Efter några års misslyckade nyårslöften har jag gett upp. Jag kan äta nyttigare och träna mer även om jag inte på nyårsafton stolt fastslår att jag under året ska leva hälsosammare (vanligaste nyårslöftet i Sverige). Därför tänker jag inte blogga om något eget löfte utan tillägnar detta inlägg till min kompis som lovat att hon på ett år ”ska resa till jordens alla världsdelar, utom Antarktis för där finns det inget kul”. När hon berättade om sitt löfte fick hon höra att det var lite väl klassiskt, inte så unikt. Hon la därför till den viktiga detaljen att hon ska äta jordnötssmör i alla dessa världsdelar. Jordnötssmör är hennes favvo-pålägg och allt-i-allo-krydda, en ständig följeslagare som antagligen kommer pryda hennes begravningsannons i tidningen om många många år.

Nu är det hur som helt bestämt. Hon ska under 2015 besöka alla jordens världsdelar (utom Antarktis) och äta jordnötssmör i alla världsdelar. Först på listan står Nordamerika eller närmare bestämt USA. Där lär det ju inte vara något problem att hitta några burkar jordnötssmör.

Förhoppningsvis lyckas hon inte äta så mycket att någon behöver göra mun mot mun livräddning på henne. Men om det trots allt skulle hända kan det vara passande att ha ansiktsskyddet som du kan se på bilden med tillhörande plåtburk samt instruktioner. Masken tillhör samlingen Kabi-Fermenta, ett läkemedelsbolag som 1952 startade tillverkning av streptomysein  (senare penicillin) mot tuberkulos. På plåtburken står det VENTI-BREATHER i röd text. Men som sagt förhoppningsvis behärskar hon sina jordnötssmör begär. Masken är trots allt från 1959 så gummit har antagligen torkat lite.

Detta inträffar en gång varje år, släkt eller vänner samlas för vissa, andra går bara ut. Miljontals raketer avfyras och lyser upp himlen. Det nya året invigs genom nyårsafton!

I samband med denna högtid så är det ganska vanligt att folk gör ett nyårslöfte som de ska försöka hålla under året. Även jag gjorde det. Ett av mina löften är att fortsätta träna på och göra mitt yttersta.

Jag skulle ju välja ut ett föremål till nyårstemat också, då den här leksaken är så färgglad så blev det den.

Det är en stapelringsfigur i enbart trä med 14 stycken ringar i färgerna gul, blå, grön och röd.

Den tillverkades omkring 1950 och lämnades in till muséet av Roger Alderstrand.

God fortsättning!

När jag växte upp så visste jag knappt vad godis var för något. I min extra ordinära familj åt man inte sådant där snask alls och jag hade ingen önskan att äta det heller. Choklad till exempel tyckte jag var rent äckligt. Jag mådde illa av bara lukten. Sötsaker var inte en del av mitt liv överhuvudtaget. Nu kan man ju tycka att det är alldeles förträffligt att ha det så, vilket det är i praktiken. Men det är ju inte så att man passerar obemärkt om man är den ända ungen i klassen som inte gillar godis. Jag kände mig som ett ufo när jag började skolan rent ut sagt. Det kallas inte status att vara den som inte äter godis i den åldern. Det var ju liksom häftigt att äta godis på lektionerna eftersom man inte fick det. Jag lärde mig att äta godis såklart. Man vill ju passa in. Jag lärde mig att vara som alla andra vad det gällde det mesta.

Det är ungefär 6 år sedan jag åt min första godisbit och nu är jag minst lika beroende av socker som resten av Sveriges befolkning.

Och det är ju inte bara godis. När jag såg den här teservisen från 1900-talet kom jag att tänka på det enorma ordet fika ochvad det innebär. I Sverige förväntas man fika varenda gång det blir gäster och det är rent konstigt om det inte blir kaka på maten när ska till fin middag. Det roliga är att det inte heller är okej om man tackar nej när någon bjuder. Alla dessa gånger som man proppar in femton kakor i munnen bara för att dom ligger där på bordet. Bara för att andra gör det. Bara för att vara artig eller bara för att slippa delta i tråkiga konversationer. Det är också känt att man gärna slafsar i sig något sött när man är nedstämt. Det har ju hänt ett antal gånger…

Om jag har ångrat att jag började äta godis? Låt oss säga såhär, DET FINNS INTE ORD FÖR HUR MYCKET JAG ÖNKSAR ATT JAG ALDRIG BÖRJAT ÄTA SÖTSAKER!

2015 är ett nytt år och jag ska gå vidare. Hejdå socker. Det var inte trevligt att träffas. Mitt nyårslöfte är att jag ska börja om från början. Det är ju aldrig försent.

Vi använder “klyschigt” som om det är något av det värsta som finns. Men ibland så är nog klyschigt bäst ändå.

Jag har många nyårslöften i år, och listan av nyårslöften har blivit mer av en bucketlist än nyårslöften. Bland annat finns “resa till tre olika länder”, “läsa ‘Sagan om ringen’”, och “börja med yoga” på den listan.

Men ja, jag har faktiskt tagit till mig “att börja träna” och lagt till den på listan. Jag vet att det är klyschigt, men det kan banne mig behövas ibland.

På bilden ser ni en klassisk orange flyttväst. En sådan där som i princip alla har haft. Just den här har också några blåremmar. Den här gjord för vuxna mellan 60-80 kg och har tydligen varit med på många äventyr ombord på t.ex. fiskebåten Beli som hade sin hemmahamn i Trosa.

Varför just en flyttväst? Jo, för jag älskar vatten, och jag älskar att simma. Om jag nu väll ska börja träna är ju yoga väldigt bra, men man kan ju alltid behöva något mer på det. Så nu bestämmer jag mig att jag i alla fall ska försöka att börja simma då och då. För det kräver inte mycket att hoppa ner i en simbassäng och börja simma. Det är lugnt och skönt, och man tränar på köpet.

Vi får väl se om jag lyckas börja simma och börja med yoga. Jag kan ju alltid bara fortsätta gå i gamla välbeprövade spår.

Tick, tack. Tick, tack. Klockan går ständigt framåt. Tick, tack. Tick, tack. Ibland kan en minut verka som en evighet och andra gånger kan två timmar verka gå på ett ögonblick. Men klockan går ändå alltid framåt. Fast vad är tid egentligen? Något jag har för litet av i alla fall. Eller har jag för mycket egentligen? Tid till att skriva det här har jag i alla fall tagit mig. Vilket konstigt begrepp egentligen. ”Att ta sig tid.” Som att man skulle plocka ut en bit tid ur en stor tidsbank och bestämma sig för att göra något speciellt av just den. Forma den som en lerklump tills den blir som man vill ha den. Lång och seg. Tjock och kort.

Nu svamlar jag mest. Kommer av på sidospår. Slösar bort tid. Eller gör jag? Det var ju å andra sidan en rätt så intressant tanke. Inte så intressant för mänsklighetens fortsatta överlevnad kanske, men fortfarande intressant. Det kan väl en tanke få vara ändå? Klart den får. På tal om tid, visste ni förresten att tiden inte är statisk, så som man länge trodde? Den går inte lika fort hela tiden.

Titta. Nu hamnade jag visst där igen. Ett sidospår. Men, till saken. Jag är ganska bra, inte bara på att gå in på sidospår, utan även på att slösa bort tid (förutsatt att man nu kan göra det). Saken är den att jag är en riktig mästare på att prokrastinera (konsten att skjuta upp saker). Jag kan sitta i flera timmar och bara slösurfa. Eller titta in i en vägg. När jag egentligen har miljoner saker som jag hellre skulle vilja göra. Eller som jag måste göra. Jag har hur många böcker som helst som jag vill läsa. Hur många serier som helst som jag vill se. Hur många spel som helst som jag vill spela. Ändå sitter jag bara där och slösar bort min fritid.

Jag brukar också skjuta upp läxor och liknande till kvällen innan de ska vara inlämnade. Ändå kan jag inte minnas när jag senast (om det någonsin har hänt) lämnade in en uppgift försent eller ens fick ett dåligt resultat på grund av detta. Det är egentligen ett under om man ser på hur jag delar upp min tid.

Så jag antar att det ska bli mitt nyårslöfte, även om jag inte riktigt är med på hela den här tanken om att allt ”re-settas” när det blir ett nytt år. Jag ska i vilket fall som helst bli bättre på att ta mig tid till att göra det jag vill göra. 

Det blev lite strul i databasen när jag skulle hitta information om klockan här på bilden så jag kan inte upplysa er om vilket träslag den är gjord av, vilket år den tillverkades eller vem som har haft den i sitt hem. Fin är den i alla fall. Jag gillar gamla klockor. Dom kan få en att tänka på en himla massa olika saker. Bevis för det kan återfinnas ovanför det här stycket.

Tick, tack. Tick, tack.