Jag tycker att denna samling av hittegodsnycklar från 1987 visar ganska bra på att arkivet Raspen har allt.
Jag tycker att det är en fantastisk samling prylar som finns där, en härlig blandning av apfult och vackraste vackert. Och så väldigt mycket där emellan också.

När jag kom till arkivet och kollade första gången blev jag lite kär.
Det är så mycket grejer och varje sak har lite historia nedskrivet om sig, som vi kan använda när vi bloggar eller försöker förstå under vilka omständigheter prylen har använts. Utöver det finns det fakta om personerna som har använt grejerna och hur de levde.
 
Efter ett tag känns det nästan som att man känner de där människorna som ägde de där sakerna. Jag har dessutom lärt känna Södermanland och Nyköping bättre genom att lära känna människorna som har levt här genom tiderna.

Burken på bild innehåller cirka åttahundra nycklar och nyckelknippor och jag vet inte vart någon av dem leder. Men jag tror att de leder till hus, bilar, cyklar, dagböcker, förråd, handbojor och garage som människor har använt, saker som har en historia och minnen bevarade i sig.
Denna samling är lite av Raspen i miniatyr, minnen koncentrerade och bevarade på ett och samma ställe.

Om man skulle lägga alla olika saker som man kan hitta inne på raspen skulle det bli en riktigt härlig gryta.

 

Tag ett stycke provdocka, blanda med uniformer och barbiedockor i en stor grya som på 40-talet användes på Tuna ålderdomshem.

Rör ner hattar, arkivpärmar, hundraåriga bröllopsklänningar, drMartens och en båt.

Avsluta med fem stolar, en korsett och en byst.

Klart!

 

Jag älskar att bara vandra runt och upptäcka saker i magasinet.

Det finns så många saker med så många historier.

Älskar’t!

Raspen. Föremålsmagasinet, eller helt enkelt magasinet. Ja, man brukar ju säga att kärt barn har många namn och magasinet är utan tvivel en kär plats för många av oss. Det är en mötesplats, en arbetsplats och en plats med en himla massa gamla prylar.

Ett av de första föremål man lägger märke till när man går genom de stora blåa dörrarna in till det första av de tre rummen är den här ceriserosa klänningen som sticker ut med sin färggrannhet. I jämförelse är många andra föremål lite lätt beigea och den här klänningen från 1970-talet är utan konkurrens om sin plats i rampljuset. Klänningen tillhörde en gång i tiden Maj-Britt Alvarsson och jag kan tänka mig att med en sådan här vacker och färggrann klänning stod även hon i rampljuset när hon använde den på sitt arbete inom Oxelösunds kommun, för vad livar upp en tråkig arbetsdag om inte en ceriserosa klänning?

När man först kliver in i detta enorma föremålsarkiv så är det bara föremål man ser. Stolar där, kläder där och hyllor med småsaker lite här och var. När man sedan är igång så märker man faktiskt hur mycket det finns, och man blir fascinerad av i princip allting. Något man sedan inser är hur mycket historia detta arkiv bevarar. Hur många människor som levt så många olika liv och hur många föremål som gått i arv, och hur mycket minnen dessa människor har till alla dessa föremål.

Det är just precis det här som har varit så otroligt intressant, att bara vara medveten om hur mycket historia dina ögon fastnar på och dina händer rör vid. Att koppla ett föremål till ett visst tema och sedan inse dess historia när pappret om informationen om föremålet skrivs ut från Sofie. Att bilda sig en egen uppfattning om något, dra egna kopplingar och sedan skriva några rader om vad föremålet faktiskt är och varit med om.

När Kerstin Lindh var fem år fick hon en leksakskikare av sin far.
Med den spanade hon på världen.
Saker, ting, levande djur.
 
Hennes kikare och en bit av hennes livshistoria finns bevarade i föremålsarkivet,
ett arkiv där jag, och vi alla likt Kerstin, kan kliva in och spana lite på världen.
På saker, ting - men tyvärr väldigt få levande djur.
 
