När jag växte upp så visste jag knappt vad godis var för något. I min extra ordinära familj åt man inte sådant där snask alls och jag hade ingen önskan att äta det heller. Choklad till exempel tyckte jag var rent äckligt. Jag mådde illa av bara lukten. Sötsaker var inte en del av mitt liv överhuvudtaget. Nu kan man ju tycka att det är alldeles förträffligt att ha det så, vilket det är i praktiken. Men det är ju inte så att man passerar obemärkt om man är den ända ungen i klassen som inte gillar godis. Jag kände mig som ett ufo när jag började skolan rent ut sagt. Det kallas inte status att vara den som inte äter godis i den åldern. Det var ju liksom häftigt att äta godis på lektionerna eftersom man inte fick det. Jag lärde mig att äta godis såklart. Man vill ju passa in. Jag lärde mig att vara som alla andra vad det gällde det mesta.

Det är ungefär 6 år sedan jag åt min första godisbit och nu är jag minst lika beroende av socker som resten av Sveriges befolkning.

Och det är ju inte bara godis. När jag såg den här teservisen från 1900-talet kom jag att tänka på det enorma ordet fika ochvad det innebär. I Sverige förväntas man fika varenda gång det blir gäster och det är rent konstigt om det inte blir kaka på maten när ska till fin middag. Det roliga är att det inte heller är okej om man tackar nej när någon bjuder. Alla dessa gånger som man proppar in femton kakor i munnen bara för att dom ligger där på bordet. Bara för att andra gör det. Bara för att vara artig eller bara för att slippa delta i tråkiga konversationer. Det är också känt att man gärna slafsar i sig något sött när man är nedstämt. Det har ju hänt ett antal gånger…

Om jag har ångrat att jag började äta godis? Låt oss säga såhär, DET FINNS INTE ORD FÖR HUR MYCKET JAG ÖNKSAR ATT JAG ALDRIG BÖRJAT ÄTA SÖTSAKER!

2015 är ett nytt år och jag ska gå vidare. Hejdå socker. Det var inte trevligt att träffas. Mitt nyårslöfte är att jag ska börja om från början. Det är ju aldrig försent.