När jag sitter i skrivande stund och tänker på året 2013 så tänker jag faktiskt på något bra. Vilket jag också gjorde när jag såg denna kaffeservis av porslin med vackra blomsterdekor i guld och rosa som gavs in av Roger Alderstrand. För vad är bättre än en servis egentligen? Det tar man jag endast fram till kaffe och… godsaker! Fika i alla möjliga smaker och formar är nog bland det bästa jag vet. Allt från kladdkaka och chokladmuffins till sockerkaka och glass. Det om något kallar jag bra!

Jag har haft ett riktigt bra år, självklart har det haft sina uppgångar och nedgångar. Men det hör ju till, så är det bara! Men i övrigt har jag haft ett bra år, finns inte mycket jag skulle ändra på om jag kunde. För jag som person har vuxit extremt och insett vad jag faktiskt ät värd, och jag har haft världens underbaraste människor runt om kring mig vart enda steg jag tagit. Jag har varit med om så roliga saker och upplevt nya saker som jag aldrig gjort förut. Det känns positivt, extremt positivt.

Så, jag har haft ett bra år. När jag tänker på året 2013 så tänker jag på någonting bra, någonting positivt. Det glädjer mig. Precis som servisen, för vi alla vet vad som händer när den kommer fram.

Ett mycket bra år skulle jag vilja säga att det här varit. I alla fall för mig och förhoppningsvis majoriteten av ni andra. En årskrönika om alla de händelser som hänt på vår planet har jag inte för avsikt att dra, men något som alla kan relatera till är de upp- och nedgångar man mött.

I snöglopp och solsken har jag gått, det ena har lett till det andra. Viktigt har varit att inte glömma den andra sidan av vägen vi förs på.

Speciellt viktigt är att hela tiden minnas att efter en tid av motgångar så kommer en uppgång, för eller senare. Ju mer man minns, desto snabbare kommer den. Att hålla öppna ögon och se det tunga snöpulsandet en väg till den plats där det lättare flyter på gör tillvaron mycket lättare.

Men när det är solsken och allting går lätt och utan problem så är det viktigt att minnas, att det finns tider med motgångar, just för att man inte ska hamna där för att man gått i blindo och tagit saker för givet.

En solhatt gjord av halm som skyddar mot den härliga solen, men som också kan skada, är något att bära i förbehåll. Just den här hatten har en gång i tiden haft fina och hela blommor hängande runt omkring.

Nu när året lider mot sitt slut känns det inte mer än rätt att titta tillbaka. Frågan som maler i mitt huvud är: hur kommer vi att komma ihåg året 2013? För mig har året inneburit mycket förändring, jag har flyttat från landet till staden, jag har fått nya vänner, ett nytt jobb och så vidare. Men hur kommer resten av världen att stämpla år 2013?

Min spaning är att året 2013 kommer minnas som året då vi förlorade Nelson Mandela.

I det här landet går vi inte i samma trappor som ”dom”. Vi använder inte samma toaletter som ”dom”. Vi beblandar oss inte med ”dom”. Under 56 år tvingades den svartabefolkningen i Sydafrika leva som fångar i sitt eget land. De föstes ihop för att bo i fattiga områden utan el och vatten. De fick inte gå någonstans överhuvudtaget utan att fråga vita människor om lov. En kyss eller ännu värre kärlek och äktenskap mellan två personer med olika hudfärger var förbjudet.

I 27 år satt Mandela fängslad för sin kamp mot apartheid och för frihet, demokrati och allaslikavärde. Han kallades terrorist och brottsling.

 
“The ANC is a typical terrorist organisation ... Anyone who thinks it is going to run the government in South Africa is living in cloud-cuckoo land” Margaret Thatcher, 1987

1990 frigavs äntligen Mandela, han tilldelades Nobels fredspris och blev den första demokratiskt valda presidenten i Sydafrika. Den 5 december 2013 avled han i sitt hem, 95 år gammal. Nu hyllas han världenrunt. 

Året lider mot sitt slut. Vårt gemensammamedvetande måste märka året. Detta fick mig att tänka på stämplar. I arkivet hittade jag massa stämplar gjorda av trä, metall och gummi. De är skänkta från försäkringskassan i Nyköping till Sörmlands Museum år 2008. Faktiskt samma år som Nelson Mandela ströks från USA:s Terrorist Watchlist.

Hur som helst tror jag att vi tillsammans i en umgängeskrets, i ett land eller i helavärlden har ett gemensamt medvetande. Gemensamma symboler, associationer som alla förstår och delar. Exempelvis så är jag rätt säker på att de flesta svenskar oavsett ålder tänker på en speciell sport om jag säger ”sommaren 94”.   På samma sätt tror jag att vårt gemensamma medvetande kommer stämpla året 2013. Jag föreställer mig en stor fiktiv stämpel där det står: ”2013, året då Nelson Mandela dog.”

Till veckans tema valde jag den här boken: ”Några råd till en blivande moder”. Jag valde den mestadels för bilden på det fridfullt sovande barnet. För när jag ska summera 2013 är det först svårt att fokusera på enskilda händelser. Året har ändå bestått av 365 dagar, alla med sina bemärkelser. Men ur vimlet av minnen kommer ändå två stora händelser fram som extra betydelsefulla. Den ena är födelsen av ett barn – den andra är döden av ett barn.

Min kusin fick med sin partner den sjuttonde maj något helt annat att fira än den norska nationaldagen. Då föddes nämligen deras lilla dotter. Jag såg henne inom några dagar, och om inte den glädje som strålade ut från de lyckliga föräldrarna var tillräcklig för att smitta av sig så var hennes lilla leende i sömnen nog för att breda ut ett leende från öra till öra hos mig. Det var en fantastisk upplevelse, och den fortsätter varje gång jag ser henne och föräldrarna. Hon växer som bara den och inom kort kommer hennes första födelsedag att firas. Hon har hela sin uppväxt framför sig.

