Avund: En sjukdom som vi alla drabbas av då och då
Brandspruta
När man syftar på ordet avund och avundsjuka så är det oftast i negativ bemärkelse. Avund och avundsjuka är ofta avbildat som ett grönt objekt, surmulen uppsyn, eller ett osande, rykande ansikte i rött och svart i behov av nerkylning.
Avundsjuka är en sådan där sjukdom som vi alla drabbas av då och då. Det är också en av de värsta att dras med. Är man drabbad så önskar man oftast att man skulle ha en stor brandspruta för att svalka den osande glöden inom en och bota avundsjukan.
Själv tycker jag att vi människor i allmänhet är väldigt avunds-värda. Jag menar, tänk dig vad en himla massa bra grejor som vi människor har hittat på, vilka lösningar och vilka manicker vi funnit upp. Det är just det vi borde ta fasta på istället. Inte på vad vi önskar att vi hade gjort och hur avundsjuka vi är på dem som gjort det, nej vi borde istället satsa på vad vi själva kan komma fram till för lösningar för att själva bli eller vara lika avundsvärda som människor på våran lilla jord.
Avund: ”En sån där bild skulle jag också kunna ta!”
Avundsjuka är väl något alla förmodligen känt någon gång. Att verkligen sukta efter något som man ser i någon annan. Det kan gälla pengar, utseende, relationer, livsstilar och slutligen talanger. Sen finns det ju även den lite grövre formen av avundsjuka som är svartsjuka. Men det är i alla fall den sistnämnda; talanger, som jag relaterar till den här bilden och inlägget i stort.
Personligen tillhör fotografering en av mina största hobbyer men det är jag ju inte direkt ensam om. Visst kan det vara positivt med många andra fotografer som man kan inspireras av och utvecklas med hjälp av, men allting har en nackdel. I det här fallet kan det länkas ganska tydligt ihop med veckans dödssynd då det är otroligt ofta som i alla fall jag blir rent avundsjuk då jag ser andra hobbyfotografer ta bilder som jag egentligen skulle kunna ta, men liksom inte kommit på det…
Jag vet inte om ni hänger med i mitt resonemang men poängen är i alla fall att det blir lite av en personlig tävling för mig att ta bilder som är bättre än andras, och när då det blir tvärt om bildas en groende avundsjuka. Det går väl lite hand i hand med tävlingsinriktning också…
Kameran på bilden har jag inte speciellt jättemycket historisk information om, då det mesta som står är vad den är tillverkad av. Kameran skänktes i alla fall till Sörmlands museum för cirka sex år sedan av Hugo Salling. Tidigare hade föremålet används av givarens far Carl Hugo då han fotograferat en hel del med den vid området runt Kalix älv.
Undrar om några av de bilderna skulle kunna frammana en avundsjuka i och med en konstnärlig klass…
Avund: Jag vill ju också..
Frågan är om avundsjuka inte är lite en del av vår natur. Avundsjuka är oftast ett av de största ämnena i litteratur sen hur lång tid tillbaka som helst, från adelsdottern som är avundsjuk på drängens naturlighet till de fula styvsystrarnas avundsjuka på Askungens skönhet.
Vi är helt enkelt ganska avundsjuka av oss, och något som gör mig väldigt avundsjuk och lite småledsen är folk som är rackarns bra på musik! Jag älskar musik, jag vill verkligen kunna spela någonting. Men talangen eller orken har aldrig riktigt funnits, jag klarar inte ens av det enklaste på Guitar Hero liksom. Så ja, jag blir grön när jag ser alla dessa superbegåvade musiker.
Vad är väl att kunna spela på en fiol från 1920-talet skänkt till museet av Hillvid Edhager...?
Avund: Grön av avund
Det där med att bli grön av avund har jag aldrig riktigt förstått. Vart kommer det ifrån? När sades det för första gången? Har någon någonsin verkligen blivit grön (på riktigt) av avund?
De djur som förknippas med dödssynden avund är hundar och getter. Och jag har i alla fall aldrig sett någon av dem vara gröna, på naturligt sätt vill säga.
Färgen grön ska tydligen symbolisera tillväxt, harmoni, fräschör, fertilitet, stabilitet och uthållighet. Det kanske är saker man kan vara avundsjuk på? Kan det vara något sådant.
Här på bilden är i alla fall en docka som kommer från McDonalds. Hon var säkert avundsjuk och köpte därför gröna skor.
Avund: Musikhuvuden
Jag har alltid avundats dem som är riktigt duktiga på musik. Musik av alla dess slag, speciellt de som spelar instrument. Jag har alltid velat spela gitarr, men blir alltid förbannad på gitarren efter 5 minuter jag har försökt lära mig en låt. Jag ägde en bas en gång i tiden men det var samma sak med den. Jag kan helt enkelt inte, jag har helt enkelt inget tålamod.
Sen hjälper det ju inte att nästan alla jag känner har en otrolig begåvning inom sång och instrumentspelande. Varje gång jag har sett esteternas musikaler har jag fått rysningar som håller sig kvar hur länge som helst, och varje gång känner jag att jag också vill vara med! jag vill också visa vad jag kan! men jag kan inget.. Därför avundas jag dessa begåvade människor så mycket.
Ibland när jag lyssnar på till exempel Name the pet så mimar jag och låtsas att det är jag som sjunger. Hemlis.
