sida.

Jag har lagat min första falukorv, bränt ett stort antal pannkakor, men ändå lyckats med säkert ännu fler. Jag har satt min sista potatis, stänkt upp stekflott på mina stackars händer, bränt handlederna på helvetes heta plåtar och sist men inte minst placerat min lilla hand på en nyss använd platta.

Det var nog det värsta traumat för mig med spisen involverad. Jag minns fortfarande vilka svullnande blåsor som uppstod efter mitt lilla misstag att ta stöd mot plattan för att hoppa ner från diskbänken den eftermiddagen. Man kan ju tro att jag, som var med om en sådan otäck och obehaglig upplevelse aldrig skulle återvända, eller någonsin gå i närheten av ett kök, och kanske än mindre en stekhet spis. Men icke, jag blev inte direkt avskräckt, snarare blev jag kökets mästare, och under en lång tid i mitt liv var köket mitt kungarike och jag var dess drottning som sjöng, bakade och regerade.

Jag älskade att se något som var så enkelt att göra, se så svårt ut i andras ögon. Jag tyckte verkligen att köket var den bästa lekplatsen på hela jorden. Det tycker jag i och för sig än idag. Men lusten att vara där morgon till kväll har dämpats något, och drömmen om att bli kock eller konditor har svalnat av. Precis som med en avslagen, nyss använd spis. Men någon gång kommer man ju antagligen bli lite hungrig och då kommer jag kanske att slå på knappen igen. Och då ni, då ska ni få se på soppa!

Bon  appétit!