Den svenska vintern är oerhört vacker. Inte det snöslask som kommer i november, utan de tjocka vita lagren som så stilla lägger ett täcke över skog och mark.

Så tyst.

Strax utanför lilla Trosa, där jag bor, finns det ingenting som stör tystnaden. Det är något magiskt med att gå ut en månklar vinterkväll och endast höra sina egna andetag och sina dämpade fotsteg mot marken.

Vinter för mig idag är inte samma sak som vintern var för mig när jag var liten. Då handlade allting om att leka. Så fort första snön kom drog jag på mig de älskade termobyxorna, dunjackan, kängorna och alla de plagg som behövdes för att man skulle bli ett komplett paket. Jag drog fram pulkor, snowracers, tefat, byggde mina egna banor med olika svårighetsgrader. Jag byggde snögubbar och tunnlar med mina vänner, vi blev röda om kinderna, mulade av äldre barn, och snoret rann. Men visst hade vi oändligt roligt!

Jag ser på vintern lite annorlunda idag. Nu förknippar jag den oftast med att kunna vara inne och skriva, och kanske pyssla med saker som inte hinns med på sommaren när det finns så mycket annat att göra. Skriva är det jag älskar mest att göra, där kan jag få ut aggressioner och känslor utan att andra människor blir lidande. Jag skriver på datorn och förhand i anteckningsböcker, men helst av allt skulle jag vilja ha en skrivmaskin. Inte riktigt så otymplig som Olympian på bilden, men något lätt och fint. Och det bästa med vinter och skrivande, är att då finns det tid.

Vintern, precis som alla andra årstider i sin fulla prakt, är en otrolig inspirationskälla. Och det är så jag brukar använda den; Gå ut och känna den där magin i luften, och sedan gå in och värma mig och skriva så tangenterna glöder.  – Visserligen kan jag susa nerför backarna med en pulka idag också, men det är lugnet som känns allra mest.