När jag såg dessa små knappar i olika färger så tänkte jag att hur många lager av smuts och jord behövdes inte skrapas och putsas bort för att man faktiskt skulle kunna se dessa små knappar?  Det fick mig och tänka på hur mycket jobb det faktiskt läggs ner för att få fram alla dessa föremål som legat nergrävda under jorden i så många år, som sedan ska visas för folk i olika slags samlingar eller sparas till framtiden. Hur lång tid det tar att skrapa bort all jord och all smuts för att man ska kunna se föremålet.

Det finns ju så mycket som vi ännu inte hittat, som ligger där under lager av lager av jord. Som måste putsat och slipas för att få fram former och färger. För att få fram minsta lilla detalj som är kvar efter så många år under jorden. Det är lite intressant att tänka på, vad som faktiskt kan finnas där under från förr som vi inte ännu sett. Nog för att vi hittat otroligt mycket saker utav våra arkeologer men tänk hur mycket som faktiskt kan finnas kvar. Som vi missat eller råkat kasta bort.

Det var rätt intressant att se så många föremål som legat nergrävda och se hur de faktiskt är lika hållbara idag, att de har samma former och skepnader fortfarande. Efter lite av skrapning av jord och smuts. Häftigt hur det faktiskt går att bevara något så uråldrigt.

 

På ytan ser vår Jord ut som en planet med bara jord på och som inte heller kan innehålla något annat än jord. Men gräver man och tittar lite djupare ned finns det skatter att finna! I den arkeologiska samlingen på raspen finns det många olika föremål som har varit begravna långt ned under flera lager av jord. Under dessa lager av jord har vissa föremål bevarats mycket väl medan andra mindre bra, men detta antennsvärd från bronsåldern är ett utav de föremål som har bevarats otroligt bra. Detta svärd har ett profilerat handtag med hålgjutet fäste och avslutas med två motställda fågelhuvuden. Detta svärd var funnen vid en utdikning av en mosse där svärdet hade legat under många år.

I jordens olika lager hittar alltså arkeologer olika skatter som detta svärd, frågan är då om man ska gå ut i trädgården och gräva ned något som man vill att framtidens arkeologer ska finna? Kanske man kan lura dem genom att göra en konstig apparat som ska se ut som ett vapen så försöker de i framtiden lista ut var ifrån föremålet kommer och hur det användes? Kanske lyckas man till och med lura framtidens människor att det är utomjordiskt. Eller så skänker man bara bort sina värdefulla, historieberättande föremål till museet som kommer att bevara föremålen åt en i hundratals år...

 

 

Alla nycklar kan öppna upp okända rums dörrar och denna specifika nyckel öppnar en dörr till det förflutna. Den hittades vid en arkeologisk utgrävning vid Nyköpingshus på 20-talet. I lagren av jord framkom denna ur leran. Väldigt symboliskt att det är en nyckel man hittade, tycker jag. För arkeologi öppnar alltid dörrar till det förflutna, vare sig det är nycklar man hittar eller något helt annat. Arkeologin själv är nyckeln till dörren som leder in i vårt förflutna.

 

Ibland kan det vara otäckt att öppna dörrar till rum med okänt innehåll men nyfikenheten tar ofta överhanden och man trycker ändå in nyckeln i nyckelhålet. Med spänd förväntan vrider man om nyckeln och trycker ner handtaget, samtidigt som man hoppas få se det man vill. Allt som oftast leder sådana här förhandsförväntningar till antiklimax.

 

Nyckeln ovan kanske först verkade som en spännande upptäckt, men när den sedan visade sig sakna någon som helst relation med DEN nyckeln, uteblev nog champagnen. Men ändå hade man öppnat en dörr.

 

Ibland är vårt förflutna ett rum vi helst inte sett och helst vill stänga dörren om igen. Men nyckeln har använts och bör nu kastas ner i ån innan man kan låsa dörren igen. För det är på det viset vi borde se på nycklar: inte som föremål som låser dörrar utan som öppnar dem.

 

Det finns många dörrar att öppna upp, en del har flera lås än andra dörrar, men jag är övertygad om att alla dörrar går att öppna – inget rum är för alltid förseglat. Det ända vi behöver är rätt nyckel.

 

 

Den stora stenbumlingen på bilden ovan är så fantastiskt vacker.
Den ser knappt ut som en sten.
Mer som en kotte, en kolabit, lite bark eller koda.

Jag ser framför mig hur stenen legat på en plats där den utsatts för vädrets väsen.
Regn, vatten, sol, sand, lera och åska.
Sedan stenåldern har den slipats av vindar, vatten och diverse materia som den kommit i kontakt med.

Och varje litet möte med luft, material och omgivning har ärrat stenen.
Modellerat, skalat, skulpterat den.
Därför ser den ut precis så som den gör just nu.
Den är en summa av tidigare existens.
Stenis.

