Jag har aldrig varit mycket av en skidåkare. Den ända gången jag på rak arm kan komma på att jag ens har åkt skidor var i den pyttelilla backen bakom huset där pappa bodde när jag inte var mer än 6 - 7 år. Jag kommer i allafall ihåg att jag snabbt gav upp efter att jag ramlat ett antal gånger på väg ned för den några meter långa backen. Och efter det har jag hållit mig till pulka, stjärtlapp och bob.

Något som jag dock sällan gör är att åka kälke och jag valde precis en sådan till veckans tema. Det är en fin barnkälke utav trä och metall och klädd i röd plysch. Just den här typen av kälke tillverkades mellan 1880 och 1910 och gavs till museet av Fru Nan Sandahl.

Jag minns när jag redan som väldigt liten tittade på Saltkråkan och såg när de med sina kälkar och sparkar åkte över både snö och is. Jag fick lust att själv pröva på det, för de såg ju så roligt ut! Men det var inte förrän jag var lite äldre som jag fick prova på att åka spark över en frusen sjö och jag måste erkänna att det faktiskt inte var så kul som jag väntat mig. Men nu har jag ju i alla fall gjort det, och jag kan återigen hålla mig till pulka, stjärtlapp och bob.

Jag kommer ihåg en gång när jag var liten... Min syster, jag och våra kusiner var uppe hos farfar i Hälsingland. Det låg tjockt med snö på marken, solen sken och det var sådär lagom kallt. En perfekt dag för en sparkutflykt helt enkelt! Vi tog farfars gamla sparkar, packade ner varm choklad och började gå längs den väg som våra pappor brukade åka på när de var små.

Vi gick och gick och gick. Så här i efterhand tror jag inte att det var mer än 3 km, men när man är 9 år, påklädd som en Michelin-gubbe och vägen sluttar lätt uppåt känns det som flera mil. Tillslut bestämde vi oss för att det fick räcka och vi vände sparkarna nedåt.

De där två minuterna det tog för oss att svischa ner för vägen var så värda hela den jobbiga vandringen. Även då åkturen slutade i en snödriva och jag låg där på marken med snön smältande innanför kläderna så hade jag en underbar känsla i hela kroppen. Gud vad det är roligt att åka spark!

(Kälken på bilden är inlämnad till museet av Alma Fast, övrig historia kring den är ännu höljt i dunkel)

Det första som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på vinter är kyla. Den där hemska kylan som lyckas krypa in under våra mössor, jackor, halsdukar och vantar när vi kliver utanför dörren, och som gör att vi helst av allt kurerar oss hela vintern framför en varm brasa med en varm kopp te eller choklad i händerna.

Jag har aldrig tyckt om vintern särskilt mycket, just på grund av kylan och det dåliga vädret. Jag hatar att tvingas gå ut när det blåser kallt och när snöflingorna är så små att de knappt syns och fastnar över hela mig, och när det är så vitt och dassigt ute samtidigt som jag halkar omkring på vägarna på grund av all is.

Vintern för mig är snökaos, slask, hala vägar, snö upp till vaderna och förfrusna fingrar. Så tacka vet jag vantar. Även om mössan värmer öronen och halsduken värmer vår hals så är vantarna något utav det bästa jag vet i dessa tider. Jag kan leva med kalla öron men kalla fingrar går inte.

Så vad passar då bättre till detta tema än dessa vantar? Absolut ingenting. Dessa vita handstickade yllevantar med blått stjärnmönster tillverkades 1970 av Bengt Söderblad som jobbade på firman Leck’s Textil i Gnesta under sin tid. Jag tycker de ser ganska moderna ut ändå och något jag absolut skulle kunna använda för att värma mina händer i allt snökaos.

Den svenska vintern är oerhört vacker. Inte det snöslask som kommer i november, utan de tjocka vita lagren som så stilla lägger ett täcke över skog och mark.

Så tyst.

Strax utanför lilla Trosa, där jag bor, finns det ingenting som stör tystnaden. Det är något magiskt med att gå ut en månklar vinterkväll och endast höra sina egna andetag och sina dämpade fotsteg mot marken.