Samtidigt lägger jag min uppväxt bakom mig. Melankoliskt kallar jag det ett barns död. När allt kommer omkring har inget barn dött, men det har försvunnit för alltid. Alla förevändningar är bortsvepta i och med att mitt sjuttonåriga jag bleknar bort och mitt artonåriga jag träder fram. Slutet på en era, brukar sådant här kallas. Hittills har alla mina år på jorden varit, åtminstone ur juridisk synvinkel, barnaår. Och nu har alltså hela mitt tidigare liv oåterkalleligt förpassats till det förflutna.

Medan mitt kusinbarn tar sina första stapplande steg (än så länge kryper hon bara) tar även jag sats för att ge mig ut i en värld som är lika ny för mig som min tidigare värld är ny för mitt kusinbarn. Vi kommer göra en parallell resa, hon och jag. Allt är nytt och först lite läskigt. Men när hon övervinner sina rädslor kommer jag övervinna mina. När jag jagar mina drömmar kommer hon jaga sina. När hon fyller ett år kommer jag ta studenten.

2013 var början på något för oss båda. Vi har framtiden för oss. Men att se bara tio år framåt känns överväldigande. För henne innebär det att hon är 11 år. Kommer hon spela fotboll, eller kanske ett instrument eller kanske vara en riktig bokslukare? För mig innebär det att jag är 28 år. Min kusin, fadern till barnet, var 28 när han fick henne. Kommer jag ha barn?

Slutet på båda våra historier ligger långt borta. Resan dit är vår att författa. Jag har redan hunnit igenom ett kapitel, och det var ett omtumlande sådant, men alla vet att första kapitlet i en bok aldrig är det bästa. Den tanken hjälper mig i mörkare stunder. Och redan har ett litet ljus till tänts. Redan nästa år kommer ännu ett kusinbarn till världen. Ännu en karaktär i mitt livs historia.

KAPITEL 2…

2013 var året Eurovision Song Contest kom till Sverige.

2013 var året My Chemical Romance meddelade att bandet ska splittras.

2013 var året då alla plötsligt blev väldigt intresserade av vad det egentligen är räven säger.

Musikåret 2013 går att beskriva på många vis. Likt varje år så har icke-européer över hela världen undrat vad i hela fridens namn det är som pågår i Europa, vad det är som under en kväll fullkomligt tar över de sociala medierna. Precis som alla andra år så är det band som har splittrats och andra som återförenats och därmed gett fans till splittrade band nytt hopp (läs: Fall Out Boy). Och som alla andra år så har nya musikstilar introducerats, att dubstep numera finns på musikkartan är ett faktum – hur gärna jag än skulle vilja ta upp ett musikaliskt suddgummi och sudda bort dess existens så kan jag inte göra det.

Från förra veckans julinspirerade inlägg så vet ni om att jag älskar musik. Tidigare år har jag dock inte varit så medveten om vad som försiggår i musikvärlden, annat än när mina gamla hederliga favoritartister släpper sina nya album och när radiokanalerna sätter igång och tjatar ut ännu en låt. I år har dock till och med jag lagt märke till det faktum att det är artister från olika delar av världen som lyckats ta sig in på topplistorna, en MADE IN USA-stämpel är inte längre något obligatoriskt för att slå igenom internationellt. Likt flaggorna på bilden, som användes som reklam vid Börjes Herr och Gossekipering, kan de vara så väl britter som italienare.

Icona Pop från Sverige.

Lorde från Nya Zeeland.

Of Monsters and Men från Island.

Dessa tre är exempel på de artister jag skulle kunna nämna som under 2013 lyckats ta sig in på topplistorna lite varstans i världen; 2013 har varit deras år.

Jag kan även avsluta med att lägga till ytterligare en grupp på den ovanstående listan, dock med en liten parantes för jag är inte säker på om artist är rätt benämning på gruppen som hela världen pratat om de senaste månaderna.

(Ylvis från Norge.)

Att summera 2013 med ett annat ord än "Äventyr" går inte, för det var just det - Ett äventyr. Det var det året jag fick en till kusin, åkte till Portugal, började trean, gick på Beyoncés konsert och såg min bästa vän gråta av lycka. Det var året då jag sa upp mig på mitt jobb, då min syster flyttade hemifrån, fyllde arton, åkte till Gran Canaria själv med en kompis, åkte till London för första gången och förälskade mig i staden och fick en till lillasyster och helt plötsligt hade sju syskon. Ett år som haft fler nedgångar än uppåtgångar, det året jag gråtit mer än jag skrattat, men det var varit ett sjuhelsike bra år ändå!

Vad symboliserar då äventyr bättre än en jordglob? En miniatyr av vår fantastiska planet fylld av äventyr! En jordglob i trä från 1769 som visar hela vår värld, från Syd- till Nordpolen som ägdes av Nils Bielke men skänktes till skolan "Nyköpings Högre Allmänna Läroverk" år 1779 för att bli ett vetenskapligt instrument. Ett äventyr i sig för den lilla jordgloben, att först vara ägd av en privatperson, sen en skola och till sist ett museum. Ett äventyr som skett långsammare och under en längre tid än de jag upplevt under året, dock kommer jordglobens äventyr fortsätta långt efter att min resa är slut. Därför bör man ta vara på livet och göra så mycket som möjligt utav det man själv vill göra för att det är en resa med en envägsbiljett som inte går att omboka.