Bakom glasdisken på ett konditori ligger bullar, kakor, tårtor, bakelser, masariner och beskvier. Min mun vattnas bara vid tanken på alla dessa bakverk. Vid slutet av dagen är det ofta väldigt mycket kvar bakom disken, underbara sötsaker som åker rakt ner i sopptunnan eller i bästa fall komposten.

Några få konditorier har valt att lämna överblivet bröd och gott till hjälporganisationer. Detta är dock ingen norm i Sverige.  Ett yrke som borde finnas är därför någon som tar tillvara på det som blir över. Ett företag anställda av kommunen eller privat som arbetar med att hämta upp ätbara bakverk från konditorier och sedan dela ut det till härbärgen, vårdinstanser, ungdomsgårdar, flyktingförläggningar och olika hjälporganisationer. På så vis skulle godsakerna kunna mumsas på av någon som behöver lite energi istället för att göda sopptunnan. Jag efterlyser helt enkelt ett yrke som med hjälp av bröd och sötsaker skulle göra både miljön och samhället en tjänst.

Bakformen på bilden har tidigare tillhört familjen Alderstrand från Eskilstuna. Ingrid Alderstrand som troligen bakat i formen föddes 1921 och insjuknade i TBC vid 18 års ålder. På en kurs för lungsjuka träffade hon sin blivande man och tillsammans fick de sonen Roger som förmedlat mycket av familjens ägor till musett efter föräldrarnas bortgång. 

 

 

Frågan är rätt svår, vilka yrken som inte finns bör finnas? Det tar nog väldigt lång tid för de flesta att komma upp med något förslag på ett nytt jobb och förmodligen är det förslaget kanske inte riktigt hållbart eller nödvändigt. Kanske har jag det så bra att jag inte kan komma på något bara för att jag har allt jag behöver. Alla viktiga yrken finns redan och om ett nytt yrke kom skulle det bara ta kraft ifrån de viktigare yrkena.

 

Världen är inte fulländad och långt ifrån perfekt, men ifall något nytt ska in måste kanske något annat bort. I letandet efter föremål från museet som ska passa till det tema jag skriver om kom jag på att kolla efter ett föremål som är onödigt, ett föremål som går att byta bort. Jag hittade fyra gamla plåtburkar med olika innehåll, varav en med innehållet ingefära. Jag drog en slutsats, baserat på mitt personliga tycke, om att det är en vara som skulle kunna ersättas med något annat.

Något annat som kanske inte jag kan komma på men som är ett yrke som någon annan är i behov av och kan fråga efter.

 

Vissa gillar ingefära, andra inte, vissa är i behov av saker som andra inte bryr sig om. Förändring är bra för att en utveckling ska kunna ske, så att mycket passar åt de flesta. Yrken kommer och går för att ersättas av andra. Om det hela tiden skulle dyka upp nya yrken utan att några försvann skulle inget fungera. Att istället låta ingefäran bytas ut mot något som passar en annan bättre är ett bättre steg på vägen för att anpassa saker passande till flera.

 

 

Ett yrke där allt serveras på silverfat och all världens mat ligger framför ens fötter. Det finns sådana yrken då man får äta mycket mat, exempelvis som matrecensent så får man äta och sedan bedöma maten man nyss ätit. Jag å andra sidan skulle inte lyckas med att bedöma mat, antingen är det gott eller äckligt. Så ett yrke jag önskar skulle finnas är professionella ätare. Det yrket skulle jag vara riktigt bra på, kanske inte det bästa för ens hälsa eller det mest givande yrket men det skulle vara otroligt härligt att få arbeta med att äta mat. Dock tror jag inte att jag skulle vilja arbeta med det hela mitt liv, jag behöver något som är mer givande. Men det skulle vara kul att få prova på!

 

Silverbrickan är egentligen en nickelkrombricka som tillhörde Ingrid Alderstrand. Hon föddes 1921 i Kungsbacka och dog 1975. När hon var 18 år gammal fick hon lungsjukdomen TBC som följde henne till döden. När hon var på en kurs 1943 för lungsjuka träffade hon Ivar Alderstrand och med tiden blev de förälskade. De gifte sig och 1952 föddes sonen Roger. Ingrid slutade då sitt arbete på EPA och blev hemmafru. Att vara hemmafru verkar också som ett bra yrke som jag önskar skulle finnas. Man tar hand om hemmet och sina barn vilket borde räknas som ett yrke, ett väldigt fint och bra yrke till och med.

 

 

Stiftelsen MinStoraDag hjälper svårt sjuka barn förverkliga sina önskedrömmar. Det är en idé som jag tycker är otroligt fin, att genom att uppfylla barnens drömmar sprida lite glädje och hopp där det verkligen kan behövas. Att hålla drömmarna i liv, få de sjuka barnen att sluta tänka att bara för att de är sjuka så är det dags att ge upp allt vad drömmar heter.