Jag tänker på en lök.
Jag tänker på oss människor.
Vi är precis som stenen.

Bara att allt det vi är med om.
Alla spår, ärr och hål.
De syns inte utanpå.

 

Förändras världen som snabbast under just denna tidsålder?

Man tycker ju att med den, till största delen, samhörighet vi har uppnått på jorden och med all vetskap om hur saker och ting fungerar och används så borde ju nu vara den tid där flest händelser har skett.

 

Vi har bilar och vi har datorer. Mikrovågsugnar och kärnfysik. Vår tid är högteknologisk.

 

Allt vad man använde sig av i samhället förr i tiden, bara ett par hundra år tillbaka rymmer knappa bekvämligheter.  Till ytan kan man tycka att inte mycket alls var blev åstadkommit på tiden innan vår.

 

Vad jag tror är att folk om hundra, tvåhundra år kommer att kolla tillbaka på vår tid och inte se fler uppfinningar än vad tidigare århundranden har frambringat. De kommer se sin tid som den så nära utopiska världen vad gäller utveckling av teknologi och vetskap. För dem kommer fler paralleller dras mellan hur vi nu lever och hur man levde för ett par hundra år sedan än vad vi kan göra idag. Om det stämmer eller ej återstår att se. Mycket väl kan det vara så att det är början på 1900-talet fram tills nu som är den tid då händelserna var som flest på vårat jordklot.

 

Bilden föreställer spillror av kotänder hittade på Skavstaområdet. Det är precis i trakten av var den gård jag bor på finns. Hur gamla tänderna är vet jag inte, men jag vet att likadana bitar av kotänder kommer att kunna hittas på min gård om hundra år. Kanske hittas dem i ett århundrande då djur inte används för att utvinna t.ex. mjölk. Vad drar dem i så fall för slutsats om hur vi levde jämfört med tidigare generationer vad gäller just denna aspekt?

 

 

 

Människor har lager, jorden har lager och lökar, dem har en himla massa lager dem med.

 

Skalar man bort lagren från alla dessa så kommer man dock till kärnan; människans sanna jag visas, slutligen kommer man till jordens kokheta inre och i löken är det en stor klump i mitten.

 

Inläggets fokus är arkeologi, så det mest passande är väl således att lägga fokus på det mittersta exemplet; på jordens alla lager och på vad de egentligen består av.

 

Jag vet att jag alltför ofta visar naturvetenskapseleven i mig när jag skriver dessa inlägg men jag måste bara pointera att min första tanke när jag läser dem där orden igen är från biologilektionerna ett par år tillbaka; till när vi pratade om podsol och humus, men det är egentligen inte det jag menar.

 

Uppe i Kungstornet finns en utställning om medeltiden, ni vet den där med den enorma och jätteläskiga råttan, och där kan man precis i början se hur jorden (det bruna vi kliver på, inte planeten vi bor på) skulle se ut i genomskärning. Överst ligger mobiltelefoner och diverse moderna mojänger och ju längre ner man kommer desto äldre är föremålen som ligger blandade med jorden.

 

Den här pilspetsen, som är från bronsåldern, låg inte så att man hittade den när man sparkade lite lätt med skon mot marken, inte heller kunde man ha hittat den när man planterade blommor – för den låg begraven på två meters djup. Det var vid upptagandet av en utfallsgrav cirka 500 meter nordöst om Harlinge prästgård som fyndet gjordes, det var då man fann pilspetsen med holk, två nithål och med holklås som sträcker sig över hela bladet.

 

 

”Arkeologi det handlar om ruskigt gamla saker” sa min högstadielärare till mig och visst hade han rätt. Tid efter tid, lager efter lager, fynd efter fynd.

Jag valde att djupdyka i 1500-talets och 1600-talets lager av sen medeltid och tidig renässans.

Ett av de många arkeologiska föremålen som gömmer sig i detta lager är glas, eller rättare sagt krossat glas. På bilden kan du se rester av dricksglas, till stor del vinglas som tillverkades i Nyköpingstrakten. 10 minuter utanför Nyköping ligger Stora Glashyttan, en plats som givetvis fått sitt namn efter det glasbruk som en gång låg där.

Hertig Karl som var kung av Sverige beslutade 1581 att det behövdes en glashytta i närheten av Nyköping. Hyttan blev en av Sveriges första. Karl hade en hustru som hette Maria av Pfalz som han hämtat hem från Tyskland. Karl såg upp till Maria och deras äktenskap har beskrivits som kärleksfullt. Han lät som en hyllning smälta in hennes monogram på alla vinglasen som tillverkades i hyttan. Vilket går att se på de glasspillror som finns bevarande.

När Maria dog var Karl förkrossad, han lät tillverkningen av de speciella vinglasen med monogram fortsätta, inte ens efter att hertigen hade gift om sig slutade monogrammet att pryda glaset.