Sörmlands museum gör ett gediget arbete för att låta historian leva, där föremålsarkivet är en högst väsentlig del.  
För hur skulle människors berättelser bevaras, om inte Raspens eldsjälar hade en genuin kärlek till föremålen som skänks?
 
Det är en plats som alltid är lika trevlig och spännande att komma till.
En plats där man blir en femårig Kerstin, med stora kikarögon och kli i fingrarna.
 
Med Raspen lever historia,
och fler borde få kliva in och upptäcka det.

Första gången på Föremålsmagasinet/Raspen tror jag att det regnade när jag cyklade dit, jag var nervös över hur svårt det var att hitta dit eftersom det ligger lite gömt och knasigt.

När jag var inne på Raspen blev jag förbryllad över hur stort detta föremålsmagasin egentligen var! Karin visade oss runt och återigen vart jag förvånad, men denna gång över hur mycket gamla föremål det fanns! Jag menar att det är svårt att förstå hur mycket som egentligen har bevarats, väskor, skor, kistor, garderober, sängar osv. Sängarna var något som gjorde mig lite förvånad, de var så korta! Min första tanke var att alla människor förr i tiden måste ha varit mycket korta, eller så var sängarna inte bekväma eftersom fötterna förmodligen skulle hänga utanför.

Även fast det var mycket att ta in den dagen, och jag såg en hel del coola föremål, så var det ett som fastnade. Inte på grund av att jag tyckte att föremålet var coolt utan för att det var ett mycket skrämmande föremål. Detta föremål hängde bland statyer, i samma rum där alla målningar, leksaker och sängar har placerats - det var ett krucifix!

Detta krucifix är gjort av lövträ och furu med två olika tekniker - skuret och målat. Jag finner detta krucifix väldigt obehagligt eftersom skulptören verkligen fångat en hemsk händelse. Kroppen av lövträ har ett nätverk av svarta streck som ska ge krucifixet ett "torterat utseende" då märkena troligen symboliserar märken efter piskrapp. Detta föremål har även flera fingrar avslagna och blod i ett sidosår på statyn. Jag har nog rätt i att kalla föremålet skrämmande men också minnesvärt. Tyvärr så är min första tanke när jag tänker på Raspen detta föremål. Dock är jag inte skrämd över att gå dit eftersom allt annat är så fantastiskt.

Att föremålsmagasinet finns är ungefär lika viktigt som att det finns morötter att välja på i mataffären eller att det finns politiker i regeringen.
Vem annars ska bevara Södermanlands historia i föremålsform?
Du? Din mamma? Din hund?
Skulle inte tro det va!

Med så eminent personal med så gedigna kunskaper så finns det bara oändliga möjligheter med föremålen.
Att starta en utställning på temat "döden". Inga problem.
Fram med apoteksprylarna bara och visa upp en förlossningsborr och lite dödligt medel i en flaska.
På temat "udda prylar", fram med 30% av arkivet.

Det jag menar är att föremålsmagasinets betydelse för oss idag är oändlig.
För att här finner jag historieundervisning som inte är nedskriven i en halvdan bok, här hittar jag faktisk materia med historiskt ursprung.
Som gör att det hela känns mer verkligt och viktigt för mig.
Det finns faktiskt en tid bakom oss. Det är essentiellt att minnas för att kunna leva framåt på något vis.

Skulpturen ovan har sin plats här, likt alla andra tusentals föremål också.
Skulpturen är gjord av svetsat järn.
Den kostade 6000 kronor år 1986. Stefan Thorén ställde ut den på museet samma år.
Han kommer från Kvarsebo i Östergötland.

Skulpturen är döpt till "Andens materia".
Och det döper jag nog faktiskt hela magasinet till.

Den här veckan har Youthhood valt platsen "föremålsmagasinet" som tema. Här träffas Youthhood en gång i veckan för att välja tema och föremål. På magasinet bevarar vi över 60 000 föremål, från stenåldersyxor till datorer. Vilket föremål får representera magasinet?

Här kan du läsa mer om våra samlingar!