 

Det är lite så jag tänker när jag säger att yrket ’professionell önskeuppfyllare’ borde existera.

 

Likt Aladdin har sin goda vän Anden borde du, jag och vi ha den professionella önskeupfyllaren i vår värld. Jag kan nog inte komma på ett yrke som kan sprida mer glädje än detta – släng er i väggen clowner, coulrofobin är er fiende – för det är inte bara personen som får sin önskan uppfylld som blir glad, även den som arbetar som önskeuppfyllare måste ju smittas av glädjen han eller hon sprider!

 

Nu är det ju tyvärr så att magiska lampor likt den Aladdin hade i sin ägo inte verkar existera i vårt universum. Jag hittade en tekanna inne i föremålsarkivet som var så lik Aladdins lampa att jag kunde svära på att den skulle ha en magisk önskeuppfyllande ande i sitt inre. Tyvärr visade det sig att mina gnuggningar var förgäves, någon ande svarade inte på mitt kall. Det var bara en helt vanlig icke-magisk tekanna av tenn från 1700-talet.

 

 

 

Ser ni
mig?

Ser ni mig sitta i den blommiga Trivafåtöljen? Fåtöljen ett ställ av björk,
mjukt svängda armstöd, omklädd i ett blommigt bomullstyg?

Ser ni mig ta ner några tidsskrifter från Stringhyllan och stillsamt bläddra,
uppkrupen i blomstret?

Nä!

Det gör ni inte!
För jag jobbar som osynlig.
Min vardag som osynlig arbetare kantas av ständiga privilegier, men också
diverse problem.

Jag har förmånerna att kunna fisa obemärkt, få saker att se svävande ut, spana
för polis, privatpersoner och för egen del likväl om jag så önskar. Jag lever
gratis, glider lugnt in överallt: bussar, restauranger, nattklubbar och hemliga
konferenser. Jag avlyssnar de mest privata och intima samtal. Men bäst är att
jag blir den viskande låtsaskompisen som alla behöver. Genomskinlig seglar jag
förbi och viskar uppmuntrande ord och planterar mystankar hos alla jag möter.
Det är underbart!

Mindre kul är dock alla de situationer då min osynlighet medför att jag blir
söndersutten ibland, i soffor, säten och på diverse stolar. Mindre kul är de
tillfällen då jag nästan blivit överkörd på grund av min egen obetänksamhet.

Men hej, vad gör det?

Jag jobbar enligt mina arbetsgivares osynlighetsstrukturmodell för hemligt
viskande, spanande och glidande.

Allt för en månadslön på några miljoner.
Jag är så fri som man kan bli.
Och får utföra hjältedåd varje dag.
När domedagen är kommen så är det jag som räddar världen.
Varför?
Jo, för att oavsett vilka strategiska drag jag genomför, kan ingen skuldbelägga
någon.
Min osynlighet förhindrar krig.
Saker bara sker utan att det finns någon att anklaga.
Och jag, jag avslöjas ju aldrig.
Så även de mest radikala förändringarna som behövs genomföras för rättvisa,
mänskliga rättigheter och mångfald, de hindrar inte mig.

 

Klart att jag är en dröm att anställa!
Jag fixar allt, radikalt och obemärkt på samma gång.
Det ni!

 

”Vem är du?”

 

”Jag är döden.”

 

Oavsett om man sett filmen av Ingemar Bergman eller inte, så är dessa repliker inpräntade i de flesta svenskars medvetande. Och någonstans i bakhuvudet förnimmer man att de spelade schack också.

 

Schackbrädet ovan ger mig således associationer till döden. Jag har alltid varit fascinerad av döden – som de flesta är, antar jag. Som barn lekte jag ofta lekar som involverade döden. Jag lekte krig. Jag lekte hajen. Och ofta dog jag. Givetvis återuppstod jag sedan, och kunde med tillförsikt dö igen gång på gång.

 

Hursomhelst, så utvecklade jag en talang för att spela döende. Jag åmade mig och drog dramatiska sista andetag innan jag nickade till och låg helt stilla. Jag hämtade mycket inspiration från filmer. Och det är där min idé om ett yrke som inte finns kommer in.

 

Alla de som dör på film, och som har som enda egentliga uppgift att dö, har antagligen en förhoppning om att bli skådespelare en dag. Man börjar längst ner på karriärsstegen och klättrar sedan uppåt. Det första steget är i det här fallet en statist – det sista, en skådespelare.

 

Men varför skulle man inte kunna få nöja sig med att enbart spela döende eller död resten av karriären? Att gestalta döden är en nog så viktig konstart, och borde inte ses ner på eller flys undan.

 

Jag föreslår därmed det nya yrket dödspelare. Det ska finnas fackförbund och hela faderullan. Precis som offrade pjäser på ett schackbräde har stor betydelse för spelets utgång ska dödspelare ses som en nödvändighet för att på ett realistiskt sätt berätta en historia.

 

: