Den stora stenbumlingen på bilden ovan är så fantastiskt vacker.
Den ser knappt ut som en sten.
Mer som en kotte, en kolabit, lite bark eller koda.

Jag ser framför mig hur stenen legat på en plats där den utsatts för vädrets väsen.
Regn, vatten, sol, sand, lera och åska.
Sedan stenåldern har den slipats av vindar, vatten och diverse materia som den kommit i kontakt med.

Och varje litet möte med luft, material och omgivning har ärrat stenen.
Modellerat, skalat, skulpterat den.
Därför ser den ut precis så som den gör just nu.
Den är en summa av tidigare existens.
Stenis.

Jag tänker på en lök.
Jag tänker på oss människor.
Vi är precis som stenen.

Bara att allt det vi är med om.
Alla spår, ärr och hål.
De syns inte utanpå.