Vinter för mig idag är inte samma sak som vintern var för mig när jag var liten. Då handlade allting om att leka. Så fort första snön kom drog jag på mig de älskade termobyxorna, dunjackan, kängorna och alla de plagg som behövdes för att man skulle bli ett komplett paket. Jag drog fram pulkor, snowracers, tefat, byggde mina egna banor med olika svårighetsgrader. Jag byggde snögubbar och tunnlar med mina vänner, vi blev röda om kinderna, mulade av äldre barn, och snoret rann. Men visst hade vi oändligt roligt!

Jag ser på vintern lite annorlunda idag. Nu förknippar jag den oftast med att kunna vara inne och skriva, och kanske pyssla med saker som inte hinns med på sommaren när det finns så mycket annat att göra. Skriva är det jag älskar mest att göra, där kan jag få ut aggressioner och känslor utan att andra människor blir lidande. Jag skriver på datorn och förhand i anteckningsböcker, men helst av allt skulle jag vilja ha en skrivmaskin. Inte riktigt så otymplig som Olympian på bilden, men något lätt och fint. Och det bästa med vinter och skrivande, är att då finns det tid.

Vintern, precis som alla andra årstider i sin fulla prakt, är en otrolig inspirationskälla. Och det är så jag brukar använda den; Gå ut och känna den där magin i luften, och sedan gå in och värma mig och skriva så tangenterna glöder.  – Visserligen kan jag susa nerför backarna med en pulka idag också, men det är lugnet som känns allra mest.

Det är en underbar känsla när man ser snön falla precis i tid till jul, eller när man kommer in i ett varmt hus och känner hur man "tinar". Fast något som jag verkligen har längtat efter i vinter är att höra hur snöplogen kör och krafsar förbi mitt hus och i samband med ljudet se ett gult ljus lysa in genom fönstret som sedan snabbt försvinner. Då känner man i hela kroppen att det är vinter!

På vintern blir man tröttare, slöare, och mindre aktiv, men det finns ändå så mycket andra saker man kan göra på vintern än att ligga och sova! Utanför mitt hus finns en väldigt, väldigt lång pulkabacke som jag brukade åka i hela tiden när jag var yngre. Jag gör tyvärr inte det längre eftersom jag knappt får plats i pulkan.

Man kan också åka skidor, både slalom och långskidor, och snowboard. Jag tror att både skidor och snowboard är väldigt roligt, men jag har aldrig prövat. En gång stod jag på ett par miniskidor i backen utanför mitt hus, en meter klarade jag, sedan föll jag ner på rumpan och ville absolut inte prova igen.

Snöbollskastning är något som jag har tyckt varit väldigt roligt men endast om man använder mjuk snö!
En sak som jag även längtar till att göra nu i vinter är att åka skridskor, det är något som jag verkligen njuter av att göra! (Så länge man inte ramlar och slår sig)

Jag lärde mig att åka skridskor när jag var väldigt liten och har älskat det ända sedan dess. När mina klasskamrater buade för att skolan skulle åka iväg till rosvalla så hurrade jag. Min "kärlek" till att åka skridskor var anledningen till att jag valde dessa gamla, charmiga skridskor som Agneta Höglander en gång åkt omkring på. Idag arbetar hon med arkiv och bibliotek på Sörmlands museum.

Ha en trevlig vinter!

Tiden står still.
När naturen utanför inte lockar, när klockan ändå inte tycks gå normalt och när himlavalvet oftast är svart.

Ett stämpelur från NK:s Verkstäder. Ett av de första stämpeluren som både blev kritiserade och hyllade. Det tog värdefull arbetstid att stämpla in på arbetet, samtidigt föddes en struktur på arbetsplatsen kring arbetstimmar och dylikt. När industriella revolutionen var över och facken började ställa krav på arbetsgivarna var detta en perfekt uppfinning. Kanske ökade stressen kring tiden i och med denna uppfinning? När man helt plötsligt skulle bli medveten på ett helt nytt vis.

På vintern har man kul. Eller längtar man efter våren?
Stressar man över tiden eller låter man den ha sin gång?
Låter man årstiden vara eller önskar man ständigt bort den?
Stämplar man in och ut och väntar på något bättre?
Eller åker man pulka och struntar i allt med en kopp varm choklad?

Vi drar till fjällen, fest hela kvällen kontra jag orkar inte skrapa rutorna klockan sju på morgonen.