”Utsidan ger insidan en chans. ” – Ett ordspråk som säkert många har hört. Skönhet handlar om utseende. Det är en sanning. Många som tänker skönhet tänker på en människa som har jämna ansiktsdrag, kanske en idealbild av hur en vacker människa ser ut.

Den här oljemålningen ur det Fleetwoodska familjearkivet, påminde mig om hur min uppfattning av skönhet är, och att det faktiskt inte handlar om att födas med ”rätt” ansiktsdrag.

Skönhet kommer inifrån – Visst är det klyschigt? Men om man sammankopplar skönhet och hälsa så ser man att det stämmer. En människa som är frisk och mår bra i kropp och sinne brukar se mer levande ut, få en extra lyster som gör han/henne generellt sett vackrare än en människa som mår dåligt. Och en glad människa ser ju alltid skönare ut än en ledsen sådan!

Personligheten spelar också en betydande roll. Det brukar bli på så vis, att de vi lär oss tycka om blir vackra. Skönheten träder fram succesivt, tills det är det enda vi ser.

Tittar man på ytan ser alla olika på andra människor. Och alla finner människor olika vackra. Men för mig, gällande utseende, fastnar jag ofta för egenheter hos personer. Sällan den jämna symmetrin, utan kanske som på bilden ovan, en märklig näsa, eller ett par stora C:formade skrattgropar, eller ett par extra glada ögon. Alla människor besitter skönhet på något sätt, kanske är det de små sakerna, ett leende, eller det stora hela.

Skönhet för mig, är de speciella smådetaljerna som faktiskt gör alla unika.

Men i grund och botten så kommer skönheten faktiskt inifrån, är man glad och har ett fint hjärta finns skönheten där, och jag tror att den går att finna någonstans hos alla. 

I samband med den här veckans tema kan man ju ställa sig frågan, vad är egentligen skönhet? För mig är, och kan, skönhet vara en mängd olika saker. Det kan vara ett utseende, en personlighet, eller en plats. Det kan också vara en målning, ett fotografi eller olika former utav musik, och det är just musik som jag tänkte inrikta mig på.

Det föremål jag valde den här gången är ett av dem som jag fotade när vi skulle göra vår introduktion och jag kände att det passade väldigt bra till det här temat och hur jag känner. Föremålet är en kvartsfiol utav trä, en fiol i barnmodell, som tillverkades på 20-talet. Den tillhörde och lämnades till museet av Hillvid Edhager som föddes i Nyköping år 1912 och senare bosatte sig i Oxelösund.

Även om jag själv inte kan spela så är fiol ett av mina favoritinstrument, tillsammans med i princip alla andra stråkinstrument. Jag älskar de rena och klara tonerna och att varenda känsla enkelt kan förmedlas med ett par stråkdrag. Jag älskar klassisk musik och musikalmusik, eller showtunes som det också brukar kallas, och jag tycker att en stor orkester, med både stråk- och blåsinstrument, är något av det mäktigaste som finns att lyssna på.

Jag blir ofta känslosam när jag lyssnar på den här sortens musik, just för att den är så mäktig och vacker, men också för att musiken i sig själv förmedlar en speciell och stark känsla.

Något särskilt som jag lyssnar mycket på är musiken från alla Harry Potter filmer. Det är inte bara fin, bra och gripande musik, det är även ett annat sätt att uppleva och ta del av de känslor och händelser som finns och utspelar sig. Jag, som är så bekant med filmerna ser allting framför mig när jag lyssnar, jag lever mig in och får en speciell upplevelse som skiljer sig både från att se filmerna och läsa böckerna. För visst är del väl så som Dumbledore säger i första boken ”Ah, music. A magic far beyond all we do here!”.

Något av det vackraste jag vet är gamla träbåtar. Jag älskar doften av tjära och lack, de fina välvda formerna och jag älskar skärgården de för dig till.

När jag var liten delade vi en liten folkbåt med en annan familj. Det roligaste med att segla var att bli fastknuten med ett rep runt magen och dras genom vågorna efter båten. Vi hade alltid med oss en speciell sallad och saft. Ibland la vi till vid någon ö och sov över. Att vakna i en träbåt på morgonen när vågorna kluckar mot kölen kan vara något av det mysigaste som finns.

Den här fina campingbåten från 30-talet har varit älskad av en familj på samma sätt som vi älskade vår båt. Den har fört dem på sommarutflykter och givit frihetskänsla. Den har vackert och majestätiskt som bara en båt kan glidit genom vattnet.

I somras började jag, min syster och våra grannar rusta upp deras folkbåt som har stått på land de senaste 10 åren. Lacken såg allt annat en fräsch ut, hon hade fuktskador och inneboende i form av spindlar och andra kryp. I andras ögon ett vrak, ett omöjligt uppdrag.

Men när jag tittar på vår båt ser jag potential. Jag ser vackra trä detaljer och framförallt ser jag skönhet. En riktig pärla.

Så när vår vackra skruttbåt är klar ska vi åka på äventyr. Vi ska segla mot horisonten och solens stålar kommer gnistra på havet. Det är skönhet för mig.

Idag kan du göra allt för att öka ditt självförtroende. Smink, operationer, hudkrämer hit och dit mm. Det finns något för oss alla för att vi ska få bättre självförtroende, eller i alla fall tro att vi får bättre självförtroende. För mig är självförtroende framförallt när du vågar bjuda på dig själv, inte är rädd för att säga eller göra fel. Jag kan själv säga att mitt självförtroende är bra, jag har accepterat mig själv och bryr mig inte längre om vinterjackan passar eller inte, hur jag ser ut i bikini osv. Jag är mig själv och det finns bara en av mig.

Skulle jag se någon på stan, i skolan eller liknande ha ett diadem som detta på sig skulle jag tänka att han eller hon har bra självförtroende. Att personen har vad den tycker är snyggt på sig – så som det ska vara. Det här diademet är från år 1954 och ägdes av Cecilia af Klercker. På den tiden kan jag tänka mig att man hade liknande detta på sig på finare fester, men skulle du ha det på dig idag är jag säker på att folk skulle kolla. Antagligen av avundsjuka för att du vågar vara dig själv.

Ps. bilden är uppochner, därför det ser ut som ett halsband…

Skönhet? Skön-het. Skönhet. Jag tror faktiskt inte att man kan sätta ord på vad skönhet är. Det är en liksom egen tolkning och jag vet att det är något de flesta av oss strävar efter. Vi strävar efter skönhet för att bli lyckliga. Vi köper nya kläder, klipper oss och vi plastikopererar oss.  Många av oss vill leva upp till de skönhetsideal som finns i stort sett över allt, som jag personligen egentligen inte alls tycker ska förändra oss som personer, vilket de tyvärr gör. De sänker vårt självförtroende vilket i sin tur leder till att vi blir mer osäkra i oss själva.

Egentligen är inte jag rätt person att föreläsa om egoboosts och liknande, för jag personligen har en helt annan etik än moral när det gäller detta. Jag tycker man ska vara nöjd med sig själv som man är och att man inte ska följa en massa ”råd och tips” som förändrar oss, samtidigt som jag skulle vilja ändra en hel del med mig själv.

I alla fall, hur mycket vi än ändrar på oss så tycker jag att vi aldrig kommer vara finare eller lyckligare än den dagen då vi faktiskt gifter oss. Inte för att jag gift mig, men när man ser bröllop och hur lyckliga och fina paren är så kan jag inte sluta le och jag bara längtar tills jag själv står där framför altaret en dag.

Så därför har jag valt att representera dagens tema med denna handsydda bomullsbrudklänning i vit moiré från 1800-talet som köptes av drottning Josephine och har gått i arv. Och guys, vi är alla fina precis som vi är.

 

Skönhet kan vara många saker, vackra saker, vackra människor, men också insidan kan vara något vackert. Det är enklast att se skönheten som nånting ytligt, något man kan se och ta på.

Min bild av skönhet förr är stort hår, stora klänningar, mycket smink, stora hattar mm. I princip: Ju större desto bättre. Jag känner att i nutiden så är "ju större desto bättre" fortfarande något man strävar efter att uppnå, ju mer man har desto nöjdare är man.

Denna svarta sammetshatt från 1900-talet är ett jättebra exempel på vad jag menar med en "stor hatt". Först och främst måste jag säga att jag tycker verkligen att hatten är fin, den har många vackra små och stora detaljer. Jag tycker att det är detaljerna som gör något eller någon till en skönhet.

En detalj som jag är väldigt förvånad över är de två strutsfjädrarna som ligger runt hatten och att hatten är handsydd.

Men nu återgår vi till vad jag menar med en "stor hatt". När det är väldigt, väldigt mycket saker som sitter på en liten eller en lite större hatt så är det en "stor hatt". Den här hatten har strutsfjädrar,två buketter av penséer och en svart sammetsros. För vissa kan detta anses som något självklart, att en hatt ska ha så mycket utsmyckningar, men för mig duger en vanlig hatt utan nånting på.

För mig är skönhet något enkelt, men smaken är ju som baken... delad!

Skönhet är så extremt komplext.

Det finns så många skikt av ideal och det finns så många ögon i världen att bestämma vad skönhet är. För att inte hamna i någon slags yttre skönhetsfixering, trots ohälsosamma ideal, så gäller det att på något vis stänga ögonen för den typen av input. Den typen av dolda och ibland mycket väl synliga små meddelanden i samhället som uppmanar, påvisar och skapar ångest hos så många individer.

Materiell skönhet, ja varför inte? Förgyller vardagen, frammanar kreativitet och ögat njuter. Yes, där har vi det!

Den här lilla pappersasken fick mig att bli alldeles nuttig i fingrarna, gullig rätt igenom och jag älskar paisleymönstret. Gustaf Malcolm Lilliehöök ägde denna att förvara smycken i. Mycket elegant och fin.

Något lite mer knutet till samhället, norm och normens utveckling är denna rock från 1770. Under den här tiden var det trend, snyggt och vackert att som man bära denna typ av klädesplagg. Ju mer avancerat hantverket var, desto mer status.

Färger var ja tack och dekorativa plagg var det essentiella. Spännande då är ju att fundera på hur det kommer sig att normen idag ser annorlunda ut? Samtidigt så rör vi ju oss ständigt och jag tror att vi nu, här, i samtiden reser genom modevärlden med allt vidare ögon.

Hoppas det blir status igen med rockar som dessa.
Det är ballt tycker jag.